Riktiga män.

Jag noterar en debatt på Facebook som tar avstamp i konstaterandet att riktiga män inte köper sex. Först reagerar jag inte, sedan slår det mig att det välmenta uttalandet är problematiskt, inte för att jag tycker folk ska köpa sex utan för att, för att, för att.

För att det i vårt samhälle finns ett sätt att tala om manlighet som delar in män i äkta och falska, i dem som är rätt och dem som är fel.

För att det finns osynliga, vaga, stränga regler och normer som är omöjliga att leva upp till men ändå avgör vad som är manligt och vad som inte är det, vilka män som duger och vilka som inte gör det.

För att många pojkar och män känner att de aldrig kommer bli, vara, känna sig, uppfattas som riktiga män för att deras egenskaper gör att de inte motsvarar normer eller klarar av att leva upp till förväntningar.

För att idén om att det finns riktiga män oundvikligen leder till att en del män som ratas gör sitt bästa för att ändå få passa in och då en föreställning om riktiga män är att de är något slags sexuella erövrare och upptäcktsresande, så. Tja, ni förstår.

Jag tror aldrig vi kommer lösa mansbilder och könsroller och all skit vi män utsätter våra medmänniskor för genom att skapa dikotomier. Då vi delar oss in i vi och dem, ställer vi också oss själva utanför problemet. Vår självgoda präktighet blir som en mur mellan oss och de strukturer vi borde förändra och inget alls blir bättre.

Kanske att det inte finns några riktiga män?

Plötsligt en söndag i maj.

Och så plötsligt en söndag i maj sitter jag och korrekturläser studerandekårens årsbok. Samtidigt som jag låter mig imponeras av alstren och allt fint som skett mellan augusti och maj, tänker jag att det mesta nu är fullbordat och att också det här märkliga läsåret småningom lider mot sitt slut. Mycket har varit konstigt och underligt och besvärligt, men ändå är känslan just nu att jag trots ovanliga omständigheter hela året har fått jobba med det bästa jag vet.

Gilead Sciences.

Jag läser i tidningen att ett amerikanskt företag som heter GILEAD Sciences har utvecklat en medicin som inte är ett botemedel men nog en hjälp i kampen mot covid-19. I tidningen står det också att det amerikanska läkemedelsverket ger det nya läkemedlet något slags gräddfil in i sjukhus och behandlingsrum och samtidigt som jag registrerar detta och namnet GILEAD tänker jag någonstans på en steril amerikansk befolkning, rituella våldtäkter och kvinnor som används som avelsdjur. Nu fattar jag naturligtvis att USA knappast är på väg in i någon irl-version av The Handmaids tale men visst är det lite obekvämt att ett företag som erbjuder en lösning heter något som för tankarna till Margaret Atwoods dystopi?

Det som känns obekvämt.

I efterdyningarna av gårdagens närundervisningsnyhet är det i synnerhet en sak som känns obekväm: den diskussion som förs idag verkar på många håll präglas av en tvärsäkerhet som på sin höjd hör hemma i vaccindebatten. En del av dem som verkar anse att de vunnit en viktig seger uttalar sig om sina meningsmotståndare som om de precis skulle ha bevisat att man blir sjuk av att dricka silvervatten och kan dö om man vägrar vaccin. De som hade hoppats på fortsatt distansundervisning är inte mycket bättre.

Jag får väl erkänna att jag blir besvärad då så många verkar veta att just de vet bäst: besvikna lärare och föräldrar förlöjligar virologer och de segerrusiga hänvisar till experters uttalanden om smittspridning för att kullkasta undervisningspersonalens argument som handlar om pedagogik och utmanande logistik. Någonstans i allt det här finns två diskussioner som inte möts och det känns olyckligt och bedrövligt och som att jag inte vill vara med.

Just nu tänker jag så här: så länge undantagstillståndet varar ska jag göra mitt yttersta för att minnas att diskussionen om när- och distansundervisning innehåller tusen perspektiv, känslor och gråzoner. Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg att det inte finns några absoluta svar eller sanningar, att ingen vet vad som på sikt kommer visa sig varar rätt och vad vi kommer fatta är fel. Därför vill jag helst försöka undvika starka åsikter och istället uttrycka mig konstruktivt.

Jag inleder det uppbyggande genom att ge alla lärare en stor virtuell high five, för vet ni vad? Det är helt SJUKT att en skola som det typ bara skurits i i decennier redan har klarat av en och snart kommer att klara av en till enorm omställning. Trots personal- och utrymmesbrist och mycket jobb som har utförts under hård tidspress har lärarna med löften om permitteringar hägrande i horisonten så vitt jag kan förstå överträffat sig själva och lyckats med att skapa ens någon ordning i kaoset. Det tycker jag är coolt, stort och imponerande!

Beskedet.

Så här spännande var det att följa regeringens presskonferens.

Huvudet är så fullt av tankar att jag inte vet hur jag ska börja. Kanske så här: ikväll är lite spännande för om några minuter berättar regeringen om sina planer för skolorna. Det är lite nervöst, men jag litar på våra beslutsfattare och deras förmåga att fatta förnuftiga beslut.

Det jag allra mest tänker på medan jag sitter i soffan och uppdaterar nyhetssidor är den offentliga debatt om skolöppning* som förts inför kvällens presskonferens. Som lärare är det intressant och obekvämt att läsa tvärsäkra människors tankar om lata pedagoger som motsätter sig en återgång till närundervisning bara för att de vill förlänga sina semestrar till juli och augusti. Lika givande har det varit att läsa att lärare bara är tyckare, medan ett gäng barnläkare som helt uppenbart saknar all tänkbar insyn i skolvardagen hyllas som hjältar för att de säger det folk vill höra dem säga.

Det är på något vis typiskt för diskussioner och debatter om skola och studier att pedagogernas röster tystas och deras sakkunskap ifrågasätts. I stora utbildningsfrågor är lärare så gott som aldrig experter för det finns alltid mängder av människor som bättre än vi förstår vad som borde prioriteras och hur vår vardag borde organiseras.

Medan jag skriver detta meddelar regeringen att barn och unga inom den grundläggande utbildningen ska återvända till närundervisning. Det ska ske gradvis och om ett par veckor och det ska vara tryggt för både lärare och elever. Jag känner så mycket just nu att jag nästan spricker. Tänker att ingen lyssnade på lärarna den här gången heller. Att beslutet aldrig i livet kan motiveras pedagogiskt. Att ingen vinner på detta, inte ens de barn som far illa hemma.

Jag själv påverkas inte. Mitt utbildningsstadium berörs inte av att åk 1-9 återgår till närundervisning. Men jag känner med de lärare inom den grundläggande utbildningen som på nära håll gjort samma bedömning som jag gjort på distans: att det inte är önskvärt att öppna.

Elever påverkas av plötsliga förändringar. Jag kan med erfarenhet av omvälvningar på lägre årskurser och handen på ett snörpigt hjärtat säga att jag inte skulle vilja jobba med yngre elever just nu. Inte vilja vara lärare med lektioner för årskurser och undervisningsgrupper som kommer att vara knäppa och yra efter ännu en helomvändning, inte vara en av dem som nu kommer arbeta ihjäl sig under våren och på hösten belönas med permittering och lönebortfall.

Jag hade hoppats på att också skolorna inom den grundläggande utbildningen hade fått fortsätta distansundervisa. Min uppfattning är att det hade varit vettigare. Jag förstår ändå att regeringen har ett annat perspektiv och en annan uppfattning än jag, att de ser en helhet som är större än den min blick klarar av att svepa över. Jag vet att de följer en lagstiftning som också jag anser att vi måste följa. De har säkert  fattat rätt beslut.

Nu hoppas jag bara att alla de som om två veckor på närhåll ska fortsätta göra skola, ska få göra det utan att bli sjuka. Att alla var de än studerar och undervisar både ska få känna sig och vara lugna och trygga.

Det blir nog bra.

 

*Jag vet att det strikt taget inte är korrekt att tala om att skolorna öppnas. Bara så ni vet.