Om lärare, elever och fysisk integritet.

Har ni hört om fallet i Sverige där en lärare lyfte en trilskande elev ur en soffa med påföljden att eleven blev kränkt och läraren anmäld till Barn- och elevombudet? Det hade inte jag heller, men igår då jag på hemvägen lyssnade på Eftersnack som äntligen återvänt från sin sommarpaus hörde jag programvärdarna tala om händelsen som i Sverige har blivit ett fall för Högsta domstolen. Jag tycker det hela är jättekonstigt av två olika anledningar.

För det första känns det ganska extremt att en sådan här grej ska behandlas i en massa olika rättsinstanser. Det måste ju finnas sätt som är mer skonsamma för såväl eleven som läraren. Nu vet jag i och för sig att Barn- och elevombudsmannens uppgift inte är att förfölja och bestraffa enskild undervisningspersonal. Ombudsmannens uppgift är istället att utreda om skolor agerar korrekt och uppfyller alla sina förpliktelser, vilket i det här fallet säkert kan vara helt motiverat att göra. Inte minst för att det har visat sig att den lärare som anses ha agerat fel inte kände till elevens specialbehov och därför inte beaktade dessa då hen försökte lösa situationen. Det är klart att alla lärare inte ska veta allt om alla elever, men det är säkert vettigt att utreda om läraren i det här fallet borde ha haft tillgång till mera information än hen hade.

För det andra tycker jag det är konstigt att en lärare kan uppleva att en rimlig lösning på en situation där en elev vägrar stiga upp ur en soffa är att lyfta bort barnet ur möbeln. Hur jag än vrider och vänder på saken, lyckas jag inte begripa hur läraren som dessutom hade en annan vuxen med sig kunde komma fram till att ett fysiskt ingripande var den förnuftiga utvägen. Naturligtvis förstår jag att vardagen i en skola är kaotisk och att en lärare kan vara trött och jag fattar också att barnet inte behöver ta skada av att någon lyfter upp det, men på något vis känns det att ribban för att ingripa fysiskt är ställd onödigt lågt om två vuxna löser en vanlig konflikt med en elev genom att ta tag i barnet. Det finns liksom så fruktansvärt många andra verktyg att ta till och sätt att kommunicera att något måste ske genast, att våld inte känns som en rimlig lösning.

Själv skulle jag – och som ni vet är jag lärare – aldrig ta i en elev i en liknande situation. Som jag ser är ett fysiskt ingripande i en dylik situation lika med att erkänna att en saknar både argument och auktoritet och framförallt tålamod. Det är helt oacceptabelt tycker jag. I  Svt-artikeln nämns att läraren ska ha sagt att hen skulle ha agerat annorlunda om hen hade vetat om elevens diagnoser, men helt ärligt fattar jag inte varför just diagnoserna skulle vara det avgörande här. Skulle det vara okej att ta tag i en elev som vägrar lyda, men saknar diagnoser? Varför?

Som mansidentifierad lärare har jag funderat en hel del på det här med elevers och studerandes fysiska integritet. Det jag har kommit fram till är att det aldrig är okej att jag rör en av de ungdomar jag arbetar med. Det finns inte en vardaglig situation i vilken det skulle kunna anses vara en rimlig handlig att jag lägger handen på en studerande axel, ingen situation i vilken det skulle vara okej att ta någon i handen och när jag skriver detta ser jag själv hur absurd tanken på att göra något av det där låter. De enda situationerna då jag tycker att det för mig skulle vara rimligt att handgripligen ta tag i elever eller studerande är sådana i vilka ungdomarna skulle utgöra en fara för sig själva eller andra, och också då därför att det i en sådan situation antagligen skulle vara viktigt att agera snabbt.

Själv tycker jag alltså att det är svårt att förstå varför en lärare skulle behöva lyfta en trilskande elev ur en soffa. Det kan finnas situationer då ett sådant agerande känns rimligt, men jag tror de flesta fall där en elev inte utgör ett hot för sig själv eller andra går att lösa utan fysiska ingripanden. Jag anser att det bör gå. Ändå kan jag tycka att det låter löjligt att pröva en grej som den med läraren, eleven och soffan i en hög rättsinstans.

Vad tycker ni? Ska lärare få ta tag i elever och under vilka omständigheter är det rimligt att en pedagog rör vid ett barn? Spelar lärarens kön någon roll? Jag hör gärna hur ni tänker.

Annonser

Våra vilda fredagar.

Idag har vi firat att arbetsveckan är slut med ett besök till jouren i Malm. Det hela är mycket dramatiskt på det sättet som något som börjar med ett ofattbart missöde i soffan kan vara. Det som hände var att vi precis hade ätit och inlett vårt fredagsmysande då M plötsligt och oväntat kände att hon hade fått något obehagligt i ögat. Ett skrep av något slag. Eftersom vi är moderna människor och åtminstone en av oss (den som inte är jag) är född med tummen någon annanstans än mitt i handen började vi med att googla lösningar på det obekväma besväret. De ingrepp som rekommenderades var avancerade ögonlocksexerciser som involverade topsar och vatten, men inget hjälpte. Inte heller tipset att skölja ögat med vatten i en halvtimme gav utdelning så det var tydligt att vi måste besöka jouren.

På sjukhuset fick vi fin betjäning och medan jag väntrumsväntade på att M och hennes åkomma blev omplåstrade, hann jag tänka på att vi nog får ganska mycket för de få skattepengar vi betalar. På bara 45 minuter var vi klara och på den tiden hann jag gång på gång bli vittne till hur en kunnig personal outtröttligt, vänligt och sakligt bemötte och tog hand om de människor som sökte hjälp hos dem. Inte en enda gång såg jag nåon tappa tålamodet och det tycker jag är fint.

Jag beundrar verkligen de där läkarna och vårdarna. Tänk att de orkar trots att arbetet knappast alltid är lätt.

På det hela taget tycker jag vi hade en lyckad fredag. Jag vick umgås med M, köra bil i ett nattligt Helsingfors och läsa Harry Potter i ett väntrum. Värre har jag varit med om.

Har du haft en skön fredag?

Iver och matt slapphet.

Klockan är snart ett på natten. Jag har precis planerat största delen av nästa veckas undervisning, främst för att jag fick för mig att det skulle vara trevligt att bara ta det lugnt och läsa nyinlämnade texter på veckoslutet. Jag inser att natten kommer att bli onödigt kort, redan kvart över åtta ska jag stå i mitt klassrum i Borgå. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var trött, för det är jag och det finns ännu hundar som måste rastas. Samtidigt känner jag mitt i den matta slappheten en iver som beror på att jag just nu gillar mitt jobb mer än jag gjorde under hela förra läsåret. Varje dag får jag göra nya saker, varje lektion tillämpa sådant jag lärde mig då jag pluggade förra sommaren.

Det bästa av allt, det som ger mig mest energi på jobbet är ändå vårt kollegiala projekt vars syfte är att stärka vå ra studerandes skolspråk. Det arbetet börjar småningom utmynna i konkreta modeller som går att använda i många olika undervisningsämnen och också vi börjar långsamt närma oss det gemensamma språk om att läsa och skriva som många andra skolor redan hittat till. Jag hoppas bara våra studerande ska ha nytta av det vi gör. Än så länge verkar allt lovande och alla mer eller mindre nöjda.

Det känns bra att känna att bra grejer händer. Det känns skönt att vara på väg och samtidigt som jag fort vill nå målet, längtar jag efter att få njuta av varje steg på vägen dit.

Onsdagsrapport.

Idag hade jag kort dag på jobbet, blev inspirerad och bestämde mig för att fira genom att ta ut hundarna på skogspromenad i Noux. Det var en fantastisk plan som onekligen blev lite mindre fantastisk då allt tog längre än jag hade räknat med och jag dessutom lyckade glömma att jag egentligen hade lovat vara någon helt annanstans än mitt i skogen just då jag vandrade som mest. Att jag och hundarna fick uppleva ett smärre åskväder var däremot bara trevligt.

Gratis läromedel på andra stadiet.

Förra året fattade Helsingfors stadsfulmäktige ett beslut om att bjuda alla studerande på andra stadiet på gratis läromedel. Jag hade mina dubier redan då, för genomförandet skulle innebära sanslösa kostnader. Nu visar det sig mycket riktigt att det har varit svårt att hitta tillräcklig finansiering för pilotprojektet som satden tydligen nuförtiden kallar det (själv fick jag då det begav sig uppfattningen att det handlade om ett modigt beslut, inte ett försiktigt beslut). Två miljoner euro har man lyckats hitta för att finansiera försöket och det är ganska lite fyrk med tanke på att full kostnadsfrihet skulle kosta nitton miljoner pengar. Jag tycker fortfarande att det är fint att staden vill stöda familjer och möjliggöra studier. Det är mycket som kostar på andra stadiet. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om inte det skulle finnas vettigare sätt att använda pengarna på.

En grej som kanske är värd att tänka på är att en familj får ha en årsinkomst på högst fyrtioentusen euro för att barnen ska ha rätt till det rätt blygsamma läromedelstillägg som infördes det här läsåret. I Helsingfors finns säkert många familjer som har svårt att klara sig trots tillägget och andra som förtjänar precis för mycket för att ha rätt till det. Kanske skulle vi alla ha mer att vinna på att de knappa resurserna satsades på barn i sådana familjer, att fyrken riktades dit de behövs mest. Bara som en tanke.

Jag väntar med spänning på att se var staden hittar sina nitton miljoner inför nästa läsår. Och jag ser framemot att se hur de gör det utan att utbildningen – våra elever och studerande – drabbas av poängplockeriet.

Det nördiga inlägget.

Ikväll då jag lyssnade på Sagan om ringen så där som jag brukar göra med jämna mellanrum, slog det mig att relationen mellan Gimli och Legolas är något helt speciellt. De två representerar två folkgrupper – dvärgar och alver – som på grund av en komplicerad gemensam historia avskyr varandra. De är också väldigt olika, dels av kulturella skäl och dels eftersom Tolkien har valt att ge de olika folken han skriver om olika egenskaper. Trots att det mesta skiljer dem åt och oddsen är emot dem blir de vänner.

Jag har aldrig förrän idag tänkt på hur fint det är att just de här två karaktärerna blir vänner. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur de egentligen gör det: inte minst genom att finna gemensamma intressen och bekanta sig med sådant som är viktigt för varandras folkgrupper. I slutet av den sista boken finns en passage där Legolas besöker en vacker grotta som Gimli har funnit medan han sökt skydd under kriget, och efter det besöker de en skog tillsammans. Som vi alla vet är det som finns under jorden viktigt för Tolkiens dvärgar, medan alverna älskar träd. Så det är lite stort att de två karaktärera vill lära sig om varandras världar och värderingar. Det är som om de skulle visa exempel åt oss människor som  ofta hellre bygger murar, än välkomnar dem som är annorlunda. Det kan jag tycka är lite fint, att litteraturen kan visa oss något sådant.

Att jag ännu efter att i närmare tjugo år om och om ha läst Tolkiens böcker, kan upptäcka saker jag inte lagt märke till förut tycker jag för övrigt är både häftigt och lite sjukt. Visst är böcker fina uppfinnigar?

En obildad klåpare som ofta saknar koll.

En av de finare grejerna med att vara lärare är att vardagen ständigt bjuder på situationer då en är tvungen att ödmjukt begrunda sin okunskap. Det händer nästan varje vecka att jag märker att jag inte behärskar något som jag trott att jag har full koll på. Ibland handlar det om att jag inte har förberett mig tillräckligt noggrant, ibland om att jag återvunnit delar av en gammal lektionsplan, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte vet tillräckligt mycket om det fenomen jag undervisar om.

Det kan naturligtvis vara så att det bara är jag som är en obildad klåpare och att andra lärare alltid har koll, men jag tror att det inte är så. Jag tror att känslan att en inte vet tillräckligt om det en undervisar om är en naturlig del av ens utveckling som pedagog. Ofta inser jag att det egentligen inte är fråga om att jag inte vet, utan snarare om att jag med tiden har insett att det finns så otroligt mycket mera som en kan känna till om ett fenomen, att min kunskap känns begränsad och otillräcklig. Då gäller det bara att läsa på.

Att plugga och ta reda på är också annars viktigt om en vill åstadkomma lyckade lektioner har jag märkt. På samma sätt som jag behöver plugga massvis med pedagogik för att hitta till sådana undervisningsmetoder som passar in i mitt klassrum*, behöver jag kunna enormt mycket om till exempel Edith Södergran för att på ett begripligt sätt kunna berätta om hennes författarskap för mina studerande.

Det egentliga problemet är med andra ord kanske inte alls att jag inte har någon koll, utan att jag bara har koll på ytan. Och ju fler gånger jag behandlar ett fenomen, desto fler nyanser ser jag.

Jag tror att upplevelsen av att inte veta åtminstone i mitt fall ofta kan bero på att jag inte känner till det fenomen jag talar om på djupet. Lyckligtvis finns det en enkel lösning på problemet. Det gäller bara att kavla upp ärmarna och plugga. Att göra om och göra rätt nästa gång. Lyckligtvis bjuder skolan alltid på andra och till och med tredje chanser.

*Jag skrev om det här förra natten medan alla vettiga människor som.