Den här veckan har jag lärt mig helt nya klichéer.
11.5.2022
Det blev en paus trots att jag hade bestämt mig. En och annan dag utan någon rad.
25.4.2022
Mina måndagar är möjligheter, minuttidtabeller och spirande hopp.
23.4.2022
Jag skriver läromedelskapitel om sociala medier. Inser att det är länge sedan jag var ung, mycket längre sedan jag visste allt.
21.4.2022
Jag skriver påtagligt långsamt idag. Några ord varje minut, mer än så blir det inte. Intalar mig att det ändå är något, att det duger.
20.4.2022
Jag bestämde mig för att vara ledig ikväll, drabbades omedelbart av stress, rastlöshet, beslutsångest.
15.2.2022
Tänk att kunna skriva som Anna-Lena Laurén. Berättandet, rytmen och rösten. Reportagen som samtidigt är paus från vardag och stora resor in i viktiga världar en verkligen behöver veta att finns.
En timme, en text
Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.
En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?
Skrivandet
Jag hittar tillbaka till skrivandet, vilket känns bra mest för att jag gillar det, men också för att jag ibland får betalt för det.
En sådan dag
Idag har det mesta gått lite sådär. Ibland bra, ibland dålig och hela tiden ganska långsamt. Känns som att jag hela dagen har försökt hinna ikapp mig utan att riktigt lyckas. Redan imorse var jag i otakt med mig själv, men vi hann med bastubad trots att tiden var knapp. Det känns stort och viktigt. En delad stund. Åtminstone det en dag som denna.
Kaffepausen. 