Höstlov.

Hittills har jag hängt ute nästan hela höstlovet, idag dessutom i ganska vackert väder. Imorgon ska jag snacka modda och berättelser med femmor och sexor i en närbelägen skola. Det tror jag kommer att bli en av semesterns höjdpunkter. Att sådant.

(Bilderna nedan från dagens utfärder till Kallviksudden och hemmafåtöljen.)

Annonser

Sådant som betyder något.

Jag vet inte om det här är ett tecken på storhetsvansinne eller enorm tacksamhet, men ganska ofta tänker jag att jag är privilegierad som får jobba med ungdomar och undervisa i ett ämne som på många sätt handlar ganska mycket om vad det egentligen innebär att vara människa. Den här veckan har vi talat om berättelser, om myter och och historier, allt det som formar och hjälper oss förstå den värld vi lever i. Vi har talat om hur vi genom att berätta gör våra liv begripliga och det har känts stort och abstrakt men ändå viktigt.

Visst är det stort att tillsammans med unga intelligenta nyfikna få fundera något så centralt som berättandet? Vad skulle vi ens vara utan språket, utan förmågan att beskriva det vi är med om, gemensamma erfarenheter, kollektiva trauman och euforiska upplevelser? Hur mycket skulle vi förstå oss på världen om vi inte hade förmågan att dela intryck? Skulle berättelserna om våra liv någonsin vara kompletta utan de intryck alla de vars liv vi är huvud- eller bipersoner i med hjälp av språket kan dela med oss?

Ibland då jag får vara i mitt klassrum känner jag med stor säkerhet att jag får vara med om något stort, något viktigt, något som betyder mycket mera än deadlines och studentskrivningar. Ibland ser jag att vissa förstår och andra kanske börjar fundera. Hos vissa vet jag att poletten kommer trilla ner först om flera år, men ändå upplever jag i de stunderna att det jag gör faktiskt betyder något. Kanske är det storhetsvansinne, kanske ett viktigt spår i berättelsen om mitt liv. Det får vara som det vill med den saken, men jag gillar känslan. Den är en som bär.

Jag är inte trött, jag är tacksam.

Hur skriver man ett inlägg om hur mycket det är just nu, utan att klaga eller tigga om uppmärksamhet eller tycka synd om sig själv? Jag har jobbat åtminstone tio timmar nästan varje dag de senaste två veckorna. Jag har jobbat konstant och ändå har jag nästan hela tiden varit nästan helt och hållet tillfreds med tillvaron. Varje dag har jag varit glad, nöjd, ledsen och arg, men inte en enda gång har jag upplevt att det mörka har fått övertaget. Jag har mäktat. Mer än mäktat. Jag har levt. På jobbet och till och med hemma. Haft ont om tid, men ändå tid. Har svävat någon centimeter över marken efter examinanders lättade leenden, träffat vänner, hängt med familj. Funnits. Andats. Orkat. Just nu är jag inte trött, jag ät tacksam. Lite, lite nöjd att det är höstlov redan nästa vecka.

Till alla abiturienter och deras anhöriga.

Jag fick skriva en kolumn för Kyrkpressen. Tycker den blev så bra (får man säga så?) att jag vill dela texten också här på bloggen. Det blev en hälsning till alla abiturienter och jag står för varje ord.

 

Ditt livs viktigaste prov

I skrivande stund håller läsårets första studentexamensomgång på att avslutas. Kanske har just du de senaste veckorna skrivit prov som överallt och på oändligt många sätt framställs som sjukt viktiga och vansinnigt livsavgörande. Kanske har just du kämpat med svåra uppgifter, prestationsångest och stress.

Om jag fick chansen skulle jag vilja säga några saker åt just dig som under det här läsåret skriver ditt livs viktigaste prov. Jag skulle vilja säga att du ska komma ihåg att njuta av stunden och upplevelsen, att det du är med om nu är något som sker bara en gång i livet, att det kan vara roligt. Jag skulle vilja uppmana dig att njuta av gemenskapen och jag skulle vilja påminna dig om att du räcker till oavsett hur det går, att dina resultat inte definierar dig, att de säger noll om hur du är som människa, för du är oändligt mycket mera än några bokstäver på ett studentbetyg.

De vitsord du en dag kommer att få kan öppna dörrar till universitet och högskolor, men vem du är säger de inget om. Ett L i franska eller ett A i matematik beskriver en enstaka prestation, men missar nästan allt det som är viktigt på riktigt. Ditt studentbetyg säger inget om ditt leende som kan lysa upp ett helt rum, om din passion för musik, litteratur, idrott, konst, dans, jämställdhet eller klimatet. Vitsorden visar inte din gränslösa empati, din förmåga att läsa människor, betyget säger inget om att du alltid vet exakt när någon behöver en stöttande kram eller om hur dina vänner kommer till dig då de behöver någon som håller om gråtguppande axlar.

Dina vitsord definierar inte dig. Du räcker. Kom ihåg det.

 

Fattar de inte att skämmas?

Varje gång jag läser en artikel om Greta Thunberg frågar jag mig vad det är med henne som får vuxna människor att visa sina allra sämsta och vidrigaste sidor. Jag tycker fenomenet är motbjudande och ofattbart. Fattar inte folk att skämmas för sitt beteende? Jag förstår inte.

Varifrån kommer alla kränkta vuxna män och kvinnor som känner att det är deras uppgift att förlöjliga och ställa diagnoser så fort någon skriver en artikel om Greta Thunberg? Varifrån kommer allt hat som dessa kränkta gubbar och gubbifierade kvinnor känner att de har rätt att kaskadspy över en oskyldig budbärare? Varifrån kommer behovet att angripa budbäraren istället för budskapet? Är problemet Thunbergs kön, eller kanske hennes ålder? Klämmer skon vid aspergerdiagnosen? Kan det vara att sanningen helt enkelt är för obekväm att höra? Jag förstår inte, men vill gärna göra det.

Ikväll gjorde jag misstaget att läsa kommentarsfältet under en artikel om Thunberg som Svenska Yle delat på facebook. Väldigt få av personerna där diskuterade själva artikeln. Väldigt få av människorna där diskuterade. Istället gav de sig på Thunberg på ett sätt som fick mig att fråga mig vilket budskap vi vuxna egentligen vill skicka dagens unga. Är det att ungdomarna ska hålla käft, att deras engagemang inte är välkommet? I så fall är vårt agerande oförlåtligt.

Vad tror du? Varför Retar Grera Thunberg gallfeber på så många vuxna människor?

Rent av ganska mycket.

Har ni någonsin dagar då ni känner att ni gör massor utan att egentligen åstadkomma någonting alls? Jag har haft en sådan dag idag. Jag har pynjat med miljoner småsaker utan att bli färdig med en enda av dem. Å andra sidan har jag upplevt mer än jag förväntade mig, så dålig har dagen inte varit. Det är något det också, rent av ganska mycket tycker jag.

Om texter som är som guld och hjärnpruttar.

Visste ni att gymnasiet ska få en ny läroplan? Nå åtminstone så vet ni det nu och vi kan säkert alla enas om att det är hög tid. Det nuvarande styrdokumentet har vi ändå redan använt i tre år, vi har utexaminerat en hel årskull och det är för vem som helst uppenbart att vi måste få en ny plan innan vi hinner lära oss av de misstag som gjordes med den gamla.

Om jag låter en aning frustrerad så beror det helt enkelt på att jag är det. Jag har sedan det första utkastet till läroplan publicerades i mars, i etapper läst olika delar av det nya styrdokumentet. I går kväll läste jag de allmänna delarna* av den plan som småningom började ta form efter att regeringen i april 2017, ett knappt år efter att den nuvarande gymnasieläroplanen hade tagits i bruk bestämde sig för att det var dags att reformera gymnasieutbildningen. Till min glädje märkte jag att den här planen har potential att bli ett ännu mindre genomtänkt och större hastverk än den föregående.

Hittade jag något nytt? Egentligen inte. Okej, jag upptäckte en nedlåtande ton som jag inte känner igen från tidigare styrdokument. Skribenterna, som för övrigt inte verkar ha besökt ett gymnasium sedan sin egen ungdom, slår bland annat fast att de vill ”höja utbildningens kvalitet och inlärningsresultaten” utan att med ett ord beöra vilka de faktiska brister är som de tänker behöver åtgärdas. Utöver detta räknar skribenterna upp en massa sådana åtgärder, som man anser ska vidtas vid samtliga gymnasier i landet. Kruxet här är bara det att alla de åtgärder som inte är helt fåniga är sådana som på många håll vidtagits för länge sedan, (åtminstone den här delen av) planen innehåller egentligen varken reform eller förändring. Känns på något sätt logiskt att en läroplan som vill förbättra genom att göra det som redan görs, men ändå riktar kritik mot dem som gör har hjärnpruttats fram medan vår föregående regering hade makten. Det gänget gjorde kanske en del som var helt okej, men utbildningspolitik sysslade de inte med.

Lyckligtvis blir innehållet mycket bättre efter den del som är mer uppenbart politisk och det som sägs om gymnasiets värdegrund och verksamhetskultur tycker jag ställvis är riktigt bra. Visserligen verkar de som skriver ha missat antagningsreformen och de krav den ställer på undervisningen och dessutom tycks skribenterna ha ett nästan osunt intresse för de studerandes företagarkunskaper – började till slut stryka alla ord som antydde att jag borde lära ungdomarna bli företagare (de hinner på hanken) – men på det hela taget gillar jag det som sägs om skolans värdegrund. Det talas om mänskliga rättigheter och om jämställdhet och äntligen, ÄNTLIGEN nämns också genus som något skolorna och lärarna behöver beakta och det tycker jag är fint.

Faktiskt tror jag att det går att göra ganska fin skola genom att utgå från värdegrunden i den nya läroplanen. Och trots att jag antagligen lät lite negativ i inledningen, ser jag framemot att jobba med det nya styrdokumentet. Åtminstone gör jag det de gånger jag lyckas glömma bort den mördande arbetsbördan all planering innebär, för att utveckla skolan och den egna undervisningen är något jag gillar och visst finns det saker åtminstone jag själv vill bli bättre på.

Ändå kvarstår faktum: det känns hårt att bli påtvingad en ny läroplan så snart efter att den förra tagits i bruk och jag närmar mig allt nytt via det negativa. Trots allt det är jag säker på att också den här processen kommer innehålla även givande och lärorika moment.

 

*De delar som berör hela skolgemenskapen istället för bara enskilda ämnen.