Stasi-Janne och den stora offerkoftan.

Då jag läser att en sannfinländsk riksdagsledamot uppmanar sina anhängare att ange oliktänkare, tänker jag att det för en lärare som omfattar läroplanens värdegrund är nästan omöjligt att låta bli att ta avstånd till sannfinländarnas retorik. Jag menar naturligtvis inte att klassrum ska förvandlas till partipolitiska slagfält eller att jag ser det som lärarnas uppgift att läxa upp elever och studerande som sympatiserar med partier vars värdegrund inte är i samklang med skolans, men nog att man som lärare gärna får och bör ta avstånd till rasistiska, sexistiska, homofoba och annars kränkande uttalanden både då de görs av folk i offentligheten och i all synnerhet då de kläcks i klassrummet. Det är trots allt på lärarens ansvar att se till att den miljö som barn och unga ska lära sig i är trygg för all och alldeles särskilt för dem som riskerar råka ut för påhopp och kränkande kommentarer utanför klassrummet.

Sedan är det förstås också värt att notera att riksdagsledamoten verkar vara ute efter något annat än den ungdomsförening vars inlägg han delat. Kanske att man rentav kan fråga sig hur rimligt och moraliskt det är att en person i ledamotens ställning sysslar med sådant. Att förvränga ungdomars ord för att uppnå egna politiska syften är ju inte nödvändigtvis jättesnyggt, tänker jag.

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

Are you new to blogging, and do you want step-by-step guidance on how to publish and grow your blog? Learn more about our new Blogging for Beginners course and get 50% off through December 10th.

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Insikt den första jullovsveckan.

Den första jullovsveckan lyssnar jag på Gabor Maté och lär mig att man kan bli beroende av stress vilket kanske mindre otippat kan leda till både ytterligare stress och svåra abstinensbesvär för den som vill stressa mindre. Tänker att det förklarar varför humöret just nu är ungefär lika stabilt och nerverna slappa som om jag precis hade bestämt mig för att sluta röka efter åratal av en ask om dagen.

Hösten.

Det blir få texter den här hösten. Varje morgon tänker jag att idag vill jag skriva. Varje kväll att jag inte orkar, behöver sömn, prioriterar vila. Det är inte bara det att det är mycket nu. Också det att jag bara bloggar jobb nuförtiden dödar lusten att skriva. Är jag inget mer än yrke, än prestationshets, -glädje och -ångest? Jag lever ju faktiskt ett liv, har en vardag och tänker tankar som kretsar kring annat än bara undervisning. Finns det plats för hela livet här på bloggen? Vågar jag längre skriva om annat än jobb?

Kanske det.

Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Om utbildningsreformer.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.

Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.

Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?

Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.

Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.

Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.

Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?