Torsdag med texter

När bara några dagar jullov återstår slår jag mig ner med mina abiturienters kolumner. Trots att jag egentligen vill vara ledig ser jag med värme på raden dokument som ett efter ett öppnas i skrivprogrammet. Många av dem jag nu läser har jag fått följa under en hel gymnasietid och det är inte utan att det känns lite stort och viktigt som jag nu tar i tu med med deras texter.

Framtidstro och samtidsångest

Mitt i decembermörkret sitter jag i en soffa, i ett arbetsrum, i ett hörn i skolan och jobbar med texter. Jag skriver läromedel, läser och responderar studerandes alster och sammanställer listor över böcker som abiturienterna inte får missa om de vill stärka sin svenska. Mellan varven skummar jag inledningen till Brändövägen 8, golvas av Henrik Tikkanens språk och röst. Funderar en stund på om det är okej att gilla en författare som är så problematisk som privatperson nuförtiden.

Sedan plötsligt en fredag kommer nyheter om ny artificiell intelligens som kan skriva trovärdiga texter. Folk är nyfikna, ivriga, upprymda men också fundersamma. I skolvärlden hörs orosviskningar, upprörda rop och skeptiska stämmor. De mest bekymrade deklarerar att det snart kommer bli problem med fusk och plagiat, domedagsprofeterar om fördummade unga och förlorade generationer. Jag själv tar det det hela med ro, rycker på axlarna och tänker att det väl gäller för oss lärare att bli bäst på att bygga basfärdigheter nu.

Någonstans tror jag mig veta att människor alltid behöver kunna läsa, skriva, räkna och tänka. Att de färdigheterna bara blir viktigare i takt med att vi utvecklar hjälpmedel som klarar av att göra svåra uppgifter för oss. För att klara sig i en främmande framtid behöver våra elever och studerande lära sig sådant som hjälper dem utnyttja de texter, uträkningar och undersökningar de lätt kan skapa med hjälp av olika digitala verktyg.

Tre saker är jag övertygad om: att skolan fortfarande behövs, att inget radikalt nytänk är nödvändigt och att ingen maskin någonsin kommer skriva som en Tikkanen. Vi ska gräva där vi står och tro på att barn och unga, framtidens vuxna, har nytta av just de saker vi kan ge dem. Den som kan läsa, skriva, räkna, tänka, lösa problem och vara kreativ kan det hen behöver i livet.

Ideal och verklighet

Den här hösten skriver jag mig närmare en klassrumstillvaro jag vill finna mig i. När den första snön faller känner jag att något rör sig, att pusslet börjar lägga sig själv. Bit för bit bygger jag undervisning som består av glada återseenden och upptäckarglädje. Tänk att jag har kunnat glömma så många bra grejer, att jag kan hitta så många nya.

På bloggen visar jag ofta målbilden, det där idealet jag ständigt strävar efter. Jag hoppas ni som läser förstår att jag aldrig lyckas helt och hållet. Mina mest geniala lektionsplaner saknar så gott som alltid något viktigt element, det finns alltid sådant som jag glömmer bort eller inte hinner med. Sällan blir lektionerna så mångsidiga som jag har hoppats, aldrig lyckas jag engagera alla, men jag gör mitt bästa och jag tror att det ofta räcker.

Just nu jobbar jag mycket med skönlitteratur. Kombinerar bland annat Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse med skrivövningar som hjälper studerande utveckla egna röster. Jag inspireras och imponeras av romanens tidlöshet, av att det som sker i Atwoods dystopiska framtid också sker just nu i vår tidvis tragiska samtid.

Sakta med säker faller pusselbitarna på plats. De visar mig vad jag saknat och avslöjar vad jag behöver. Leder mig närmare ett sätt att vara lärare som känns helt och hållet mitt.

Möten, insikter och obekväma frågor

De senaste dagarna har jag fått ägna åt individuella handledningsträffar med mina abiturienter. Fyrtiofem ungdomar har garanterats åtminstone tio minuter på tumanhand med en tankspridd och förvirrad modersmålslärare. De har haft tålamod med mig, jag har njutit av att få snacka med dem. Trots att det kan bli lite intensivt när ungdomarna avlöser varandra under tre eller fyra timmar då det varken finns tid för tanke eller toa känns de här responstillfällena både viktiga och meningsfulla.

Jag tror naturligtvis att mina studerade har något att vinna på att träffa mig, men det kan hända att det är jag som får ut mest av mötena. Varje år väcker samtalen både tankar och frågor, de blottar smärtpunkter och avslöjar sådant jag behöver tänka på och utveckla. Det händer att ungdomarna lyckas öppna mina ögon för saker jag klarat av att blunda för och att de påminner mig om sådant jag redan har glömt att kämpa för.

De senaste dagarna har jag gått omkring och grunnat på flera frågor. Allra oftast återkommer jag till något jag flera gånger tidigare har dryftat här på bloggen: vad har jag låtit nya läroplaner och svåra studentprov göra med min undervisning och min syn på mitt ämne? Problemet är att den frågan väcker obekväma följdfrågor: hur många glödar har jag släckt, hur många blickar har jag tömt, hur många självförtroenden har jag krossat, hur förbereda för studentprov utan att undervisa studentprov?

Blev jag lärare för att få göra det här?

Svaret på den sista fråga är naturligtvis nej. Jag blev lärare för att ungdomarna finns och för att jag tror jag har något att ge dem. Jag stannar kvar för att det aldrig är ett alternativ att lämna kidsen ensamma i det här systemet och för att jag är övertygad om att det här ämnet ska gå att undervisa på ett sätt som bygger färdigheter och självförtroenden och samtidigt förbereder på svåra prov. Den övertygelsen hjälper mig grubbla konstruktivt, att ställa frågor som söker möjligheter och hittar nya vägar. Sade jag redan att jag tror att jag är den som vinner mest på att få möta ungdomarna?

Att återvända till det enkla

Tanken slog mig medan jag vandrade mot matbutiken, så där som tankar ofta gör; tränger sig på då det egentligen varken finns tid eller plats för dem. Medan storköpets dörrar gled upp och jag gled in tänkte jag att jag en gång var tvärsäker på att jag kan lära vem som helst skriva bra texter. Vad hände med den övertygelsen?

Jag har skrivit förut om att alla reformer, alla nya läroplaner och läromedel tillsammans med pandemier och avvikande undervisningsmetoder har satt spår på mitt sätt att jobba som lärare, att jag upplever att något har gått förlorat. Kanske är det jag saknar helt enkelt en lätthet och enkelhet som jag föreställer mig att förr präglade min undervisning. En ovilja att överkomplicera sådant som inte behöver vara svårt.

Då jag tänker på hur jag jobbar idag, verkar det nästan som om jag i något skede mitt i allt kaos har öppnat en Pandoras ask av begrepp, genrer och undervisningsmetoder, och sedan låtit innehållet skymma alt det viktiga – språket, texterna och skrivandet. Jag har grävt ner mig i teori och finlir och blundat för behov att bygga basfärdigheter. Reagerat genom att göra mera då det rätta sannolikt hade varit att göra mindre.

Där någonstans bland mataffärens bananer, kaffepaket och mjölkburkar insåg jag att jag alltid varit bättre på att förenkla än på att komplicera. Det var vetskapen om den förmågan som en gång gjorde mig övertygad om att jag kan hjälpa vem som helst att inte bara utvecklas som skribent, utan även lära sig skriva bra texter. Kanske läge att sträva bakåt och återvända till det enkla. Att försöka hitta en sund tvärsäkerhet som kan hjälpa både mig och mina studerande.

Låter det som en bra ide?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Lugn

Då jag strax efter fem på morgonen på söndag slog mig ner vid arbetsbordet och började läsa mina studerandes texter kände jag mig plötsligt helt lugn. Jag vet inte vad det berodde på, men jag gillade känslan. Gillar att den dröjer kvar. Just nu rymmer livet mer för att det innehåller mindre. Stundande deadlines, sömnlösa nätter och projektsplittrad vardag: allt det lyser med sin frånvaro. Istället finns underbar vintertid, högar med uppsatser att plöja igenom och lugn att läsa lite annat också.

Det finns tid och det finns lugn och jag tänker njuta så länge det varar.

Min elevsyn

Idag på jobbet en föreläsning och frågor om elevsyn. Just då har jag inte mycket att komma med, hemma minns jag ett samtal för länge sedan. Jag sitter med en vän i rökrutan på församlingens lägergård, det är konfirmandläger, vi är hjälpledare, jag är trött och irriterad på någon av ungdomarna. Han är något år äldre, klok, studerar pedagogik. Mitt i min klagovisa eller kanske då jag hämtar andan bryter han in, säger att han alltid försöker hitta något att tycka om hos dem han möter, att livet blir lättare då. Det tar flera år för den polletten att trilla ner, men min elevsyn formas där och då. Är du i mitt klassrum tycker jag om dig. Mitt liv är mycket lättare då.

Höstlov

Det är höstlov och jag glömmer bort mitt måndagsinlägg, tänker en stund på att det antagligen är bra att rubba rutiner och bryta mönster. Trots att jag har semesterplaner som handlar om att jobba, att skriva, respondera och stöka undan märker jag att kroppen och knoppen egentligen vill något annat, vill lugn och närvaro och tid utan brådska. Alltså gör jag bara det jag måste. Skriver klart ett kapitel för läromedlet, bearbetar och putsar andra som ska publiceras nästa vecka. Inbillar mig att jag kanske kan hinna läsa några av de tiotals texter som mina studerande har lämnat in innan ledigheten. Mest av allt stannar jag upp, ger mig tid att göra annat. Jag sitter i soffan, bygger staket på gården och funderar på livet, allt viktigt jag väljer bort då jag väljer att jobba. Och det händer saker som får mig att fråga: är det verkligen värt det?