Jag hade tänkt inleda det här inlägget med en mening om att jag inte har bloggat så mycket det senaste halvåret, men tänkte om. Den inledningen har jag sett tusen gånger, både här och hos andra. Det är liksom standarformuleringen som alla bloggare med evighetslång skrivkramp använder för att ursäkta sin tystnad. Och visst kan det kanske anses vara en gnutta beklagligt att det blivit typ noll inlägg på senare tid, men helt ärligt tror jag det är bättre att jag har hållit åtminstone de allra flesta av mina hjärnpruttar för mig själv.
Jag märker för övrigt att jag har svårt att förhålla mig till ordet bloggare i det föregående stycket. Är det inte något folk var för över tio år sedan, på den tid då bloggen var något coolt och ungdomligt och grejer som Snapchat, Tiktok och Instagram knappt var påtänkta? Känns ganska rimligt att kalla mig själv bloggare år 2021 i så fall. Det säger det mesta om hur väl jag följt min tid på sociala medier nämligen.
Jag vet inget om Snapchat eller Tiktok. Stories på Instagram gör mig otrygg och osäker. Det multimodala har blivit helt för multimodalt, det sociala för snabbt och flyktigt. Det känns som att jag inte klarar av att sätta mig in i hur all ny teknik fungerar, men om det beror på att jag blivit gammal eller på att jag saknar intresse vet jag inte. Det enda jag vet är att mina studerande ler medlidsamt varje gång jag hänvisar till sociala medier de använder och jag uppenbart inte vet något om.
Apropå jobbet så besvarade jag en enkät om arbetsbelastning idag. Av någon anledning vill jag skriva att mina svar motsvarade min uppfattning om mitt lärarliv just nu, men det är kanske självklart. Hur som helst visade det sig att jag fortfarande älskar mitt jobb, men att jag upplever att jag har sämre förutsättningar att själv påverka hur mitt arbete ser ut än tidigare. Det här kan jag tycka att är lite intressant.
Efter att jag var klar med enkäten funderade jag en stund på om det faktiskt är så att jag inte kan påverka hur jag till exempel utformar mina lektioner eller bygger upp mina kurser och studieavsnitt. Jag utgår från att min upplevelse är sann och att jag faktiskt känner mig mer styrd och begränsad än förr, annars hade jag knappast svarat som jag gjorde. Det som jag däremot är osäker på är i vilken mån det på riktigt finns hinder för att tänka lite friare, och i vilken mån jag låter mig begränsas och överväldigas av det där förändringstempot som flera tidningsartiklar de senaste veckorna hävdat att förstör gymnasiet.
Faktum är att det händer så mycket nytt på jobbet just nu att jag ibland känner att jag inte hinner tänka och så här har det varit i några år redan. Då kanske det inte är så konstigt att man fastnar i föreställningar om att vardagen inte går att påverka. Samtidigt känns det någonstans ganska hoppingivande att förstå att det kanske är fråga om just föreställningar, för sådana går det att göra något åt. Ett första steg är kanske att stanna upp, ta ett djupt andetag och ge sig själv tid att se de hinder man själv byggt upp. Det gäller att tränga genom reformhetsen och planeringspaniken och få syn på möjligheter och strukturer som går att utnyttja och bygga vidare på.
Kanske är det här inlägget ett försiktigt försök att tänka efter och tänka om. Jag är nämligen bäst på att se möjligheter då jag skriver. Därför borde jag verkligen se till att ha tid att skriva också annat än respons, läromedel och lektionsplaner.
Kaffepausen. 