Självhjälp genom sommarläsning.

Processed with VSCO with av4 preset

Den senaste dryga veckan har jag jobbat igen. Eller studerat. Jag har plöjt igenom alla böcker ni ser på bilden och Anette Kronholm-Cederbergs studie Skolans responskultur som skriftpraktik med det uttryckliga målet att hitta sätt att bli bättre på sådant jag inte var bar på förra läsåret. Främst har jag varit nyfiken på vad jag kan göra för att hjälpa mina studerande bli starkare skribenter, för på just den punkten har jag upplevt att jag ofta inte har räckt till. Mycket av det jag har läst har känts som tröstläsning, för faktum är att jag helt eller nästan – åtminstone på mitt eget sätt – gör det allra mesta av det som i de olika böckerna beskrivs som god pedagogisk verksamhet.

På en punkt har jag ändå kommit till korta. Den respons jag gett åt mina studerande har tidvis varit undermålig. Jag vet att jag alltför ofta har gått i den fälla jag allra helst vill undvika: att fokusera bara det negativa. Med åren har jag blivit allt bättre på att visa på vad de ungdomar jag undervisar inte kan. Jag har länge gått omkring med en växande medvetenhet om att jag är dålig på att hjälpa mina studerande se att de faktiskt är skickliga, förmår en massa, att deras texter ofta innehåller mer guld än misslyckanden och jag har hela tiden känt att det knappast kan gynna någon att bara peka ut brister. Ändå har jag harvat på, mer eller mindre på samma sätt.

Att jag glömt bort att berömma tror jag beror på tidsbrist och på det att så mycket i skolans responskultur – den Kronholm-Cederberg skriver om – i tid och evighet har handlat om att peka ut fel. Jag har vuxit upp i den kulturen och med tiden själv anammat den trots att det aldrig varit min mening. Av det material som används i Kronholm-Cederbergs studie (från 2009) framgår att den respons de studerande som ingår i hennes sampel får, ungefär åtta gånger av tio fokuserar på negativa saker i informanternas texter. Jag kan konstaera att jag under min livstid i olika sammanhang har varit som många av de ungdomar som delar med sig av den respons de fått i studien. Jag har varit som samtliga lärare som gett återkopplingen.

Bland de många insikter, påminnelser och bekräftelser de böcker jag läst har bjudit på finns det ett par som är särskilt intressanta. För det första har jag ofta tänkt att nitisk markering av språkfel knappast gör något annat än bekräftar att studerande inte kan skriva, och mycket riktigt konstateras i fler än en källa att markeringar som har att göra med språk nästan aldrig gynnar språkutvecklingen. Det betyder att den enorma mängd tid som ibland går ått till att hitta vartendaste ett fel i en text är helt bortkastad. Nästa läsår ska jag markera mindre och berömma mera istället tror jag.

För det andra är det det där med beröm. Flera av skribenterna menar att de uppmuntrande kommentarerna sällan är tillräckligt konkreta, att lärare i regel nöjer sig med ett kort ”bra” eller annat positivt laddat ord i marginalen och att sådan respons är helt värdelös. Skribenten får ju ingen chans att veta vad hen har lyckats med. Överlag verkar den respons de studerande får på sina texter ofta präglas av otillräcklig tydlighet och det här med konkret respons är något jag har lovat mig själv att bli bättre på nästa läsår.

På det hela taget har årets sommarlektyr bjudit på många nyttiga insikter. Jag tror jag kan vara bättre nästa läsår än jag var under det föregående. Åtminstone ska jag berömma mera och ge tydligare respons. Det förtjänar mina studerande tycker jag. Åtminstone det.

Vad minns du av den respons du fick på dina texter i skolan? Förstod du vad det var du skulle göra annorlunda för att kunna skriva bättre. Som sagt gjorde jag sällan det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: