Om något jag har saknat.

Under så gott som hela min uppväxt var innebandy det bästa jag visste. Jag spelade i många år och i flera lag och njöt oavsett om lagen vann eller förlorade. Det var något magiskt med att få ställa sig på en spelplan och jaga en boll. Det var ett sammanhang där det kändes meningsfullt att springa och en värld där jag kände till reglerna, visste min plats och lärde mig ta ansvar. Det finns säkert mycket som kan sägas om lagsporters avigsidor, om grabbig jargong och om ett slags osund manlighet som tillåts leva kvar i sammanhang där många pojkar samlas och etablerar egna inbördes hierarkier. Det finns säkert många saker som kan kritiseras och jag skulle underteckna de flesta, men faktum är att för mig var laget och hallen där vi tränade trygga ställen där jag mådde bra.

När jag var femton eller sexton år gammal skadade jag först mitt ena och sedan mitt andra knä. När jag var sjutton sade läkarna att jag borde lägga av. Året jag fyllde tjugoett insåg jag att kroppen inte längre skulle hålla för spel på en sådan nivå som jag trodde jag skulle trivas på och jag slutade. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, även om jag ibland har saknat att träna och spela.

Förra våren berättade min vän D att han hade gått med i en inebandyklubb för män i sina bästa år. Jag tyckte att det lät så bra att jag bjöd med mig själv och nu har jag, efter ett avbrott på över tio år spelat innebandy så gott som varje måndag. Det sker visserligen på en lite annan nivå än den jag spelade på då jag var yngre, men det är roligt och tempot precis lämpligt för faktum är att jag inte är ens nästan lika skicklig som jag var då jag för ett decennium sedan fick ut det maximala ur min medelmåttighet.

I dagens läge är jag långsam och klumpig, passar slarvigt och skjuter slappt, men jag har precis lika roligt som första gången jag höll i en klubba. Att spela innebandy är inte längre det bästa jag vet. Det finns annat och viktigare innehåll i livet nuförtiden, konditionen är sämre och kroppen trögare, men fortfarande glömmer jag alla bekymmer då jag får jaga den där lilla vita bollen och egentligen är det väl just det som räknas allra mest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: