Om finlandssvensk medelmåttighet och självbedrägeri.

I söndagens Hbl ingår en insändare av en förälder som är missnöjd med undervisningen i modersmålsinriktad finska. Jag kan till vissa delar känna igen mig i den kritik som riktas mot ämnet, men gissar efter att ha följt med kollegor på olika arbetsplatser att de brister skribenten pekar på snarare beror på misslyckade lokala lösningar, än på att undervisningen alltid och överallt skulle vara undermålig. Inga av de lärare i modersmålsinriktad finska jag känner till arbetar på det sätt som beskrivs i insändaren. Insändarskribenten nämner ändå i en bisats en grej som jag tycker är mer intressant än hur undervisningen sköts i ett enskilt ämne.

Den missnöjda föräldern skriver nämligen så här: ”samtidigt kunde man iaktta på hur hög nivå undervisningen i de finskspråkiga skolorna är”. Jag tycker det är sjukt bra att skribenten nämner kvalitetsskillnaden mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga skolan. Sedan jag i ett år fick arbeta i en utlokaliserad skola i Helsingfors och samtidigt, på grund av att vi delade matsal med dem, hade möjlighet iaktta hur lärarna i den finska grannskolan arbetade har jag tänkt att den finlandssvenska skolan skulle ha mycket att lära sig av den finska. Ändå tycker jag vi beklagligt sällan sneglar åt det hållet. Snarare verkar vi ta efter skolan i Sverige och mer än något annat tänka att vi minsann kan själva.

Och visst kan vi. Samtidigt är det absurt att tänka att vi överallt och alltid skulle kunna vara lika bra som de kan vara i de finskspråkiga skolorna. Det är inte möjligt, men vi kunde kanske nå långt om vi i allmänhet hade lite bättre koll på allt det som görs på finska.

Den finlandssvenska skolan kämpar med så många andra utmaningar som gör det svårt för oss att hålla jämna steg med den finskspråkiga att det kunde vara smart att veta lite mera åtminstone om den pedagogiska verksamheten hos dem som undervisar på finska. Redan det att det i många fall praktiken inte är någon riktig konkurrens om lärarjobben är en utmaning, som torde innebära att det är svårare för oss att alltid leverera undervisning av lika hög kvalitet som de gör i de finska skolorna. Vi kan inte alltid rekrytera de bästa, vi kan ofta rekrytera dem som finns och som förhoppningsvis är bra. Ibland är vi tvungna att ta dem vi får. Det är knappast optimalt.

När jag sökte det jobb jag har fanns det drygt tio andra behöriga sökande (ganska många för en skola i svenskfinland), när en bekant lärare sökte jobb i en finskspråkig skola var de behöriga sökandena över sjuttio. Det säger sig självt att de som jobbar på finska har bättre förutsättningar att rekrytera just rätt typ. Det är en sanning som vi knappast har förutsättningar att påverka, men vi kan säkert göra annat.

Att jag är kritisk betyder inte att jag tycker den finlandssvenska skolan är dålig. Det vill jag säga, för det tycker jag inte den är. Vi gör mycket som är riktigt bra. Ändå tycker jag att den missnöjda insändarskribenten har en poäng. Vi som som undervisar på svenska kunde med fördel snegla mera på dem som undervisar på finska. Kanske lära oss något av dem. Det här är något jag själv vill bli bättre på, bara för att jag tror att det kunde vara nyttigt.

Vad tror du, är den finlandssvenska skolan lika bra som den finska? Varför? Varför inte?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: