Hälsningar från världshistoriens segaste måndag. Hela dagen har jag glidit omkring som en oformlig geleklump och lämnat och lämnar efter mig en slö slemmighet som sedan fått skölja över alla i min omgivning. Jag har gäspat lättja och kippat efter motivation, men sett all min ork gå förlorad i det gråa, regninga höstdiset.
Och på riktig har det kanske inte varit så illa som det där första stycket låter påskina, men långsamt och trögt på det sätt måndagar ibland plägar vara. Jag vet inte om det känns fel.
Kaffepausen. 