Om skolspråk och klasslärarstudier.

Visste ni att bara ungefär tre procent av klasslärarstudierna explicit handlar om ämnet modersmål och litteratur (X)? Detta i ett Finland där olika instanser år efter år larmar om allt fler unga som saknar ett bärande språk. Jag tycker det är frapperande att det i det här landet går att bli lärare utan att mer än snusa på ett ämne som är helt avgörande med tanke på all framtida studieframgång.

Förstå att jag varken klandrar eller kritiserar klasslärarna. Det är inte deras fel att de som bestämmer om innehållet i lärarutbildningen anser att högst tio obligatoriska studiepoäng modda med huvudsaklig fokus på didaktik är tillräckligt. Däremot kan jag tycka att det finns människor som borde se sig i spegeln. Människor som rimligtvis vet att lärarstuderande i Sverige och Norge läser trettio studiepoäng om att undervisa i ämnena svenska respektive norska (X), men ändå anser att en tredjedel av den poängmängden ger tillräckliga verktyg åt dem som är verksamma som lärare här, i de dalande språkkunskapernas land.

Hur ska våra blivande klasslärare kunna räcka till för att stöda elever som kämpar med allt mer varierade skolspråksrelaterade utmaningar, om de knappt hinner beröra ämnet under studierna? Hur ska de hitta de verktyg som behövs för att stöda barn som varken kan läsa eller skriva om en försvinnande liten del av studierna handlar om hur det arbetet ska gå till? Hur ska de som blir klasslärare förstå hur oändligt viktigt skolspråket är om moddan som ämne behandlas som en liten parentes i utbildningen? Jag blir jätteorolig då jag tänker på hur liten vikt det i klasslärarutbildningen fästs vid ett av de ämnen som är allra viktigast med tanke på framgångsrika studier på alla utbildningsstadier. Det är helt knäppt.

Att jag är upprörd beror inte på att jag själv är moddalärare. Åtminstone inte i första hand, även om min yrkesroll säkert färgar av sig på min syn på fenomenet och min uppfattning om undervisningsämnets betydelse. Att jag reagerar beror snarare på att jag nu i ganska många år och på ganska många stadier har haft förmånen att från första parkett få vittna hur svagt skolspråk hjälper självförtroenden att vittra och studiemotivation att självdö. Det är ingen vacker syn och många gånger har jag undrat varför ingen ingripit tidigare. Nu vet jag – eller kan jag åtminstone gissa mig till – en del av svaret. Utöver det uppenbara, att det knappast har funnits tid, har det kanske inte ens funnits verktyg. Det är inte okej.

Det är faktiskt inte alls okej i ett land där språkliga utmaningar enligt färska Pisarapporter riskerar leda till ökad segregation, där skolspråket snart är en klassmarkör och där allt fler unga har svårt att klara sig efter grundskolan. Nåot måste göras och det måste ske nu. Att se över innehållet i klasslärarutbildningen kunde vara en del av det något som görs, ett av många första steg.

I det här landet finns nämligen massor av jätteduktiga klasslärare som gör allt de kan för att stöda de barn de får jobba med. Det finns pedagoger som hjälper om de ges förutsättningar att göra det. De här människorna förtjänar en verktygsback som gör det möjligt för dem att tackla de språkliga utmaningar barnen i deras klassrum tampas med. Eleverna förtjänar undervisningspersonal med lösningar.Då duger inte tio studiepoäng modda. Därför tycker jag det är dags för dem som bestämmer om innehållet i lärarutbildningen att blicka västerut och därefter göra lämpliga justeringar. Vad tycker du?

 

2 reaktioner till “Om skolspråk och klasslärarstudier.”

  1. Tycker som du, tycker dessutom att klasslärarnas krav är obegrilpliga. Du kan inte klara av 6 årskurers innehåll gällande matta, modda, geografi, biologi, gymnastik, handarbete, musik, tekning och X antal andra ämnen. Härtil kontakten med föräldrarna och ha klassen under kontroll.

    Tycker att man redan på lågstadiet borde ha lärare som är proffs inom sitt egna område så som det är i högstadiet. Ingen lärare lär trädslöjd om dom inte vet vad det hanldar om, kan använda cirklar och sågar, så varför är det då okei att lära tekning eller gymnastik med obefintlig kompetens (och intresse). Mitt förslag är att klasslärarna under sina studier kunde ha focus på läsämnena och välja ett konstämne eller språk som de även lär. Tror att ganska många elevr är traumatiserade t.ex. av jumpan pga dålig klass”jumppa”lärare eller som aldrig fått pröva att spela instrument för klass”musik”läraren inte själv spelade instrument.

    1. Jag tror också att ökad specialisering skulle vara bra! Senast från och med årskurs fem krävs sådan kunskap av lärarna att jag inte förstår hur det går att både göra ett bra jobb och inte dö av utmattning. Har enorm respekt för alla klasslärare som orkar!

      I Sverige har jag för mig att alla läser 30 studiepoäng svenska (modda) och matematik och dessutom specialiserar sig på något ämne. Tror att den finska skolan skulle vinna mycket på att ha lärare som har gedigna kunskaper i kärnämnena modersmål och matematik och dessutom en specialisering i ett konst- eller färdighetsämne. Drömmen skulle ju vara att ha ämneslärare redan på årskurs fem och sex och klasslärare som kan följa med klasser till årskurs sju, men jag tror den drömmen aldrig blir verklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: