Om fattiga barn och vuxna som har råd att gnälla.

Jag läser om vuxna som är upprörda för att fattiga barn önskar sig allt för dyra julklappar (X, X)och frågar mig hur sådana människor egentligen tänker. Jag förstår inte riktigt vad det är som provocerar och varför folk kritiserar och dömer ungar som drömmer om spelkonsoler, smarttelefoner och märkeskläder. Jag undrar vad de vuxna tror att de signalerar då de antyder att barn från mindre bemedlade familjer ska nöja sig med det de har. Jag undrar varför just de fattiga ska förstå att inte önska sig saker som andra som slumpen låtit födas till rikedom och överflöd redan har.

Jag kan inte låta bli att fråga mig vad som sker med hopp och framtidstro då barn får höra att de ska veta hut och veta plats och minsann inte drömma? Kommer de som förlöjligas som unga klara av att se någon mening med att kämpa, jobba, sträva och klättra då de blir äldre? Kommer de kanske ge upp för att de fått lära sig att det är fult att fantisera och försöka?

Det finns en missunsamhet här jag inte riktigt förstår. Och en konstig tanke om att de som inte har ska vara tacksamma för att de som fått mera än de behöver kan tänka sig att ge ens lite. Tydligen ska de som ger få avgöra vad den som tar emot ska få uppleva att den behöver, och tydligen gör de fel som drömmer om mera än någon är villig att skänka.

Själv tänker jag så här: vuxna som fått tillräckligt kanske borde vara tacksamma för att de har det så bra. Att vuxna som har råd borde vara glada för att de har möjlighet att ge och gärna inse att det finns ett stort värde i att också fattiga barn får drömma och fantisera om sådant som kostar många pengar.

Vad tycker du?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: