Insikten om det stundande vemodet.

Det slog mig idag att jag inte längre har många lektioner tillsammans med våra abiturienter. Det är en ganska vemodig insikt och den drabbar mig lika plötsligt och oväntat varje år. I och för sig är ju hela idén med lärarjobbet att ge barn och unga verktyg för framtida studier och ett liv efter det utbildningsstadium på vilket en själv jobbar, men lik förbannat kommer avskedet alltför tidigt varje år.

Jag får jobba med årets abiturienter i en dryg vecka ännu, sedan börjar de plugga och småningom studentskriva och efter det får jag heja på deras uppsatser  innan det blir dags att hurra åt deras vita mössor och när de väl dimitterats är det här projektet slutfört och nästa kan börja och så upprepas loopen. Det är kanske det allra tyngsta med att vara gymnasielärare: de ständiga avskeden och det faktum att jobbet är som ett oändligt projekt som samtidigt helt saknar och har en jävligt tydlig deadline.

Å andra sidan är varje år unikt trots alla upprepningar och jag tror jag aldrig kommer tröttna på att se unga växa, utvecklas och ständigt överträffa sig själva. Det finns något oerhört i att få dela allt det där stora. Det är kanske det som gör att jag trots allt orkar och vill göra det.

2 reaktioner till “Insikten om det stundande vemodet.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: