Om läsning och rädsla.

Om jag får välja läser jag en stund efter jobbet. Vad jag läser saknar egentligen betydelse. Fack- och skönlitteratur, dagstidningar, tidskrifter – allt duger så länge jag inte behöver läsa på skärm. Jag älskar att läsa och njuter då texten är komplex, då jag är tvungen att kämpa för att förstå, men märker samtidigt att jag är rädd för att glömma det jag med stor möda begripit.

Den här oron för att glömma är något jag bär med mig från studietiden tror jag. Jag har ett lite neurotiskt förhållande till kunskap och känner mig ibland besatt av tanken att varje texte jag läser har något att lära mig. Jag kan få dåligt samvete om jag inte stryker under, kommenterar i marginalen, gör anteckningar för HUR ska jag då kunna komma ihåg allt det fantastiska jag precis har fått ta del av.

Kan ni fatta hur jobbigt det är att som läsande människa och textälskare ha ett så knäppt förhållande till text, att det nästan inte går att njuta ens av skönlitteratur om jag inte har tillgång till penna och papper då jag läser? Det känns lite sjukt faktiskt att vara så beroende av att göra anteckningar och av behovet att minnas, men sådan är jag. Och jag blir mer sådan ju svårare den text jag läser är.

Någon som känner igen sig i det här?

En tanke på “Om läsning och rädsla.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: