Måndagens nyttiga upplevelse.

På måndag kväll sitter jag och M och jobbar i vårt arbetsrum. Jag ger respons på texter medan hon förbereder distansundervisning. Hennes sexor ska lära sig om funktioner och hon testar den nyinspelade instruktionsvideon på mig. Jag fattar noll, men förstår samtidigt att upplevelsen är viktig. Dels påminner den mig om hur jag en gång i tiden lärde mig att jag inte förstår mig på matematik och dels öppnar den för en viktig insikt: det är så här mina studerande känner sig då de allt för länge fått uppleva att de inte förstår.

M är en bra lärare. Hon tar fram papper och penna, skriver siffror och bokstäver, försöker förankra i min vardag, påpekar att jag hela tiden omedvetet använder mig av liknande formler, att jag är bra på huvudräkning. Jag stirrar på exemplen, försöker förstå men känner istället att någon har spänt fast mitt huvud i ett skruvstäd och börjat sandpappra min hjärna. Det gör ont när jag försöker tänka.

Medan jag kämpar för att fatta tänker jag att det här är värdefullt, att jag måste försöka förstå upplevelsen, klä den i ord. Vad beror det på att jag inte lyckas begripa? Jag kan räkna, tror att jag inte är ointelligent, men är samtidigt övertygad om att jag saknar förutsättningar att fatta. Varifrån härstammar den tvärsäkra förvissningen?

Jag vet att mitt liv rymmer en kort period då jag var bra på matematik och en längre då jag plötsligt visste att jag inte var det. Då jag tänker efter inser jag att det var på högstadiet jag lärde mig att jag saknade förutsättningar att lära mig. Det är förstås svårt att nu, tjugo år senare tvärsäkert slå fast vad förändringen berodde på, men jag gissar att jag redan i början av sjuan saknade vissa av de grundfärdigheter som skulle ha behövts för att klara av matematiken sådan som den skulle vara fram till studenten. Jag misstänker också att ett problem som bidrog till andra problem är att jag hade jättelätt för matematik ända tills någon hittade på att blanda in en massa bokstäver. Efter det förstod jag ingenting alls och kanske beror det på att jag aldrig tidigare hade behövt anstränga mig för att klara av uträkningar.

Jag vet inte vad min begränsade matematiska begåvning beror på, men jag vet att jag lämnades ensam med mina svårigheter för i medeltal var jag ändå en medelmåtta som dessutom inte fattade att aktivt be om hjälp. Det som jag ändå tycker är intressant angående mitt förhållande till vissa delar av matematiken är att jag har en liknande upplevelse av vissa delar av grammatiken. Satsanalys begrep jag ungefär lika mycket som jag förstod mig på funktioner, och trots att det kanske inte är något en moddalärare borde erkänna tycker jag det är ett spännande sammanträffande. Som vuxen med relativt god insyn i hur olika människor lär sig, kan jag inte låta bli att fråga mig om det kan vara så att mitt sätt att närma mig abstrakt och teoretiskt innehåll inte är helt kompatibelt med mina lärares sätt att lära ut stoffet.

Jag kan ibland känna att min hjärna sorterar och processar baklänges, att jag ofta behöver helheter innan jag kan gå in på detaljer och då blir det ofta och fort jättesvårt om det förväntas att jag ska lära mig via teorin. Jag har aldrig i första hand lärt mig språk genom att plugga grammatik eller matematik genom att först bekanta mig med formler. Ändå har jag ett minne av att stora delar av all sådan undervisning som inte har gett mig något alls har, börjat med en genomgång av sådan teori som jag i min enkelhet inte har klarat av att koppla till något konkret och därför senare inte har lyckats applicera på verkliga uppgifter.

En annan intressant grej som har med mina svårigheter att göra, är att jag upplever att det finns en språklighetsaspekt här som jag inte riktigt klarar av att förklara. Kanske så här: jag behöver gå via språket för att förstå, behöver ord som betecknar bekanta betydelser och hjälper mig associera och sortera; koppla till befintlig kunskap. Matematiska regler är språkliga på ett sätt jag inte klarar av att avkoda och på samma sätt var det länge med diverse grammatikaliska formler. Kanske kräver de båda en känsla för logik som jag saknar, kanske det är det som gör att det känns svårt?

Det må vara som det vill med mina matematiska och grammatikaliska tillkortakommanden. Säkert är ändå att jag inte alltid begriper. Lite tråkigt känns det att inse att en del av mina svårigheter beror på att högstadiet lärde mig att jag saknar förutsättningar att förstå mig på vissa saker, men samtidigt är det en erfarenhet jag är tacksam för. Idag tror jag nämligen att jag kan lära mig vad som helst och att mina studerande också kan göra det. Just därför känns det så värdefullt att bli påmind om hur svårt något kan kännas om ens år i skolan har lärt en att en inte kan. Den känslan ska jag sträva efter att komma ihåg när jag i framtiden försöker hjälpa de ungdomar jag jobbar med förstå att de visst kan om de bara vill.

2 reaktioner till “Måndagens nyttiga upplevelse.”

  1. Jag försökte hänga med i din tankegång (ursäkta om jag missade något), men jag undrar om det kan ha med ditt abstrakta tänkande att göra. Det som du inte har en bild av eller ett ord för förstår du inte. Har liknande problematik och tanken man tänker är ”Det kan ju inte stämma att jag inte förstår, jag är ju inte dum?”. Då gäller det bara att hitta andra metoder för ens inlärning 🙂

    1. Ja, delvis det. Inom vissa områden, till exempel just matematiken och ibland fortfarande grammatiken. Inom andra områden har jag inga problem alls. Jag har till exempel studerat nordisk litteratur och skrivit en litteraturvetenskaplig gradu, vilket definitivt krävde abstrakt tänkande.

      Å andra sidan vet jag inte om jag upplever att skon klämmer just vid det abstrakta tänkandet. Jag upplever kanske snarare att problemen finns på vägen till tänkandet. Jag har med åren insett att jag behöver en ganska vara ganska bekant med ett ämne innan jag lyckas tänka abstrakt kring det. Jag brukar tänka att jag närmar mig delarna genom att först bli bekant med helheten, annars har jag inget att förankra delarna i. Det handlar på sätt och vis om att jag behöver förstå varför jag gör det jag gör, innan jag klarar av att förstå eller klura ut hur jag ska göra. Å andra sidan brukar jag kunna tänka hur abstrakt som helst bara jag först fått samla på mig tillräcklig baskunskap. Så på sätt och vis har du rätt, jag behöver förstå ganska mycket för att kunna tänka abstrakt eller förstå abstrakta modeller.

      De här utmaningarna är lätta att hantera nu när jag var barn och ung och trodde att lärarens sätt var det enda rätta sättet att närma sig olika fenomen, var det svårt. Jag saknade också helt lässtrategier och studieteknik, vilket gjorde det hela besvärligare.

      Tack för en kommentar som gav mig anledning att tänka vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: