Om samarbetsförhandlingar.

Den senaste veckan har jag tänkt mycket på att kommuner på olika håll i landet uppmärksammar Corona genom att samarbetsförhandla, och på att många som de senaste veckorna sträckt sig förvånansvärt långt för att hålla igång samhället kommer belönas med uteblivna inkomster. Jag vet inte om det känns rättvist, men jag förstår att det är förnuftigt och kanske till och med nödvändigt och för egen del ställer jag därför gärna upp om det blir aktuellt. Jag vet att jag klarar mig. Permitteras lärare är jag definitivt en av de pedagoger det tillfälligt går att klara sig utan.

Det som däremot oroar mig är att det finns lärare som det absolut inte går att klara sig utan. Jag frågar mig hur alla de barn och unga som just nu far illa och riskerar försvinna kommer klara sig sedan om deras trygga klasslärare, speciallärare, studiehandledare, skolgångshandledare, vuxna alla råkar vara permitterade precis då maxade insatser behövs för en möjligast smidig återgång till skolvardagen. Jag tror inte vi har råd att permittera bort människor som med sin blotta närvaro förebygger utslagning och jag hoppas att de kommuner som blir tvungna att ta till drastiska åtgärder fattar att prioritera elever och studerande istället för att idka millimeterrättvisa gentemot sina anställda. Faktum är ändå att vi lärare behövs olika mycket, trots att vi nog alla är viktiga.

Nu finns det säkert någon som undrar vad det egentligen är som är svårt här. Skolan är ju stängd flera månader varje år och då torde det ju gå smidigt att permittera då. Jag förstår tanken, men faktum är att det åtminstone enligt facket inte är möjligt att permittera människor då skolorna är stängda vilket leder till att permitteringar oundvikligen drabbar oskyldiga. Det är onekligen beklagligt.

Ska jag vara helt ärlig tycker jag faktiskt att det beklagliga är så sorgligt att jag hoppas att det helt ska gå att undvika. Undervisningsministern har ju i något skede lovat att skolorna ska ges tillräckliga resurser för att inte bara plocka upp de spillror som finns kvar efter fjärrperioden, utan även bygga hela människor av det som återstår av barnen och ungdomarna, Kanske permitteringarna ännu går att undvika?

Jag fattar att det säkert bara är naivt önsketänkade att drömma om att det skulle gå att undvika utebliven undervisning. Det är fullt begripligt att kommunerna blir tvungna att spara också om staten är beredd att stöda. Och ja, jag inser att det är nödvändigt att samarbetsförhandla. Så länge allt eventuellt statligt extra fyrk saknas måste arbetsgivarna förbereda sig för att sådant inte heller kommer finnas, allt annat skulle vara ansvarslöst. Det oaktat känns det surt och skrämmande att tänka på alla barn och unga som kommer gå miste om nödvändigt stöd ifall deras viktiga vuxna blir tvungna att stanna hemma.

Vi får väl bara hoppas att det går bra för dem som blir utan stöd i alla fall.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: