Hemester.

Då jag läser tidningen reagerar jag på ordet hemester och det slår mig att jag egentligen aldrig har funderar på vad just det uttrycket vill förmedla. Varför har hemestra blivit något vi gör då vi är lediga men inte kan, vill eller orkar resa eller leva stugliv? Är ordet en ursäkt, en överslätande bortförklaring eller ett sätt att markera att vi nog vet att äkta semester är mera än vila i egna hemknutar? Ska ordet uppfattas som ett förlåt riktat till otillfredsställda marknadskrafter och alla människor som på sociala medier verkar leva ett mer fulländat liv än en själv? Är det en bön om att det vi klarar av och räcker till för just den här ledigheten ska duga?

Jag märker att det är något i ordet hemester som gör att jag inte vill ta det i min mun. Det känns som ett ord med vassa kanter och besk bismak, som något som dömer och rangordnar. Kanske har det att göra med att M och jag i regel väljer att vara lediga hemma i huvudstaden. Att kalla det vi gör hemester skulle liksom vara att gå med på att våra ledigheter aldrig kan gälla som riktiga semestrar, sådana med stort S och vackra instagrambilder.

Det är oklart för mig varför just ordet hemester gör mig så uppgiven, men jag vet att det har något att göra med vad jag tycket det signalerar: att riktig semester inte sker hemma och kanske också att ledighet alltid är något man presterar. Vad tycker du om ordet hemester? Brukar du hemestra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: