Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.
Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.
Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?
Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.
Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.
Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.
Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.
Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?
Kaffepausen. 