Rätt som det är skriver jag mera än jag gjort på flera månader här på bloggen. Det känns rätt kul, men samtidigt pinsamt på något sätt. Det mesta jag skriver låter vemodigt, ytligt och krystat. Ynkligt på något sätt. Som om jag helt hade glömt hur man gör.
Kanske är det precis det som har hänt. Det känns som lika delar sorg och möjlighet.
Kaffepausen. 