Identitetskriser

Den här veckan markerar slutet på en rastlös söndagsångest som i väntan på läsårsstart har lagt beslag på stora delar av augusti. Äntligen är det dags för ett nytt läsår med lärarvardag och klassrumsskoj och trots att sommarlovet som alltid tar slut helt för plötsligt och det är hyfsat oklart om jag alls hunnit återhämta mig ser jag framemot allt det nya som är på väg. Det är dags för möjligheternas höst 2022 och jag hoppas på omstart och nytändning och arbetsglädje efter några tunga år som mest präglats av överplanering och identitetskris.

För ska jag vara ärlig så är det så här det förhåller sig med mitt förhållande till världens bästa jobb: att jag allt oftare känner att jag inte längre vet om jag kan, att jag saknar självförtroende och självsäkerhet. Inte för att jag någonsin varit den som tvärsäkert vetat att jag fixar att bygga eleganta undervisningshelheter om allehanda ämnen, men den här sommaren har jag varit tvungen att stanna upp och inse fakta. Att jag känner mig vilsen, är förvirrad. Efter att i fem års tid ha trampat vatten mitt i förändringsträsket har jag tappat bort något av min yrkesidentitet, av det som jag en gång tyckte gjorde mig till en relativt skicklig pedagog.

De känns som att jag de senaste åren ständigt har planerat nytt utan att egentligen någonsin få känna mig trygg i något gammalt. Det här har, tror jag, tillsammans med en studentexamen som blir alltmer krävande lett till en rädsla för att inte klara av att förmedla all den information som läroplanen menar att de studerande borde anamma. Som ett resultat av detta har mina lektioner förvandlats till långa powertpointpresentationer med begränsat utrymme för diskussion och meningsfulla textmöten och just här har något viktigt gått förlorat.

Jag väljer att vara snäll med mig själv, att se att omständigheter jag inte kan påverka har styrt mitt sätt att arbeta. Trots det kvarstår faktum: jag är inte nöjd med mig själv och jag är besviken på hur min undervisning har blivit. Det känns som en fin och viktig insikt. Något som ger mig en möjlighet att ta mig ur min nuvarande identitetskris och hitta hem till mina styrkor. Det enda jag vet säkert just nu är att jag vill att mina studerande ska få må bra och känna sig trygga i mitt klassrum. Att de ska trivas. Kanske att det är en god grund att bygga på?

4 reaktioner till “Identitetskriser”

  1. Ja, exakt så känns det! Jag har också kommit på mig själv med att tänka att jag har blivit en tråkig lärare som bara mal på om studentexamen, läskompetens och skrivkompetens och ändå känner att vi inte hinner öva tillräckligt och få in allt som kan komma i provet. För min del känner jag att mycket av det kreativa har fallit bort, det finns inte rum för det mera och det är något jag sörjer. Jag understöder absolut målet att vi ska få eleverna att trivas i klassrummet och det försöker jag också jobba hårt för, men vår identitetskris tror jag inte vi blir av med i första taget, det händer för mycket för snabbt som bäst och vi hinner helt enkelt inte med i svängarna. Jag önskar dig ett gott och roligt läsår!

    1. Tråkigt att du känner igen dig men skönt med kamratstöd! Jag tror inte heller det finns någon quick fix. Ändå blir jag alltmer övertygad om att något måste ske om min undervisning ska vara mera än att bocka av nyckelord i läroplanen.

      Hoppas du får ett fint läsår!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: