Tidningar som testar på ungas bekostnad

Just nu är vi ungefär halvvägs i höstens upplaga av studentexamen. Runt om i landet kämpar ungdomar med livsviktiga prov som kan öppna och stänga dörrar. På min arbetsplats sitter jag ofta och övervakar, omsluts av skrivsalens lugn och hinner tänka många tankar. De flesta funderingarna är flyktiga, men vissa stannar kvar, skaver och gnager.

Bland dem jag haft svårast att släppa finns tankar som handlar om Hufvudstadsbladet som dagen före det första provet meddelar att de tänker testa studentexamen (x). Att den skribent som genomför experimentet ska göra det ”dels på skoj”. Det är oklart för mig vad de vill uppnå, vad det redaktionella valet ska signalera.

Jag frågar mig hur det känns för examinanderna att landets största svenskspråkiga dagstidning väljer att roa sig med och testa prov som för de ungdomar som deltar är blodigt allvar. Ältar detta en stund samtidigt som jag tänker på alla dem som i motsats till Hbl:s utsände skribent inte uppfattar läskompetensprovet i mitt ämne som en snabb och enkel affär (x), utan som något ångestladdat, något som måste skrivas om för att vårens vitsord inte räckte till för studieplatsen eller den vita mössan de drömmer om.

Ju mer jag tänker på tidningens test, desto mer hoppas jag på att experimentet ska leda till något vettigt. De som kämpar på riktigt förtjänar mer än billig feelgoodjournalistik som inte ens lyckas kännas särskilt bra, som hittills närmast har varit lite nedlåtande och en smula hjärtlös.

Jag hoppas innerligt studentexamensexpeditionen resulterar i mogna och sakliga reflektioner kring krav som ställs på unga människor, jämförelser av då och nu och analyser med fokus på resultat av ständigt högre ribbor. För studentexamen är mer än något slags skum upplevelsehemester och tidningens test måste utmynna i mer än en skymf mot alla dem som lider och mår illa av de krav som orsakas av studentprov och framtidsångest.

Annons

7 reaktioner till “Tidningar som testar på ungas bekostnad”

  1. Tack för din reflektion, Rolf!

    Det förblir samtidigt dunkelt: hur på vis, sådär konkret, vore HBL:s test ”på ungas bekostnad”?

    HBL testar den digitala examen, av flera orsaker. För att erbjuda en ögonöppnare åt alla som skrivit examen tidigare, för att förhoppningsvis inspirera dagens studerande, och för att sprida bildningens glädjebudskap på kuppen.

    Personligen har jag bara ett mål: att skaffa laudatur i modersmål (år 2000 blev det eximia, med ett par poäng för lite för ett L). Min prestation påverkar inte bedömningsskalan ett dugg (jag räknas inte till de egentliga examinanderna), så här saknar din tes grund.

    https://www.ylioppilastutkinto.fi/sv/studentexamen/poaenggraenser

    Samtidigt är det uppenbart att här finns en frustration som pyr bland vissa lärare. Tydligen saknar man ventiler för detta?

    Jag är ju bara en turist i skolvärlden, på gott och ont. Och kanske är det just där skon klämmer, för somliga – som skulle förvänta sig ödmjukhet, inför den stora kulminationen av gymnasiestudierna?

    Skolvärlden är tvivelsutan turbulent. Där pågår besparingar, flera elever lider av pandemitrötthet, därtill finns flera snudd på utbrända lärare.

    Denna reportageserie handlade dock inte om skolvärlden i sig, eller om lärarnas eller elevernas vardag. Den handlar om en vuxen person som har lyxen att skriva ett prov som saknar egentlig betydelse – inte om en pressad elev som skriver ett avgörande slutprov.

    Därför ser vissa det tydligen som provokativt, att jag gör det hela på ”autopilot”. Men det var liksom premissen. HBL tar nog studentexamen på allvar: jag medger utan omsvep att kravnivån inom examen har höjts. Men jag vandrar inte heller in med rynkad panna, det vore falskt om jag låtsades som om jag vore 18 år och skrev provet för första gången.

    Därför går jag in med en viss punkattityd: HBL försöker erbjuda läsarna en blandning av folkbildning, igenkänningsfaktor och gärna också lite underhållning.

    Kanske lyckas någon läsare rentav punktera sin ångest, inse att det inte är på ”blodigt allvar”? Det handlar om att njuta, trots pressen. Inte om att psyka sig själv, eller avlägga examen med blodsmak i munnen.

    Det önskar jag att någon vuxen hade sagt åt mig för 22 år sedan.

    Att notera: självaste ordförande för studentexamensnämnden har gjort tummen upp åt den här artikelserien, detsamma gäller flera experter inom gymnasieutbildning, rektorer, lärare – och inte minst otaliga elever.

    1. Hej! Tack för din kommentar och tack för att du öppnar upp hur ni tänkt på redaktionen. Jag tyckte mig ana en ungefär sådan baktanke då jag läste artiklarna, men du förklarar det tydligare här. Jag hade kanske önskat att det hade framgått tydligare av artikeln som inledde serien, men det kanske är svårt och ur tidningens perspektiv onödigt att öppna upp dylika beslut på ett så grundligt sätt på förhand. Det är ju inte precis praxis heller.

      Vad det där med ”bekostnad” anbelangar är det nog en sak om jag kommer att ha svårt att förklara om det är meningen att jag ska konkretisera och belägga med siffror som visar att examinanderna förlorar något på att du skriver proven. Det här vet du som skicklig skribent och debattör. Att jag skriver att ni testar på examinandernas bekostnad har att göra med de olika premisser du och examinanderna har, med den kontrast som finns inbyggd i att er serie handlar om ”en vuxen person som har lyxen att skriva ett prov som saknar egentlig betydelse – inte om en pressad elev som skriver ett avgörande slutprov”, med att ni i den inledande artikeln väljer att betona den här kontrasten genom att lyfta fram att ”Det är lite generation X mot generation Z över det här” och, med att ni samlar stoff för underhållande journalistik i ett sammanhang som för många andra är raka motsatsen.

      Givetvis handlar det att jag upplever att ni testar på de ungas bekostnad också om kontext och perspektiv. Där jag verkar möter jag också dem som verkligen kämpar, som försöker ta sig över ribban trots allehanda motgångar och utmaningar, dem som kanske skulle bli studenter om inte mitt undervisningsämne var det enda obligatoriska, det enda de verkligen måste skriva. Jag möter naturligtvis också andra, sådana som tror, hoppas och visar jävlar anamma. Jag handleder dem alla individuellt och i timtal inför första, andra och tredje försök och alla dessa unga bär jag sedan med mig. Då jag läser era artiklar tänker jag ändå främst på dem som lider och far illa av systemet. Dem som känner sorg och ångest och frustration De utgör filtret som jag helt oavsiktligt tolkar era texter genom och som får mig att säga att ni testar på de ungas bekostnad. En subjektiv värdering, det medger jag.

      Då jag läser er artikelserie har jag ärligt talat svårt att se något som inspirerar, öppnar ögon eller sprider det bildningens glädjebudskap du nämner. Det är för mycket i artiklarna som blir ytskrap. Det kan vara att mitt perspektiv skymmer en del av det ni har för avsikt att förmedla, men jag hade gärna sett mer analys i artiklarna, fler konkreta exempel på hur bildningen bär. Som det är nu har jag svårt att få syn på nyhetsvärdet i det ni skriver, men självklart är det så att serien varken bryter mot journalistiska eller juridiska regler så vi får väl nöja oss med att tycka olika på den punkten och vara glada att vi bor i ett land där det är helt okej att göra just det.

      Tack för att du tar fasta på formuleringen ”blodigt allvar”! Det är en misslyckad hyperbol som jag inte borde ha använt. Jag håller givetvis med om att provet inte ska vara något som präglas av ångest och blodsmak i munnen, men faktum är att det är allvar för många och att det avgör mycket.

      Att ordförande för studentexamensnämnden eller ett urval rektorer gett tummen upp för artikelserien ger jag inte mycket för. Att folk som direkt eller indirekt gynnas av en rapportering som framställer studentexamen i en positiv dager uppskattar era texter säger knappast att ni har träffat mitt i prick. Att det finns lärare och studerande som inte delar min åsikt är heller ingen överraskning.

      Jag vet inte vad du menar med att man saknar ventiler. Jag hoppas du inte uppfattar att jag sitter här och snart exploderar? Du har ändå rätt då du säger att det finns en utbredd frustration. Så uppfattar jag det också. För min egen del handlar den här frustrationen om hur studentexamensnämnden, censorerna och provmakarna åtminstone i mitt undervisningsämne verkar se på examinanderna. Med allt annat än goda och snälla ögon. Under de dryga tio år jag har arbetat som lärare har provet i modersmål och litteratur blivit mycket mer krävande. Vi har fortfarande två slutprov, men de förutsätter att examinanderna kan mera och klarar av att skriva betydligt längre texter än de behövde göra då jag började arbeta som lärare. De högre kraven har inte beaktats på något sätt (inte heller det att lärarna måste läsa nästan dubbelt mera text än innan studentexamensreformen). Vi har till exempel inte fått några nya obligatoriska kurser trots att såväl nya läroplaner som nya studentprov förutsätter att ungdomarna hinner lära sig mera än de behövde hinna med tidigare.

      Utöver det ovannämnda har bedömningen i studentprovet i modersmål och litteratur gjorts mindre transparent, vilket märks till exempel i och med att man frångått tidigare praxis att i beskrivningarna av goda svar avslöja också hur examinanderna förväntas använda sina iakttagelser och vad som krävs för att nå upp till olika poäng. Idag har vi beskrivningar av goda svar som främst består av referat. Samtidigt har man valt att gå inför att inte ge examinandernas lärare möjlighet att kontakta censorerna för att få reda på hur de resonerat då de justerat poäng. Dessutom har man infört kravet att en examinand som vill att bedömningen omprövas förklarar exakt var och hur censorerna har tänkt fel. Trots att man från nämndens håll påstår annat öppnar censorerna inte heller upp bedömningen efter att de slutliga poängen publicerats. I stället nöjer man sig med att lägga till några textrader i det de kallar ”det slutliga bedömningsstödet” och konstatera att ”Uppgiften om hur bedömningsgrunderna tillämpats på examinandens provprestation utgörs av de poäng som examinanden fått för sin provprestation, de kriterier som anges i föreskrifterna för provet i modersmålet samt det slutgiltiga bedömningsstödet för svarens innehållsaspekter och de övriga föreskrifter gällande bedömningen som nämnden gett i sina föreskrifter och anvisningar”. Nuvarande praxis och bristen på transparens är något som har påtalats då lärare och censorer har träffats, men det närmaste ett ärligt svar på våra frågor som jag hittills har fått höra är att man inte kan avslöja hur man resonerar då man drar av poäng eftersom examinanderna då skulle veta vad de ska ta fasta på då de överklagar. Jag har svårt att tro att nämnden här agerar på ett sätt som är okej med tanke på de studerandes rättskydd och det här är något jag verkligen hoppas ni på Hbl vill gräva lite i.

      Tack ännu för din kommentar och beklagar att mitt svar ställvis spårar ur lite.

      PS. Jag försöker i mitt svar utgå bara från mig själv trots att jag vet att många kollegor delar mina åsikter. I och med att jag varken kan eller vill namnge dem spelar det ju ingen roll om de tycker som jag eller inte.

  2. I de rätt polariserade reaktionerna på artikelserien tror jag vi upptäcker något intressant. Det handlar om förväntningar, om drömmar, om besvikelser. Kanske hade det varit mer i klang med somligas smak ifall HBL skrivit om en person som i tiderna inte klarat av examen, som fått slita som ett djur, eller som erhållit sin mössa med darr på ribban. Men där saknade vi volontärer.

    I stället presenterar vi ett ”vinnarens” narrativ, med ett ”ordbrukarproffs” som undertecknad (även om jag varken har studerat journalistik eller litteratur).

    Jag avundas inte dagens unga, som bör vara snäppet mer målmedvetna och fokuserade än min generation. Dagens gymnasielever tvingas hantera mer press än på 1990-talet. Många vuxna har som sagt reagerat på serien med en ofrivillig flashback till sin egen examen, och utbrustit saker i stil med: ”Hujedamej, själv skulle jag aldrig i livet…! Men nog är du modig, som vågar testa”.

    Visst råder högre krav inom gymnasiet än för 20+ år sedan, ribban har höjts, i synnerhet mentalt. Jag minns själv den milda förvirring som rådde kring reformen med det ”årskurslösa” gymnasiet under det sena 1990-talet. Efter varje reform tar det tid för läroplanen att falla på plats, för personal och elever att gå in sina skor. Och rent allmänt har tempot i samhället och arbetslivet höjts, på gott och ont, under de senaste 20 åren.

    Å andra sidan: det finns inget allvarligare än humor. Och inget mer komiskt än allvar. Därav vissa slängar med svart humor i artiklarna (det här med ”generation X”). Risken är förstås att man triggar vissa läsare med dylika grepp. Den som skriver (eller figurerar) regelbundet i medier märker att innehållet uppfattas väldigt olika, det blir en verbal projektionsyta som påminner om ett Rorschachtest.

    Tack för intressanta observationer kring bedömningskriterier och transparens i examen. Här träffar du en öm punkt i hela vårt prestationssamhälle: vår tendens att sätta betyg och prislappar på bedrifter och insatser, hos unga såväl som vuxna. Där ingår alltid ett element av subjektivitet, som förtjänar att belysas. Jag ska ta det vidare med mina kollegor!

  3. Tack för dina reflektioner, har tänkt i samma banor. Är också lite förvånad över att journalisterna numera innehar huvudrollen i det redaktionella materialet. Redaktörer intervjuar redaktörer, man intervjuar sina eller andra redaktörers barn/släktingar, redaktörens äventyr slås upp på två uppslag där innehållet är den egna personliga upplevelsen. I min värd platsar sådan bättre på Youtube där influensers säljer sig själv och sina åsikter.

    1. Helst vill medier hitta ett typiskt fall, ett ”case”. Det ska vara igenkänningsbart, för läsaren.

      Eftersom journalister ofta är urbana, akademiskt utbildade medelklassmedborgare reflekterar medieinnehållet ofta sådana värderingar och verklighetsbeskrivningar, på gott och ont.

      Personfixeringen inom medier kan man vara av flera åsikter om, det är ett helt eget ormnäste. Men i det här fallet är förklaringen närmast banal: nyhetschefen ville ha en volontär, sen riktades flera blickar spontant mot mig, och jag tänkte pliktskyldigt ”why not?”. Jag är ju opinionsjournalist, till min arbetsbeskrivning hör att sticka ut hakan, att hänge mig, släppa loss.

      Personligen anser jag att det skulle göra gott att avdramatisera studentskrivningarna. Det sitter i ryggmärgen hos mig: då det hotar bli överspänt går jag in för att spela trickster.

      Visst: jämfört med förr i tiden sätter universitet och yrkeshögskolor större vikt vid vitsorden i studentexamen. Därmed har vi sett en ökande tendens för omtagningar av (godkända) prov i studentexamen, med syfte att höja vitsorden.

      Då frågar jag mig: har oron för studentproven möjligen ökat, rent psykologiskt, delvis i onödan? Där skulle man gärna se lite forskning, men redan den ökande viljan att skriva om prov är ju en indikation i sig. Andelen som tas in med studentexamen och inträdesprov varierar, enligt läroanstalt, observerar Thomas Vikberg, specialsakkunnig vid Studentexamensnämnden, på Twitter. Kvoterna för förstagångssökande har inte heller direkt med valsättet att göra, och kvoten får inte ”oskäligt” försämra andra sökandens möjligheter att få en studieplats.

      Summan av kardemumman: bäst presterar man i prov då man gör det för den personliga njutningens skull, inte med en massa mental barlast.

      Samma sak gäller en maraton. Den som bara följer sina känslor ger lätt upp. Den som däremot är förberedd, och kan styra över sina känslor, har en chans att komma i mål.

      ”Intelligence is the ability to adapt to change” – Stephen Hawking

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: