Vykort från en fjärrlektion.

Fredag i fjärrskolan:

lektioner, möten, grannar som flyttar

utanför arbetsrummet

skällande hundar

överallt ett tålamod

som tryter.

Vet ni när ens distansdag är så utmanande att man blir tvungen att skriva en dikt för att bli kvitt frustrationen. Sådan kunde min dag ha varit idag, men istället var den helt okej. Det beror antagligen mest på att vissa av inslagen var så absurda, att de blev roliga istället för jobbiga. Den som begrundar det fantastiska stycket prosalyrik som inleder det här inlägget förstår säkert snabbt att våra hundar idag har gjort sitt yttersta för att få vara med och undervisa. Den yngre av dem, Tyra, lyckades faktiskt bidra med ett och annat eftersom jag blev tvungen att ta henne in i arbetsrummet och upp i min famn för att hundarna skulle bli tysta (om de får skälla tillsammans och jaga upp varandra kan de hålla på hur länge som helst). Under lektionen klättrade hon upp på arbetsbordet, snusade på kameran och gjorde en hel massa andra hundiga saker som jag tror tyvärr inte ledde till att mina studerande lärde sig mera om litteraturhistoria eller textanalys. Däremot fick de kanske skratta åt mig, vilket jag känner att jag i så fall gärna kan bjuda på.

Torsdagstankar.

Idag har jag både läst och hört nyhetsrapporter om rättegången mot de minderåriga ungdomar som misshandlade ihjäl sin jämnåriga kompis. Fallet är fruktansvärt och vidrigt och därför är det naturligt att alla instanser som kan vara skyldiga granskas. Det är nämligen inte bara de som misshandlade som har blod på händerna. Någonstans har också samhället misslyckats och därför kommer skola, sociala myndigheter och barnskyddet utredas. Jag självklart för att alla de med ansvar synas när dylika saker händer, för mord som detta ska gå att förebygga trots att fenomenet mobbning aldrig helt går att förinta. Samtidigt märker jag att jag innerst inne hoppas att de som undersöker olika myndigheters agerande tränger djupare än ytan, förbi enskilda tjänstemän och institutioner och följer de knappa resurserna och det sinande pengaflödet till sin källa.

Ju mer jag tänker på mordet i Forsby, desto högre ropar en röst ur en ful och ynklig och ganska mörk del av min själ ut frågan som jag innerst inne vill ställa: hur förvånade har vi som samhälle rätt att vara? Vi som i åratal har tillåtit nedskärningar och försämrade villkor för dem som jobbar med de allra mest utsatta. Vi som har röstat med plånboken istället för hjärtat och låtit bli att ställa beslutsfattare som vägrar prioritera barn till svars.

Det är självklart att det i Forsbyfallet finns skyldiga som ska straffas. Det finns instanser vars agerande bör granskas och svåra frågor som behöver ställas. Jag är glad att utredningar görs och hoppas av hela mitt hjärta att undersökningarna sträcker sig ända till strukturerna och de människor som skapar och upprätthåller dem. För nöjer vi oss med att straffa enskilda skyldiga kommer vi aldrig ha en chans att lära oss av det skedda och se till att det som hände i december aldrig sker igen.

Den här onsdagen.

Idag var en bra dag. Den började med ett debattlag och tre ungdomar som vann en tävling och fortsatte med en fantastisk föreläsning. Den här onsdagen har jag jublat, skrattat, blivit berörd och njutit, girigt roffat åt mig av energi och hopp som stormat min vardag. Har låtit känslorna spränga det gråa monotona. Jag har förvånats och imponerats av kunniga unga och sett en gammal bekant stå i en tom festsal och berätta om utmaningar som är svåra att begripa. Full av beundran och stum av förundran har jag grubblat och begrundat, känt tacksamhet för livet och jobbet och vardagen.

Producera text.

Jag gjorde ett tappert försök att blogga regelbundet förra veckan. Det visade sig att jag orkade i tre dagar, sedan glömde jag bort hela Kaffepausen.

Problemet är inte att det inte händer något i mitt liv just nu, snarare är det så att det händer så mycket. Jag och M genomlever coronastiltje och letar nytt hem i ny stad. Samtidigt jobbar jag både nära och på avstånd, skriver läromedel och räcker till. När jag har en ledig stund åker jag på spännande äventyr med vår äldre hund Freja, som trots att hon är ganska knäpp har visat sig ha viss begåvning då det gäller att agera rött skynke för hundar som behöver lära sig vara lugna i koppel.

Utöver allt annat vill jag blogga, mest för att jag mår bra av att berätta. Jag har börjat begränsa min skrivtid för att hinna. X antal minuter ger jag mig, sedan är inlägget färdigt vare sig det är det eller inte. Kanske det här hjälper mig producera lite text.

Fulländad fåfänga.

Det är mycket i dag och faktiskt hela den här veckan som har gett mig tillfälle att leva ut min fåfänga. Jag har kråmat mig på Facebook och Instagram och låtit en flod av tummar och hjärtan skölja över mig. Människor har sett att jag är med och skriver läromedel och driver skolspråksprojekt och jag har vältrat mig i bekräftelsen. Nu märker jag att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om mitt sätt att förhålla mig till uppmärksamheten. Det är säkert helt sunt att känna så.

Att alltid lyckas glömma.

Egentligen är det lite knäppt att jag alltid lyckas glömma hur det inte bara är spänning och äventyr att byta hem. Det är ju också miljoner visningar, vrår, väggar, möbler och hela hus som ägare verkligen inte borde ha målat, reparerat, renoverat helt själv. Det är drömmar och förhoppningar och ångest och besvikelser, och det allra bästa är att inte uppleva allt ensam.

PS. Om du har ett hem i Borgå som du vill bli av med är vi intresserade.

Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Eskapism.

Min hjärna är trött. För att ge den vila väljer jag ofta bort ljudböcker och poddar när jag kör bil eller diskar. Tanken får vandra fritt och plötsligt är det 2009 och Berlin och luften smakar damm och avgaser. Människorna runtomkring mig röker sjävrullade cigaretter, föreställer hipsters och gör sitt bästa för att utstråla spleen och Weltschmerz. Jag är ung och vilsen och världen är ny och allt är möjligt, oupptäckt och spännande.

Jag känner mycket och fritt när jag dagdrömmer mig till tider som förnuftet vet att minnet i sin skonsamhet har förgyllt och förenklat. I tillbakablickarna är världen lätt att förstå, saker och ting har lagts till rätta och det finns en logik och en röd tråd som självklart löper genom de allra snårigaste delarna av det förflutna. Allt är tydligt och lätt och bevarat i vackra, dramatiska, sepiaskimrande ögonblicksbilder där alla är glada och ingen någonsin är sjuk eller ledsen.

I mitt minne finns framtid, drömmar, förhoppningar och hela världar att upptäcka. Där finns en förvissning om en självklar rätt att hoppas och sträva, och jag tänker att jag kanske saknar den tiden just nu då det mesta vacklar och mycket är osäkert.

Nånstans längst inne finns också tacksamheten. Jag har ändå fått vara ung.

Stasi-Janne och den stora offerkoftan.

Då jag läser att en sannfinländsk riksdagsledamot uppmanar sina anhängare att ange oliktänkare, tänker jag att det för en lärare som omfattar läroplanens värdegrund är nästan omöjligt att låta bli att ta avstånd till sannfinländarnas retorik. Jag menar naturligtvis inte att klassrum ska förvandlas till partipolitiska slagfält eller att jag ser det som lärarnas uppgift att läxa upp elever och studerande som sympatiserar med partier vars värdegrund inte är i samklang med skolans, men nog att man som lärare gärna får och bör ta avstånd till rasistiska, sexistiska, homofoba och annars kränkande uttalanden både då de görs av folk i offentligheten och i all synnerhet då de kläcks i klassrummet. Det är trots allt på lärarens ansvar att se till att den miljö som barn och unga ska lära sig i är trygg för all och alldeles särskilt för dem som riskerar råka ut för påhopp och kränkande kommentarer utanför klassrummet.

Sedan är det förstås också värt att notera att riksdagsledamoten verkar vara ute efter något annat än den ungdomsförening vars inlägg han delat. Kanske att man rentav kan fråga sig hur rimligt och moraliskt det är att en person i ledamotens ställning sysslar med sådant. Att förvränga ungdomars ord för att uppnå egna politiska syften är ju inte nödvändigtvis jättesnyggt, tänker jag.