Att tänka efter och tänka om

Jag hade tänkt inleda det här inlägget med en mening om att jag inte har bloggat så mycket det senaste halvåret, men tänkte om. Den inledningen har jag sett tusen gånger, både här och hos andra. Det är liksom standarformuleringen som alla bloggare med evighetslång skrivkramp använder för att ursäkta sin tystnad. Och visst kan det kanske anses vara en gnutta beklagligt att det blivit typ noll inlägg på senare tid, men helt ärligt tror jag det är bättre att jag har hållit åtminstone de allra flesta av mina hjärnpruttar för mig själv.

Jag märker för övrigt att jag har svårt att förhålla mig till ordet bloggare i det föregående stycket. Är det inte något folk var för över tio år sedan, på den tid då bloggen var något coolt och ungdomligt och grejer som Snapchat, Tiktok och Instagram knappt var påtänkta? Känns ganska rimligt att kalla mig själv bloggare år 2021 i så fall. Det säger det mesta om hur väl jag följt min tid på sociala medier nämligen.

Jag vet inget om Snapchat eller Tiktok. Stories på Instagram gör mig otrygg och osäker. Det multimodala har blivit helt för multimodalt, det sociala för snabbt och flyktigt. Det känns som att jag inte klarar av att sätta mig in i hur all ny teknik fungerar, men om det beror på att jag blivit gammal eller på att jag saknar intresse vet jag inte. Det enda jag vet är att mina studerande ler medlidsamt varje gång jag hänvisar till sociala medier de använder och jag uppenbart inte vet något om.

Apropå jobbet så besvarade jag en enkät om arbetsbelastning idag. Av någon anledning vill jag skriva att mina svar motsvarade min uppfattning om mitt lärarliv just nu, men det är kanske självklart. Hur som helst visade det sig att jag fortfarande älskar mitt jobb, men att jag upplever att jag har sämre förutsättningar att själv påverka hur mitt arbete ser ut än tidigare. Det här kan jag tycka att är lite intressant.

Efter att jag var klar med enkäten funderade jag en stund på om det faktiskt är så att jag inte kan påverka hur jag till exempel utformar mina lektioner eller bygger upp mina kurser och studieavsnitt. Jag utgår från att min upplevelse är sann och att jag faktiskt känner mig mer styrd och begränsad än förr, annars hade jag knappast svarat som jag gjorde. Det som jag däremot är osäker på är i vilken mån det på riktigt finns hinder för att tänka lite friare, och i vilken mån jag låter mig begränsas och överväldigas av det där förändringstempot som flera tidningsartiklar de senaste veckorna hävdat att förstör gymnasiet.

Faktum är att det händer så mycket nytt på jobbet just nu att jag ibland känner att jag inte hinner tänka och så här har det varit i några år redan. Då kanske det inte är så konstigt att man fastnar i föreställningar om att vardagen inte går att påverka. Samtidigt känns det någonstans ganska hoppingivande att förstå att det kanske är fråga om just föreställningar, för sådana går det att göra något åt. Ett första steg är kanske att stanna upp, ta ett djupt andetag och ge sig själv tid att se de hinder man själv byggt upp. Det gäller att tränga genom reformhetsen och planeringspaniken och få syn på möjligheter och strukturer som går att utnyttja och bygga vidare på.

Kanske är det här inlägget ett försiktigt försök att tänka efter och tänka om. Jag är nämligen bäst på att se möjligheter då jag skriver. Därför borde jag verkligen se till att ha tid att skriva också annat än respons, läromedel och lektionsplaner.

Punkt

I åratal har jag skrivit punkt i slutet av mina bloggrubriker. Jag har gjort det för att det är förbjudet, för att jag vet att man egentligen inte får. Det har känts som ungdom, uppror och anarki. Som något jag trodde jag behövde vara.

Idag är jag medelmåttig medelåldersmänniska. Bekväm, nöjd och hyfsat anständig. Punkterade rubriker tillhör en annan tid.

Ideologier.

Då jag följer samhällsdebatten får jag ofta intrycket att politiker som lutar mer åt vänster i ekonomiska frågor uppfattas som idealister, medan de som befinner sig längre åt höger uppfattas som rationella och mer seriösa. Kan det här bero på att det är svårt att koppla ihop den innebörd vi tillskriver begreppet idealism med den ekonomiska högerns kalla individualism, medan den ekonomiska vänsterns varma medmänsklighet och vilja att förbättra världen precis motsvarar vår tolkning av begreppet?

Eller är det helt enkelt så att min egen positionering på en föreställd värdeskala styr min tolkning och gör mig blind för allt det goda den ekonomiska högerideologin har att erbjuda?

Skrivandet.

Rätt som det är skriver jag mera än jag gjort på flera månader här på bloggen. Det känns rätt kul, men samtidigt pinsamt på något sätt. Det mesta jag skriver låter vemodigt, ytligt och krystat. Ynkligt på något sätt. Som om jag helt hade glömt hur man gör.

Kanske är det precis det som har hänt. Det känns som lika delar sorg och möjlighet.

Jag saknar.

Jag saknar skrivandet och läsandet. Gör det samtidigt som jag läser och skriver mer än jag någonsin gjort förut. Kanske är det egentligen friheten att välja jag saknar; möjligheten att ibland läsa romanen istället för texten som ropar efter respons, att skriva ett inlägg istället för en lektionsplan eller ett kapitel i läromedlet. Kanske det är det bara det lilla jag saknar. Tid och mod att välja.