Det är inte det att jag vill klaga.

Jag vet att jag ganska ofta skriver ganska mycket om hur många timmar jag jobbar. Jag gör det inte för att klaga för jag gillar mitt jobb och skulle helst inte syssla med något annat. Snarare skriver jag väl om arbetsmängder för att rättfärdiga något, typ mitt yrke och min existens.

Det händer ganska ofta att jag träffar människor som verkar tro att lärare är en yrkesgrupp som bara glider på en räkmacka genom livet, har långa semestrar och obefintliga arbetsdagar och aldrig någonsin behöver känna sig stressade. Så jag kanske känner ett behov att framhäva det tunga och svåra, att betona det motiga bara för att visa att också mitt jobb är viktigt trots att det håller mig kvar i den skolvärld andra har flytt för att starta sina riktiga karriärer.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver så mycket om alla timmar jag jobbar. Bara att jag inte gör det för att säga att lärarjobbet är jobbigt, men kanske för att visa att också vi drar våra strån till stacken. Att vi är mera än en utgiftspost. Ungefär så.

Om min lärarsommar.

Jag har jobbat i ungefär en månad nu. Inte dagligen, men nästan. Inte många timmar, men ganska få. Jag vet inte hur mycket lärare jobbar då skolorna är stängda och jag vet inte om det spelar någon roll vad andra gör. Det jag däremot vet är att det verkar vara viktigt för mig att börja i tid. Så fort konturerna av det föregående läsåret har suddats ur minnet, behöver jag komma igång med förberedelserna inför de utmaningar som är på väg.

Jag behöver känna att jag är förberedd och att jag ger mig en chans att utvecklas. Jag mår bra av att jobba på sommaren då jag har möjlighet att studera och planera lite och reflektera jättejättemycket. Lugnet och tiden för fördjupning finns aldrig under läsåret och jag behöver ro för att känna att jag hinner och att jag har tid att lära mig nytt. För jag vill bli bättre och jag vill sätta ribban på en nivå som utmanar.

Nu är jag ju i grund och botten en person som är extremt medveten om sin egen medelmåttighet. Jag var aldrig bäst i skolan, sällan bäst på universitetet och alltid medioker i mitt undervisningsämne. Sedan jag förstod att jag ville bli moddalärare har jag vetat att jag behöver jobba hårt för att kunna vara tillräckligt bra och jag har hittat sätt som tillåter mig att ofta vara just det. Nyckeln för mig är grundliga förberedelser och ständig självutveckling. Slutar jag ta reda på och tänka ut förlorar jag tron på min egen förmåga, och det är ödesdigert. Det vet jag av erfarenhet.

Förra sommaren valde jag att vara ledig i nästan två hela månader. Unna mig en riktig lärarsommar, den första någonsin. Som jag minns det var jag inför skolstarten tröttare än jag varit på våren och dessutom kände jag mig vilsen och oförberedd. Största delen av läsåret som följde kändes som en kapplöpning med mig själv och i regel låg jag steget efter. Det fanns lektioner då det kändes som om jag var en vikarie för mig själv och i slutet av vårterminen minns jag att jag tänkte att jag aldrig ville uppleva något liknande igen. Så i år har jag pluggat och förberett och det har känts bra.

Med det inte sagt att jag tycker alla lärare borde jobba halva sommaren, för det gör jag inte. Vi behöver alla olika saker för att kunna känna oss nöjda med våra jobb och våra liv och våra förutsättningar och utgångslägen varierar. Jag är i grund och botten en medelmåtta som nått högre än jag vågat hoppas och det säger sig sjävt – antar jag – att jag får jobba en del om jag vill vara mindre medioker imorgon än jag är till exempel idag. Jag vet också att lärare och människor i allmänhet planerar, strukturerar och kommer ihåg på olika sätt. Jag har et nästan neurotiskt behov att ha allt till pappers. Jag är helt beroende av anteckningar och listor, annars glömmer jag och blir kaotisk och ostrukturerad. Andra har bättre koll.

Sedan antar jag att vi alla sätter ribban på en höjd som känns lämplig för oss själva och att det också påverkar mängden förberedelser utanför läsåren, och det här säger jag helt utan värdering. Det händer en massa saker i människors liv och ibland uppstår behov att sikta lite lägre för att kunna räcka till på områden som behöver prioriteras och det är precis som det ska.

Den här sommaren har jag prioriterat jobbet. Jag har pluggat och förberett och planerat och det har känts bra. Jag känner att jag har koll, att jag är entusiastisk och att nästa läsår innebär utmaningar som jag har förutsättningar att klara av. Det känns bättre nu än det gjorde för ett år sedan. Det blir intressant att se hur långt den känslan bär.

 

 

Självhjälp genom sommarläsning.

Processed with VSCO with av4 preset

Den senaste dryga veckan har jag jobbat igen. Eller studerat. Jag har plöjt igenom alla böcker ni ser på bilden och Anette Kronholm-Cederbergs studie Skolans responskultur som skriftpraktik med det uttryckliga målet att hitta sätt att bli bättre på sådant jag inte var bar på förra läsåret. Främst har jag varit nyfiken på vad jag kan göra för att hjälpa mina studerande bli starkare skribenter, för på just den punkten har jag upplevt att jag ofta inte har räckt till. Mycket av det jag har läst har känts som tröstläsning, för faktum är att jag helt eller nästan – åtminstone på mitt eget sätt – gör det allra mesta av det som i de olika böckerna beskrivs som god pedagogisk verksamhet.

På en punkt har jag ändå kommit till korta. Den respons jag gett åt mina studerande har tidvis varit undermålig. Jag vet att jag alltför ofta har gått i den fälla jag allra helst vill undvika: att fokusera bara det negativa. Med åren har jag blivit allt bättre på att visa på vad de ungdomar jag undervisar inte kan. Jag har länge gått omkring med en växande medvetenhet om att jag är dålig på att hjälpa mina studerande se att de faktiskt är skickliga, förmår en massa, att deras texter ofta innehåller mer guld än misslyckanden och jag har hela tiden känt att det knappast kan gynna någon att bara peka ut brister. Ändå har jag harvat på, mer eller mindre på samma sätt.

Att jag glömt bort att berömma tror jag beror på tidsbrist och på det att så mycket i skolans responskultur – den Kronholm-Cederberg skriver om – i tid och evighet har handlat om att peka ut fel. Jag har vuxit upp i den kulturen och med tiden själv anammat den trots att det aldrig varit min mening. Av det material som används i Kronholm-Cederbergs studie (från 2009) framgår att den respons de studerande som ingår i hennes sampel får, ungefär åtta gånger av tio fokuserar på negativa saker i informanternas texter. Jag kan konstaera att jag under min livstid i olika sammanhang har varit som många av de ungdomar som delar med sig av den respons de fått i studien. Jag har varit som samtliga lärare som gett återkopplingen.

Bland de många insikter, påminnelser och bekräftelser de böcker jag läst har bjudit på finns det ett par som är särskilt intressanta. För det första har jag ofta tänkt att nitisk markering av språkfel knappast gör något annat än bekräftar att studerande inte kan skriva, och mycket riktigt konstateras i fler än en källa att markeringar som har att göra med språk nästan aldrig gynnar språkutvecklingen. Det betyder att den enorma mängd tid som ibland går ått till att hitta vartendaste ett fel i en text är helt bortkastad. Nästa läsår ska jag markera mindre och berömma mera istället tror jag.

För det andra är det det där med beröm. Flera av skribenterna menar att de uppmuntrande kommentarerna sällan är tillräckligt konkreta, att lärare i regel nöjer sig med ett kort ”bra” eller annat positivt laddat ord i marginalen och att sådan respons är helt värdelös. Skribenten får ju ingen chans att veta vad hen har lyckats med. Överlag verkar den respons de studerande får på sina texter ofta präglas av otillräcklig tydlighet och det här med konkret respons är något jag har lovat mig själv att bli bättre på nästa läsår.

På det hela taget har årets sommarlektyr bjudit på många nyttiga insikter. Jag tror jag kan vara bättre nästa läsår än jag var under det föregående. Åtminstone ska jag berömma mera och ge tydligare respons. Det förtjänar mina studerande tycker jag. Åtminstone det.

Vad minns du av den respons du fick på dina texter i skolan? Förstod du vad det var du skulle göra annorlunda för att kunna skriva bättre. Som sagt gjorde jag sällan det.

Jag är en som.

”Rofa är en som kan komma ihåg nästan vad som helst som är relevant med tanke på frågesport, men som efter sju år med samma byrå fortfarande inte minns i vilken låda han har sina kalsonger” konstaterade M idag efter att vi tillsammans med henne och D hade spelat klart ett parti Under klockan. Och jag inser att det är sant och att det är sjukt och att det är otroligt hur bra hon känner mig. Och visst är det lite överraskande och smått oroväckande att min hjärna gärna verkar lagra intressant information som bara är till nytta under väldigt specifika och slumpmässiga omständigheter, men samtidigt helt struntar i att spara sådan kunskap som rimligtvis är nödvändig med tanke på både vardag och överlevnad.

Jag känner till namnen på biografer som lagts ner innan jag föddes, men minns inte var jag förvarar mina underkläder. Ibland undrar jag vad det betyder.

Vad tror ni?

Jag undrar om bloggandet har ändrats med åren, eller om det bara är jag som har förändrats. Jag minns en tid då jag klämde ur mig inlägg på löpande band och var ganska okritisk till det jag skrev, bloggade varje gång jag fick ett infall och om precis det som jag funderade på i stunden. Nuförtiden skriver jag inte lika spontant, skriver knappt några vardagsbetraktelser alls och det kan jag sakna. Jag tycker också att jag är snällare än jag var, att jag varken driver eller tillspetsar som jag gjorde förr. Det kanske är för att jag har blivit äldre eller för att bloggen har blivit ett mer långsamt medium än det en gång var. Jag vet inte. Vad tror ni?

För äldre har jag blivit, det går inte att förneka och kanske att jag har mindre tid att tänka nu än jag hade då eller att jag tänker mer fokuserat. Men, jag tycker också det har hänt något med bloggen i och med att andra medier har etablerat sig. Är bloggen stenålders eller rent av medelålders? Vad tror ni?

Har ni som själva bloggar lagt märke till att ni har utvecklat nya sätt att hitta på ämnen och skriva inlägg, eller mal ni på som ni alltid har gjort? Och hur är det med er som läser, har ni märkt av någon mer övergripande förändring?

Kanske är det bara jag, men jag tycker det är något som har hänt, att saker och ting har förändrats och det är säkert precis som det ska. Vad tror ni?

Hundar och hundparkshäng.

Hundskolning har varit ett av ledorden för vårt sommarlov. Låter sexigt, eller hur? Kanske inte, men nog nyttigt för faktum är att vi har behövt hjälpa Freja vara mindre knäpp i trafiken och då har framförallt jag varit tvungen att jobba med delar av min personlighet som gjort det svårt för mig och den äldre hunden att fungera bland diverse fordon. Och det arbete och de uppoffringar som skolandet har krävt har varit värda varje timme och varje cent. Alla gånger. Efter bara några veckor är Freja som en helt ny hund. Fortfarande minst lika neurotisk som husse, men på ett mycket mer behagligt sätt.

Tyra (den yngre hunden) är snarare oskolad än halvskolad. Hon kan en massa, men kan inte aktivera allt det hon kan på kommando. Det beror på att det var ganska mycket som kom gratis eftersom Freja fanns och Tyra härmade henne och lärde sig på det sättet att göra en massa saker som gynnade henne själv. Bara det att kopplingen mellan beteende och ord eller handtecken blev lite luddig. Så med Tyra har vi den här sommaren tränat sådana basfärdigheter som vi hittills har fuskat med eftersom hon ändå har fungerat i sällskap med Freja. Också den här träningen bär frukt.

Sommarens stora fokus på hundskolning har alltså lett till att vi nu i har två hundar som i allt högre grad är trevliga att ha att göra med. Fokuset har också lett till att vi halft glömt bort annat viktigt, som att hänga i hundparker till exempel. Idag åtgärdade vi den bristen och som ni ser på bilderna var hundarna inte precis missnöjda. Det känns inte helt fel att få konstatera.

Företag och pride – känns falskt, eller?

Innan jag böjar vill jag säga att jag fattar att det kanske inte är min plats att ha en åsikt om det här och att jag förstår att jag är privilegierad på ett sätt som gör det svårt för mig att forma en helhetsbild av det ämne som gör mig fundersam. Det är inte minst därför jag skriver.

Grejen är den att jag märker att jag har svårt att förhålla mig till det här med företag och pride. Eller rättare sagt har jag svårt att förhålla mig till att företag av olika slag använder pride som något slags marknadsföringsmedel. Den här veckan har jag och M hängt ovanligt mycket inne i centrum och vi har båda reagerat på att man överallt kan köpa prideprodukter av olika slag. Caféer säljer pridekaffe i mängder av utföranden, butiker och barer skyltar med temaflaggor och det finns till och med mäklare som säljer regnbågslägenheter och att allt detta sker just under prideveckan är naturligtvis inget sammanträffande. Men – har jag och M konstaterat – känns det plötsliga engagemanget lite märkligt och på något vis falskt.

För mig är det till exempel oklart hur mycket de som kokar pridekaffe eller säljer regnbågslägenheter egentligen bryr sig om dem som pride är en manifestation för. Jag kanske är cynisk, men jag frågar mig om intresset och omtanken är äkta eller ren och skär opportunism. För helt ärligt: inte känns väl det att någon säljer en kopp regnbågskaffe som ett starkt ställningstagande? Det verkar ju snarare som ett försök att sälja en produkt och knyta positiva värderingar till ett företag och just därför är jag lite nyfiken på hur de olika etablissemangen skulle agera om klimatet i Finland var mer likt det i Ungern eller den finska synen på olika kön och läggningar fortfarande var sådan som den var på 70-, 80 och 90-talet. Jag misstänker för egen del att mängden prideprodukter och omtanke skulle vara betydligt mindre om synen på allt det pride står för låg mindre i tiden än det råkar göra, och det är kanske just därför jag har lite svårt att förhålla mig till hur företag utnyttjar pride för att sälja tjänster och produkter.

Sedan finns det naturligtvis företag och företag och det finns statsministrar, statliga institutioner, idrottsföreningar, och religiösa samfund och många som stöder pride utan att utnyttja det för att göra pengar och de här aktörernas engagemang har jag mycket lättare att köpa. Jag tycker faktiskt att sådana instanser som har med mängder av människor att göra har en skyldighet att visa att alla är välkomna och att företag som till exempel bidrar genom att på olika sätt utan ersättning stöda arrangörerna gör ett viktigt jobb, så som jag ser det är inte allt engagemang falskt.

Vad tycker du som läser? Har du reagerat på att en massa företag utnyttjar pride i sin marknadsföring? Tror du att engagemanget är genuint, och har det ens någon skillnad om det är det?

 

P.s. Min fingertoppskänsla är också att samma företrag som inne i centrum öppet vurmar för pride och jämställdhet och mångfald, åtminstone här i de östra förorterna visar ett betydligt mer återhållsamt engagemang. Som om de skulle skräddarsy sin marknadsföring med tanke på aktuell målgrupp. Jag undrar vad det kan bero på.

Torsdag.

Torsdagen bestod av ett besök till Kiasma och ett misslyckat blodgivningsbesök. På Kiasma såg vi allt det som fanns att se och både jag och M konstaterade att vi gillade en del av konstverken, medan andra utmanade vår uppfattning om vad konst egentligen är. För egen del kunde jag konstatera att det jag har svårt att förstå om konsten antingen blir för abstrakt eller estetiskt krävande. Av de två konstverken gillar jag främst det senare som manar fram bilden av ett fjällandskap, medan det tidigare visserligen är imponerande men kanske existerar i en referensram som inte är min egen.

En lite oväntad grej som jag märkte att tilltalade mig på Kiasma var konstnärernas beskrvningar av sig själva och sina arbetsprocesser och allt det de vill lyfta fram med sin konst. Jag tycker det är spännande att se hur de som ställer ut med hjälp av språket försöker skapa en bild av sig själva och hur många av texterna verkar balansera på gränsen till självironi. Helt ärligt använde jag en stor del av utställningsbesöket till att fundera på om det konstnärerna sade om sig själva var tecken på självdistans eller självupptagenhet och kanske ska just det vara en del av upplevelsen.

Efter Kiasma gjorde jag ett tappert försök att ge blod. Vi köade i två timmar och jag fick hål på två armar, men trots ihärdigt petande och insatser av två blodinsamlingsmänniskor lyckades de inte hitta någon åder och min insats utmynnade i ett misslyckande. Till all lycka får jag göra ett nytt försök så fort mina armar slutat har ömma och de befintliga nålsticken har läkt en aning. Till all lycka fick vi gratis kex, saft och glass så helt bortkastat var besöket inte.

På det hela taget anser jag att torsdagen var en succé. Jag fick ju ändå äta gott och hänga med det bästa sällskapet hela dagen och så mycket mer kan jag inte begära.