Brådskan.

Lärarlivet i oktober är många fina möten med studerande och kolleger, långa dagar i skolan och längre kvällar hemma. De senaste veckorna har jag struntat i så gott som allt som inte är antingen jobb eller sömn. Har skött måsten och struntat i borden. Lämnat allt som är kul och avslappnande men kostar dyr arbetstid. Jag har bloggat sparsamt, läst sällan och stulit värdefulla stunder med M som också har fullt upp. På något vänster har det gått. På något underligt sätt går det. Dag efter dag och hela tiden. Det måste göra det.

Lovisa.

Det första jobbet där jag efter fullbordad examen fick moddalära på heltid fanns på ett högstadium i Lovisa. För mig som så gott som hela mitt liv hade bott och jobbat i stora Helsingfors var arbetet i den betydligt mindre ösnyländska staden en nyttig och omtumlande upplevelse.

Jag minns att jag genast trivdes på den nya arbetsplatsen. Eleverna och kollegorna var trevliga och jag minns att jag brukade se framemot varje ny arbetsdag. Det var med tungt och tacksamt hjärta jag lämnade Lovisa då jag för ett par år sedan fick mitt nuvarande jobb i Borgå.

Idag hade jag anledning att tillsammans med mina nuvarande arbetskamrater besöka Lovisa. Jag hade inte tänkt på hur det skulle kännas, men kan berätta att det kändes bra. Av allt att döma var mina två år i Lovisa både fina och viktiga, för när jag långsamt rullade in i staden längs den välbekanta vägen var det som om ett varmt och positivt vemod skulle ha spritt sig i hela kroppen. Det låter kanske lite patetiskt, men det kändes nästan som om hela mitt jag skulle ansträngt sig för att påminna mig om att det här var ett ställe där jag fick växa som människa och lärare. Ett ställe där jag hade det bra.

Jag tror jag alltid kommer minnas min tid i Lovisa med värme och tacksamhet. Utan de åren hade jag gått miste om många fina människomöten och minst sagt lärorika erfarenheter. Utan Lovisa skulle jag knappast jobba i Borgå och i Borgå känner jag att jag har landat helt rätt.

Kanske inte jättekonstigt att jag fortfarande ofta tänker på Lovisa med värme.

Det existentiella inlägget.

Ibland undrar jag om allt jag skriver bara är upprepning och variation av ett och samma tema. Jag tänker på det då jag bloggar, mejlar, chattar, kommenterar studerandes texter: att det händer att jag redan på förhand vet vad jag kommer att säga. Det känns som om livet och hjärnan går på repeat och jag undrar om  det är så det ska vara.

Å andra sidan lever jag för vardagen och älskar rutinen. Då kanske det inte är så konstigt om många texter och dagar är just favoriter i repris.

 

Tiotusen timmar.

Jag insåg precis att det har gått nästan två veckor sedan mitt senaste inlägg. Det är en ganska lång tid för en som helst skulle blogga varje dag. Inte för att jag upplever att jag måste och i ärlighetens namn har jag inte ens haft tid att sakna skrivandet, så mycket annat har jag haft för mig. Jag har jobbat, jobbat och jobbat och så har jag dessutom försökt lära mig att gå och lägga mig i tid. När jag skriver det här inlägget är klockan 23.29 och det säger det mesta om vilken sagolik framgångshistoria mitt dygnsrytmsprojekt har varit. Det sägs att det krävs tiotusen timmar för att bli expert på något, så jag får fortsätta träna. Har förstått att förmågan att sova är en synnerligen viktig livskunskap.

Höstlov.

Hittills har jag hängt ute nästan hela höstlovet, idag dessutom i ganska vackert väder. Imorgon ska jag snacka modda och berättelser med femmor och sexor i en närbelägen skola. Det tror jag kommer att bli en av semesterns höjdpunkter. Att sådant.

(Bilderna nedan från dagens utfärder till Kallviksudden och hemmafåtöljen.)

Sådant som betyder något.

Jag vet inte om det här är ett tecken på storhetsvansinne eller enorm tacksamhet, men ganska ofta tänker jag att jag är privilegierad som får jobba med ungdomar och undervisa i ett ämne som på många sätt handlar ganska mycket om vad det egentligen innebär att vara människa. Den här veckan har vi talat om berättelser, om myter och och historier, allt det som formar och hjälper oss förstå den värld vi lever i. Vi har talat om hur vi genom att berätta gör våra liv begripliga och det har känts stort och abstrakt men ändå viktigt.

Visst är det stort att tillsammans med unga intelligenta nyfikna få fundera något så centralt som berättandet? Vad skulle vi ens vara utan språket, utan förmågan att beskriva det vi är med om, gemensamma erfarenheter, kollektiva trauman och euforiska upplevelser? Hur mycket skulle vi förstå oss på världen om vi inte hade förmågan att dela intryck? Skulle berättelserna om våra liv någonsin vara kompletta utan de intryck alla de vars liv vi är huvud- eller bipersoner i med hjälp av språket kan dela med oss?

Ibland då jag får vara i mitt klassrum känner jag med stor säkerhet att jag får vara med om något stort, något viktigt, något som betyder mycket mera än deadlines och studentskrivningar. Ibland ser jag att vissa förstår och andra kanske börjar fundera. Hos vissa vet jag att poletten kommer trilla ner först om flera år, men ändå upplever jag i de stunderna att det jag gör faktiskt betyder något. Kanske är det storhetsvansinne, kanske ett viktigt spår i berättelsen om mitt liv. Det får vara som det vill med den saken, men jag gillar känslan. Den är en som bär.

Jag är inte trött, jag är tacksam.

Hur skriver man ett inlägg om hur mycket det är just nu, utan att klaga eller tigga om uppmärksamhet eller tycka synd om sig själv? Jag har jobbat åtminstone tio timmar nästan varje dag de senaste två veckorna. Jag har jobbat konstant och ändå har jag nästan hela tiden varit nästan helt och hållet tillfreds med tillvaron. Varje dag har jag varit glad, nöjd, ledsen och arg, men inte en enda gång har jag upplevt att det mörka har fått övertaget. Jag har mäktat. Mer än mäktat. Jag har levt. På jobbet och till och med hemma. Haft ont om tid, men ändå tid. Har svävat någon centimeter över marken efter examinanders lättade leenden, träffat vänner, hängt med familj. Funnits. Andats. Orkat. Just nu är jag inte trött, jag ät tacksam. Lite, lite nöjd att det är höstlov redan nästa vecka.

Till alla abiturienter och deras anhöriga.

Jag fick skriva en kolumn för Kyrkpressen. Tycker den blev så bra (får man säga så?) att jag vill dela texten också här på bloggen. Det blev en hälsning till alla abiturienter och jag står för varje ord.

 

Ditt livs viktigaste prov

I skrivande stund håller läsårets första studentexamensomgång på att avslutas. Kanske har just du de senaste veckorna skrivit prov som överallt och på oändligt många sätt framställs som sjukt viktiga och vansinnigt livsavgörande. Kanske har just du kämpat med svåra uppgifter, prestationsångest och stress.

Om jag fick chansen skulle jag vilja säga några saker åt just dig som under det här läsåret skriver ditt livs viktigaste prov. Jag skulle vilja säga att du ska komma ihåg att njuta av stunden och upplevelsen, att det du är med om nu är något som sker bara en gång i livet, att det kan vara roligt. Jag skulle vilja uppmana dig att njuta av gemenskapen och jag skulle vilja påminna dig om att du räcker till oavsett hur det går, att dina resultat inte definierar dig, att de säger noll om hur du är som människa, för du är oändligt mycket mera än några bokstäver på ett studentbetyg.

De vitsord du en dag kommer att få kan öppna dörrar till universitet och högskolor, men vem du är säger de inget om. Ett L i franska eller ett A i matematik beskriver en enstaka prestation, men missar nästan allt det som är viktigt på riktigt. Ditt studentbetyg säger inget om ditt leende som kan lysa upp ett helt rum, om din passion för musik, litteratur, idrott, konst, dans, jämställdhet eller klimatet. Vitsorden visar inte din gränslösa empati, din förmåga att läsa människor, betyget säger inget om att du alltid vet exakt när någon behöver en stöttande kram eller om hur dina vänner kommer till dig då de behöver någon som håller om gråtguppande axlar.

Dina vitsord definierar inte dig. Du räcker. Kom ihåg det.

 

Fattar de inte att skämmas?

Varje gång jag läser en artikel om Greta Thunberg frågar jag mig vad det är med henne som får vuxna människor att visa sina allra sämsta och vidrigaste sidor. Jag tycker fenomenet är motbjudande och ofattbart. Fattar inte folk att skämmas för sitt beteende? Jag förstår inte.

Varifrån kommer alla kränkta vuxna män och kvinnor som känner att det är deras uppgift att förlöjliga och ställa diagnoser så fort någon skriver en artikel om Greta Thunberg? Varifrån kommer allt hat som dessa kränkta gubbar och gubbifierade kvinnor känner att de har rätt att kaskadspy över en oskyldig budbärare? Varifrån kommer behovet att angripa budbäraren istället för budskapet? Är problemet Thunbergs kön, eller kanske hennes ålder? Klämmer skon vid aspergerdiagnosen? Kan det vara att sanningen helt enkelt är för obekväm att höra? Jag förstår inte, men vill gärna göra det.

Ikväll gjorde jag misstaget att läsa kommentarsfältet under en artikel om Thunberg som Svenska Yle delat på facebook. Väldigt få av personerna där diskuterade själva artikeln. Väldigt få av människorna där diskuterade. Istället gav de sig på Thunberg på ett sätt som fick mig att fråga mig vilket budskap vi vuxna egentligen vill skicka dagens unga. Är det att ungdomarna ska hålla käft, att deras engagemang inte är välkommet? I så fall är vårt agerande oförlåtligt.

Vad tror du? Varför Retar Grera Thunberg gallfeber på så många vuxna människor?

Rent av ganska mycket.

Har ni någonsin dagar då ni känner att ni gör massor utan att egentligen åstadkomma någonting alls? Jag har haft en sådan dag idag. Jag har pynjat med miljoner småsaker utan att bli färdig med en enda av dem. Å andra sidan har jag upplevt mer än jag förväntade mig, så dålig har dagen inte varit. Det är något det också, rent av ganska mycket tycker jag.