Jag är inte trött, jag är tacksam.

Hur skriver man ett inlägg om hur mycket det är just nu, utan att klaga eller tigga om uppmärksamhet eller tycka synd om sig själv? Jag har jobbat åtminstone tio timmar nästan varje dag de senaste två veckorna. Jag har jobbat konstant och ändå har jag nästan hela tiden varit nästan helt och hållet tillfreds med tillvaron. Varje dag har jag varit glad, nöjd, ledsen och arg, men inte en enda gång har jag upplevt att det mörka har fått övertaget. Jag har mäktat. Mer än mäktat. Jag har levt. På jobbet och till och med hemma. Haft ont om tid, men ändå tid. Har svävat någon centimeter över marken efter examinanders lättade leenden, träffat vänner, hängt med familj. Funnits. Andats. Orkat. Just nu är jag inte trött, jag ät tacksam. Lite, lite nöjd att det är höstlov redan nästa vecka.

Till alla abiturienter och deras anhöriga.

Jag fick skriva en kolumn för Kyrkpressen. Tycker den blev så bra (får man säga så?) att jag vill dela texten också här på bloggen. Det blev en hälsning till alla abiturienter och jag står för varje ord.

 

Ditt livs viktigaste prov

I skrivande stund håller läsårets första studentexamensomgång på att avslutas. Kanske har just du de senaste veckorna skrivit prov som överallt och på oändligt många sätt framställs som sjukt viktiga och vansinnigt livsavgörande. Kanske har just du kämpat med svåra uppgifter, prestationsångest och stress.

Om jag fick chansen skulle jag vilja säga några saker åt just dig som under det här läsåret skriver ditt livs viktigaste prov. Jag skulle vilja säga att du ska komma ihåg att njuta av stunden och upplevelsen, att det du är med om nu är något som sker bara en gång i livet, att det kan vara roligt. Jag skulle vilja uppmana dig att njuta av gemenskapen och jag skulle vilja påminna dig om att du räcker till oavsett hur det går, att dina resultat inte definierar dig, att de säger noll om hur du är som människa, för du är oändligt mycket mera än några bokstäver på ett studentbetyg.

De vitsord du en dag kommer att få kan öppna dörrar till universitet och högskolor, men vem du är säger de inget om. Ett L i franska eller ett A i matematik beskriver en enstaka prestation, men missar nästan allt det som är viktigt på riktigt. Ditt studentbetyg säger inget om ditt leende som kan lysa upp ett helt rum, om din passion för musik, litteratur, idrott, konst, dans, jämställdhet eller klimatet. Vitsorden visar inte din gränslösa empati, din förmåga att läsa människor, betyget säger inget om att du alltid vet exakt när någon behöver en stöttande kram eller om hur dina vänner kommer till dig då de behöver någon som håller om gråtguppande axlar.

Dina vitsord definierar inte dig. Du räcker. Kom ihåg det.

 

Fattar de inte att skämmas?

Varje gång jag läser en artikel om Greta Thunberg frågar jag mig vad det är med henne som får vuxna människor att visa sina allra sämsta och vidrigaste sidor. Jag tycker fenomenet är motbjudande och ofattbart. Fattar inte folk att skämmas för sitt beteende? Jag förstår inte.

Varifrån kommer alla kränkta vuxna män och kvinnor som känner att det är deras uppgift att förlöjliga och ställa diagnoser så fort någon skriver en artikel om Greta Thunberg? Varifrån kommer allt hat som dessa kränkta gubbar och gubbifierade kvinnor känner att de har rätt att kaskadspy över en oskyldig budbärare? Varifrån kommer behovet att angripa budbäraren istället för budskapet? Är problemet Thunbergs kön, eller kanske hennes ålder? Klämmer skon vid aspergerdiagnosen? Kan det vara att sanningen helt enkelt är för obekväm att höra? Jag förstår inte, men vill gärna göra det.

Ikväll gjorde jag misstaget att läsa kommentarsfältet under en artikel om Thunberg som Svenska Yle delat på facebook. Väldigt få av personerna där diskuterade själva artikeln. Väldigt få av människorna där diskuterade. Istället gav de sig på Thunberg på ett sätt som fick mig att fråga mig vilket budskap vi vuxna egentligen vill skicka dagens unga. Är det att ungdomarna ska hålla käft, att deras engagemang inte är välkommet? I så fall är vårt agerande oförlåtligt.

Vad tror du? Varför Retar Grera Thunberg gallfeber på så många vuxna människor?

Rent av ganska mycket.

Har ni någonsin dagar då ni känner att ni gör massor utan att egentligen åstadkomma någonting alls? Jag har haft en sådan dag idag. Jag har pynjat med miljoner småsaker utan att bli färdig med en enda av dem. Å andra sidan har jag upplevt mer än jag förväntade mig, så dålig har dagen inte varit. Det är något det också, rent av ganska mycket tycker jag.

Om texter som är som guld och hjärnpruttar.

Visste ni att gymnasiet ska få en ny läroplan? Nå åtminstone så vet ni det nu och vi kan säkert alla enas om att det är hög tid. Det nuvarande styrdokumentet har vi ändå redan använt i tre år, vi har utexaminerat en hel årskull och det är för vem som helst uppenbart att vi måste få en ny plan innan vi hinner lära oss av de misstag som gjordes med den gamla.

Om jag låter en aning frustrerad så beror det helt enkelt på att jag är det. Jag har sedan det första utkastet till läroplan publicerades i mars, i etapper läst olika delar av det nya styrdokumentet. I går kväll läste jag de allmänna delarna* av den plan som småningom började ta form efter att regeringen i april 2017, ett knappt år efter att den nuvarande gymnasieläroplanen hade tagits i bruk bestämde sig för att det var dags att reformera gymnasieutbildningen. Till min glädje märkte jag att den här planen har potential att bli ett ännu mindre genomtänkt och större hastverk än den föregående.

Hittade jag något nytt? Egentligen inte. Okej, jag upptäckte en nedlåtande ton som jag inte känner igen från tidigare styrdokument. Skribenterna, som för övrigt inte verkar ha besökt ett gymnasium sedan sin egen ungdom, slår bland annat fast att de vill ”höja utbildningens kvalitet och inlärningsresultaten” utan att med ett ord beöra vilka de faktiska brister är som de tänker behöver åtgärdas. Utöver detta räknar skribenterna upp en massa sådana åtgärder, som man anser ska vidtas vid samtliga gymnasier i landet. Kruxet här är bara det att alla de åtgärder som inte är helt fåniga är sådana som på många håll vidtagits för länge sedan, (åtminstone den här delen av) planen innehåller egentligen varken reform eller förändring. Känns på något sätt logiskt att en läroplan som vill förbättra genom att göra det som redan görs, men ändå riktar kritik mot dem som gör har hjärnpruttats fram medan vår föregående regering hade makten. Det gänget gjorde kanske en del som var helt okej, men utbildningspolitik sysslade de inte med.

Lyckligtvis blir innehållet mycket bättre efter den del som är mer uppenbart politisk och det som sägs om gymnasiets värdegrund och verksamhetskultur tycker jag ställvis är riktigt bra. Visserligen verkar de som skriver ha missat antagningsreformen och de krav den ställer på undervisningen och dessutom tycks skribenterna ha ett nästan osunt intresse för de studerandes företagarkunskaper – började till slut stryka alla ord som antydde att jag borde lära ungdomarna bli företagare (de hinner på hanken) – men på det hela taget gillar jag det som sägs om skolans värdegrund. Det talas om mänskliga rättigheter och om jämställdhet och äntligen, ÄNTLIGEN nämns också genus som något skolorna och lärarna behöver beakta och det tycker jag är fint.

Faktiskt tror jag att det går att göra ganska fin skola genom att utgå från värdegrunden i den nya läroplanen. Och trots att jag antagligen lät lite negativ i inledningen, ser jag framemot att jobba med det nya styrdokumentet. Åtminstone gör jag det de gånger jag lyckas glömma bort den mördande arbetsbördan all planering innebär, för att utveckla skolan och den egna undervisningen är något jag gillar och visst finns det saker åtminstone jag själv vill bli bättre på.

Ändå kvarstår faktum: det känns hårt att bli påtvingad en ny läroplan så snart efter att den förra tagits i bruk och jag närmar mig allt nytt via det negativa. Trots allt det är jag säker på att också den här processen kommer innehålla även givande och lärorika moment.

 

*De delar som berör hela skolgemenskapen istället för bara enskilda ämnen.

Morgonstämningen.

Jag försöker bli en bättre människa, allra minst en människa som har lite mera ordning och självdisciplin. Vill bli en som vaknar i tid, men nödvändigtvis inte morgonmänniska. Tänker att om jag bara lägger mig, vaknar lite tidigare och snabbare kanske jäktet känns lite lite mindre om morgnarna och det blir lättare att njuta av lugnet ute med hundarna. I morse satt jag på en bänk och betraktade ett lugnt hav och samtidigt svallade obestämda känslor av brådska i bröstet. Samtidigt visste jag att det inte alls var bråttom.

Den traditionella mannen…

Trots att jag själv har svårt att känna igen den värld som beskrivs i den lätt förvirrade insändaren får jag väl lov att erkänna och inse att det finns många män som upplever att de demoniseras och förringas av samhället. Att det är så känns uppenbart bara några sekunder efter att jag klickat in mig på Hbl:s facebooksida och kollat kommentarsfältet under den delade texten. Åttiosju kommentarer har insändaren samlat. De flesta av män som verkar nicka och le igenkännande och sedan sakta ställer sig upp och stå och långsamt applåderar sin uppskattning.

Det är faktiskt många män som känner igen sig. Påfallande många. Det hade jag kanske inte väntat mig. Uppenbarligen lever jag i en värld som ser ganska annorlunda ut en deras och det säger jag helt utan värdering. Däremot lägger jag en viss värdering i detta: oberoende av om upplevelsen att bli demoniserad och förringad är objektivt sann, är det en upplevelse som jag tror är nödvändig att förhålla sig till. Tror vi har en chans att nå ett jämställt samhälle annars.

Samtidigt inser jag naturligtvis att det är lätt för mig som ung gubbe att säga att det gäller att lyssna på de vita kränkta männen. Det är ju inte min röst de genom tiderna försökt tysta.

Tycker du det är ett problem att män känner sig demoniserade, förringade och kränkta?

”Den moderne mannen”…

I fredagens Hbl ingår en lätt förvirrad insändare om manlighet. Läste någon av er den?Jag har funderat jättemycket på texten, men begriper fortfarande inte vad skribenten egentligen vill få fram. Tydligen är det synd om den vita medelåldersmannen igen, men varför förblir oklart. Av allt att döma har det något att göra med att någon någonstans har uttryckt än önskan om att gubbar skulle sluta mansplaina och förringa fenomen som Greta Thunberg och vegetarianism. Oavsett så ställer skribenten mot slutet av insändaren en fråga som i mitt tycke på något vis ringar in den förvirring som präglar hela texten: ”varifrån växer lusten att förringa och demonisera den stereotype mannen?”.

Jag vet inte. Demoniseras och förringas faktiskt den setreotypa mannen? Av vem och hurdan är då denna normkarl som tydligen får utstå så mycket ovett? Och är det faktiskt nödvändigt att fråga vad som ger upphov till kritik mot traditionell manlighet? Är det inte ganska självklart att de kritiska rösterna, de negativa är en reaktion mot en sekellång tradition inom vilken en viss slags manlighet varit norm, medan andra sätt att vara människa förringats och demoniserats? Själv tänker jag att det är ganska naturligt att kritiken mot de stereotypa männen kommer just nu, i en tid då de som inte motsvarar normen har lyckats bryta sig ur marginalen och skaffa sig en egen röst.

Kanske det egentligen är det som är problemet: att allt fler kvinnor och män som inte passar normen tar sig friheten att beskriva och med sina ord forma världen. Kanske gubbarna känner sig hotade då folk plötsligt vägrar ge dem tolkningsföreträde. Kanske.

Vad tror ni det beror på att så många män känner sig demoniserade och förringade?

På det sätt måndagar ibland plägar vara.

Hälsningar från världshistoriens segaste måndag. Hela dagen har jag glidit omkring som en oformlig geleklump och lämnat och lämnar efter mig en slö slemmighet som sedan fått skölja över alla i min omgivning. Jag har gäspat lättja och kippat efter motivation, men sett all min ork gå förlorad i det gråa, regninga höstdiset.

Och på riktig har det kanske inte varit så illa som det där första stycket låter påskina, men långsamt och trögt på det sätt måndagar ibland plägar vara. Jag vet inte om det känns fel.

Festlig fredag.

M är på kräftskiva med sina arbetskamrater ikväll och jag har hela lägenheten för mig själv. Det här öppnar för en värld full av oanade möjligheter. Jag kan göra vad jag vill och precis allt det där jag alltid drömmer om att få göra. Det leder till prestationsångest så jag beställer pizza och försöker läsa Harry Potter i sängen, men råkar ut för en överraskningstupplur istället. Sitter jag i soffan, bloggar och käkar chips. Konstaterar att det ändå är ganska skönt att det jag helst gör då jag är ensam hemma en fredag är exakt det jag helst gör de fredagar jag inte är det: frossar, fiser och blir fet och allt det där är trevligare då en har sällskap (fast inte nödvändigtvis fisandet? Hmm).

Någonstans mitt i den frihet som ensamhemmahänget innebär inser jag att det inte är frihet jag känner, utan en tom lägenhet. Och det är kanske också en grej jag behöver känna ibland, att jag är ensam inne i en lägenhet, jag som till vardags är omringad av hundratals människor.

Fast nu börjar jag få nog av mitt eget sällskap. Lyckligtvis meddelade M att hon småningom börjar ta sig hem, så kanske vi hinner med en kort omgång fredagsmys tillsammans innan det blir dags för sömn och säng.

Skönt ändå med fredag.