Livet just nu.

Det har gått över en vecka sedan mitt senaste inlägg, över en månad sedan min senaste helt lediga dag. Jag jobbar hela tiden känns det som, vakar för mycket och sover för lite. Vilar nästan aldrig. Tempot känns tidvis vansinnigt och det händer att jag blir så överväldigad av allt det fina jag får vara med om, att jag måste påminna mig om att jag faktiskt jobbar drömjobbet och lever drömlivet och att det trots att det ibland är tungt alltid är oändligt mycket mera fint att få uppleva allt det fina jag är med om varje dag.

Medan jag skriver det föregående stycket märker jag att jag frågar mig om man får skriva så öppet om hur tungt det ibland känna, hur svårt det ibland är att orka. Hur trött jag kan känna mig. Är jag otacksam om jag säger att orken tryter trots att jobbet är bättre än jag någonsin vågat önska mig? Är jag taktlös eller osaklig om jag offentligt säger att jag just nu känner mig bara lite matt? Får jag skriva sådant och ändå lita på att folk inte tror jag inte fattar hur lyckligt lottad jag är som får ha det jobb jag har?

Vad tycker du som läser? Hur öppen och ärlig får en vara? För jag vill gärna skriva om just det som faller mig in de korta stunder jag har lite ro att blogga. Ibland är det glädje och tacksamhet jag vill skriva om, andra gånger total och tom matthet. Allt det är sådant som ryms i en människas liv och därför tycker åtminstone jag att det platsar också på bloggen. Vad tycker du?

Vad betyder detta?

Det är fredag, det är kväll och jag har precis myst ner mig med den nya läroplanen. I arbetsrummet finns jag, en hund och ett pinfärskt och ställvis lite kryptiskt styrdokument som jag tillsammans med kollegor från hela svenskfinland ska få jobba med imorgon. Jag får väl vara ärlig och medge att jag eventuellt är både trött, frustrerad, skeptisk och förvirrad, men faktum är att jag plötsligt har stött på en mening jag inte förstår.

Hur tolkar du den?

”Utgångspunkten för god kommunikation är förmågan till empati, vilket ger möjlighet att uppleva meningsfullhet”‘

Meningen ovan härstammar alltså från gymnasiets pinfärska läroplan. Den inleder ett kapitel som handlar om kommunikativ kompetens och därför känner jag mig lite misslyckad som inte genast förstår vad den försöker kommunicera. Antingen är jag för trött och trög för att fatta eller så har någon försökt säga för mycket med för få tecken. Sannolikt finns väl felet hos mig, och då får ni som läser helt enkelt lov att tacka mig som ger er chansen att lära er av mina misslyckanden. Varsågoda.

Läroplanslarvet 3.

Jag har funderat jättemycket på varför jag har så svårt att förhålla mig till allt den nya läroplanen säger om att handleda och hjälpa och stöda studerande. Jag har undrat varför jag inte en sekund tror på att de som fattar beslut om nya styrdokument bryr sig om att fostra harmoniska ungdomar. Jag har vänt och vridit och grubblat för att förstå hur det kan komma sig att jag blivit så cynisk att jag inte förmår lita på att något av det som den nya planen säger om att stöda tonåringar är uppriktigt menat.

Jag har funderat och undrat och grubblat och nu tor jag att jag äntligen vet var skon klämmer. Jag får inte den oväntade omtanken att gå ihop med den effektivitetskåta utexamineringshets som utbildningspolitiker på senare år riktat mot alla utbildningsstadier. Varför skulle samma människor som driver igenom idiotiska antagningsreformer och kräver att sextonåringar fattar avgörande beslut om sin framtid plötligt bry sig om gymnasisters välmående. Det köper jag inte.

Lyckligtvis behöver jag inte göra det heller. Det räcker att jag är beredd att jobba med och för de studerande och det är jag alltid. Att tillsammans med kunniga kollegor få fostra landets framtid är trots allt ett oerhört privilegium. Det är ett uppdrag som trots politik och tunga tättduggande läroplansreformer känns viktigt varje dag.

Friheten.

Aj vet ni, ikväll har jag inte jobbat alls. Jag har hängt med M och med våra hundar, promenerat i timtal i fuktigt novembermörker och äntligen hittat tid att skriva ens några rader. Trots att det kan verka lite är det ganska mycket. Det mesta lediga och fria jag haft råd att unna mig på en månad ungefär. Just nu känns det ganska bra,

Läroplanslarvet 2.

En av de saker som ofta lyfts fram då medier rapporterar om den nya gymnasieläroplanen, är det ökade fokuset på handledning som genomsyrar dokumentet. Handledningen är också den grej jag ställer mig mest frågande till. Att jag undrar beror främst på att vissa formuleringar i styrdokumentet får mig att misstänka att det är meningen att jag som ämneslärare i framtiden förväntas syssla med sådan handledning som jag inte ser som förenlig med en undervisning och lärarroll på gymnasienivå.

Att det ingår i mina arbetsuppgifter att handleda studerande är för mig en självklarhet. Det är liksom inte det jag vill ifrågasätta. Jag har heller inget emot att det både i den nya gymnasielagen och det nya styrdokumentet slås fast att tillgången till studiehandledning och specialundervisning ska tryggas i alla gymnasier i landet. Det är självklart att det är nödvändigt då ribban i studentexamen ständigt höjs, samtidigt som regeringen funderar på att förlänga läroplikten och studerande på många håll i landet inleder sina gymnasiestudier med allt svagare baskunskaper. Det borde vara en självklarhet att gymnasister överallt i landet har tillgång till ett sådant stöd studerande i min skola får njuta av. Det måste rimligtvis vara förmånligare för samhället att förebygga utmattning, avhopp och utslagning, än att vårda dem som inte haft tillgång till stöd då hade behövt det. Jag ifrågasätter alltså inte de satsningar på studerandevård som den nya lagen och den nya läroplanen kommer tvinga fram.

Det jag ifrågasätter är formuleringar som får det att låta som om skolor och enskilda lärare ska vara tvungna att vara flexibla och erbjuda handledning in absurdum. Det finns moment i läroplanen som står i så bjärt kontrast till varandra att det nästan verkar som om lärarna förväntas arbeta i ett slags utbildningsparadox. Läroplanen förutsätter nämligen att gymnasiet ska fostra självständiga och ansvarsfulla individer, men samtidigt att de studerande ska handledas så mycket och erbjudas så många flexibla möjligheter att komplettera och visa sitt kunnande och vandra längs individuella lärstigar att jag inte vet när de unga ska få en chans att misslyckas, lära sig fungera som delar av kollektiv och förstå att ogjorda uppgifter och oförmåga att ta ansvar oftast har konsekvenser. Med andra ord förstår jag inte hur de studerande med all handledning de ska utsättas för ska lyckas bli självständiga.

Det jag kanske är mest rädd för att vi i gymnasiet snart förväntas behandla våra studerande som om de var elever i grundskolan. Jag rädd för att de ökade kraven på handledning och flexibilitet kommer att leda till att ansvaret för de studerandes lärande kommer flyttas från studerandena till läraren. En sådan ansvarförskjutning är problematisk, eftersom något av det bästa med gymnasiet enligt mig är att ungdomarna där tvingas lära sig ta ansvar för sina egna lärprocesser.

Tror ni det finns en risk att gymnasiet i och med den nya läroplanen blir mer som grundskolan?

Den nya läroplanen.

Idag har jag läst igenom allt det som är viktigt för mig att känna till i gymnasiets nya läroplan. Jag får väl medge att den slutliga versionen är bättre och mer trovärdig än utkastet. Det känns rent av som om ganska många partier skulle vara skrivna av folk med lite koll.

Det är inte så att det är mycket som har förändrats, men tillräckligt många saker känns mer genomtänkta för att det nya styrdokumentet ska gå att leva med. Läroplansmakarna har ändrat på en del ordval och formuleringar, strukturerat om stycken, strukit och lagt till. Skrivit begripligt och nästan uteslutande utnyttjat ord och begrepp som faktiskt finns i Svenska Akademiens ordlista. Det är bra.

Då det gäller moddan är jag tacksam för att de olika modulerna nu presenteras i en ganska vettig ordning och för att innehållet är sådant att det kanske kan möjliggöra saker som är svåra att åstadkomma inom ramarna för det nuvarande styrdokumentet. Jag ser till exempel att det i och med den nya läroplanen torde vara lättare att på ett vettigt sätt jobba med vårt skolspråksprojekt Skolspråkslyftet och det om något är positivt.

Med det inte sagt att jag nu plötsligt skulle gilla den nya läroplanen. Snarare är det väl så att jag nu har lättare att förhålla mig neutralt till den. Planen innehåller fortfarande mycket jag inte alls köper och så begriper jag fortfarande inte riktigt varför den måste trugas på oss precis just nu. Det finns det å andra sidan säkert smartare människor än jag som förstår, så jag får fortsätta vara trögtänkt.

I väntan på att poletten ska trilla ner tänker jag fortsätta närma mig den nya läroplanen via det negativa. Det är min främsta inlärnings- och överlevnadsstrategi och jag vet att jag brukar hitta guldkornen om jag stirrar tillräckligt mycket på skiten. Det fungerade på PF och det får lov att fungera här, mitt i läroplanslarvet.

Ni kan räkna med många bittra och förvirrade inlägg om sådant jag inte förstår den närmaste tiden. För jag har sjukt många frågor och kommer sannolikt bli tvungen att skriva mig fram till diverse svar.

Läroplanslarvet.

Noterade ni nyheterna om gymnasiets nya läroplan? Det var många medier som skrev om det nya styrdokumentet som publicerades på torsdagen. Jag läste varje artikel jag fick tag på, men ingenstans hittade jag en enda kritisk fråga. Inte en journalist tog tillfället i akt och frågade någon av dem som tycker den nya planen behövs hur de resonerade då de hjärnfes sig fram till att ännu en reform är det som krävs för att stabilisera gymnasieutbildningen och de studerandes vardag. Den frågan hade åtminstone jag gärna fått ett svar på.

Det kan visserligen hända att det nya hastverket till styrdokument bidrar med något nyttigt, men trygghet och stabilitet i skolvardagen lär det åtminstone inte genast leda till. Under de tre år jag har jobbat i min nuvarande skola har vi tagit i bruk en ny läroplan och reformerat en hel studentexamen, men ingendera har vi sysslat med tillräckligt länge för att veta vad som fungerar och vad som inte gör det. Ändå ska vi igen orka ta oss igenom ännu en tung reformprocess som så vitt lilla jag på verkstadsgolvet kan förstå snarare är förankrad i tyckande och lösryckta idéer än fakta.

Nu vet jag att jag låter negativ och någon som har följt min blogg en längre tid kanske blir överraskad. Förr – innan reformerna började dugga onödigt tätt – var jag en ganska reformkåt individ, men jag känner att jag tappar suget då jag inte förstår varför saker behöver göras.

Jag förstår inte trots att jag har läst om hur reformen ska få gymnasier att göra sådant som redan görs. Jag ser varken behovet eller nyttan trots att politiker, utbildningspampar och andra med svag insyn i skolvardagen intygar att den nya läroplanen är en bra grej.

Jag litar inte på att reformen är genomtänkt. Jag litar inte på att den är förankrad i ett verkligt behov. Det enda jag litar på är att de ämnesspecifika delarna är skrivna av sakkunniga människor, men det tröstar lite i sammanhanget, för när jag tänker på den nya läroplanen tänker jag egentligen bara på två faktum jag har svårt att förbise:

  1. Beslutet om den nya läroplanen fattades innan en enda studentkull som studerat enligt det nuvarande styrdokumentet hade utexaminerats. När den nya planen publicerades hade en hel årskull dimitterats och när den tas i bruk kommer antalet årskullar vara tre. Låt. Det. Sjunka. In.
  2. Förra läsåret var det första sedan den nuvarande läroplanen togs i bruk då vi inte behövde köra två planer parallellt – nästa läsår blir det sista. Det är helt sjukt.

Det är ju naturligtvis möjligt att jag har fel. Den nya läroplanen kan bli en framgångssaga utan like och jag varken kan eller vill såga den då jag hittills bara har hunnit läsa ett ytterst oroväckande utkast. Faktum är ändå att jag får magknip då någon nämner den nya planen och känner ångest och ilska då jag läser nyanslösa nyheter om den. Därför vill jag passa på att nyansera lite, trots att jag inser att jag kanske bara låter bitter.

Dagens insikt.

Idag fick jag på jobbet vara med när en grupp i muntlig kommunikation tränade argumentation. De studerande debatterade värnplikten och huruvida den borde gälla för alla medborgare oavsett kön. Jag har alltid tyckt att kön inte borde vara den faktor som avgör vilka medborgare som frihetsberövas och med hot om fängelse tvingas skjuta upp studier och drömmar om vuxenliv. Jag har också alltid tyckt att argumentet som går ut på att kvinnor utför sin plikt gentemot samhället och därför inte behöver avtjäna värnplikt inte håller. Idag fick jag ändå en insikt, en riktig oho-upplevelse.

Jag tycker fortfarande inte att förökning och värnplikt är jämförbara fenomen, men jag insåg att en värnplikt som inte beaktar kön förutsätter en föräldraledighet som är lika jämställd. Annars förlorar de kvinnor som väljer att föda barn orimligt mycket på det företaget. Eller så här tänker jag just nu, innan jag helt och hållet hunnit smälta insikten.

Vad tycker ni? Finns det något förnuft i mina tankar?

Brådskan.

Lärarlivet i oktober är många fina möten med studerande och kolleger, långa dagar i skolan och längre kvällar hemma. De senaste veckorna har jag struntat i så gott som allt som inte är antingen jobb eller sömn. Har skött måsten och struntat i borden. Lämnat allt som är kul och avslappnande men kostar dyr arbetstid. Jag har bloggat sparsamt, läst sällan och stulit värdefulla stunder med M som också har fullt upp. På något vänster har det gått. På något underligt sätt går det. Dag efter dag och hela tiden. Det måste göra det.