Rent av ganska mycket.

Har ni någonsin dagar då ni känner att ni gör massor utan att egentligen åstadkomma någonting alls? Jag har haft en sådan dag idag. Jag har pynjat med miljoner småsaker utan att bli färdig med en enda av dem. Å andra sidan har jag upplevt mer än jag förväntade mig, så dålig har dagen inte varit. Det är något det också, rent av ganska mycket tycker jag.

Om texter som är som guld och hjärnpruttar.

Visste ni att gymnasiet ska få en ny läroplan? Nå åtminstone så vet ni det nu och vi kan säkert alla enas om att det är hög tid. Det nuvarande styrdokumentet har vi ändå redan använt i tre år, vi har utexaminerat en hel årskull och det är för vem som helst uppenbart att vi måste få en ny plan innan vi hinner lära oss av de misstag som gjordes med den gamla.

Om jag låter en aning frustrerad så beror det helt enkelt på att jag är det. Jag har sedan det första utkastet till läroplan publicerades i mars, i etapper läst olika delar av det nya styrdokumentet. I går kväll läste jag de allmänna delarna* av den plan som småningom började ta form efter att regeringen i april 2017, ett knappt år efter att den nuvarande gymnasieläroplanen hade tagits i bruk bestämde sig för att det var dags att reformera gymnasieutbildningen. Till min glädje märkte jag att den här planen har potential att bli ett ännu mindre genomtänkt och större hastverk än den föregående.

Hittade jag något nytt? Egentligen inte. Okej, jag upptäckte en nedlåtande ton som jag inte känner igen från tidigare styrdokument. Skribenterna, som för övrigt inte verkar ha besökt ett gymnasium sedan sin egen ungdom, slår bland annat fast att de vill ”höja utbildningens kvalitet och inlärningsresultaten” utan att med ett ord beöra vilka de faktiska brister är som de tänker behöver åtgärdas. Utöver detta räknar skribenterna upp en massa sådana åtgärder, som man anser ska vidtas vid samtliga gymnasier i landet. Kruxet här är bara det att alla de åtgärder som inte är helt fåniga är sådana som på många håll vidtagits för länge sedan, (åtminstone den här delen av) planen innehåller egentligen varken reform eller förändring. Känns på något sätt logiskt att en läroplan som vill förbättra genom att göra det som redan görs, men ändå riktar kritik mot dem som gör har hjärnpruttats fram medan vår föregående regering hade makten. Det gänget gjorde kanske en del som var helt okej, men utbildningspolitik sysslade de inte med.

Lyckligtvis blir innehållet mycket bättre efter den del som är mer uppenbart politisk och det som sägs om gymnasiets värdegrund och verksamhetskultur tycker jag ställvis är riktigt bra. Visserligen verkar de som skriver ha missat antagningsreformen och de krav den ställer på undervisningen och dessutom tycks skribenterna ha ett nästan osunt intresse för de studerandes företagarkunskaper – började till slut stryka alla ord som antydde att jag borde lära ungdomarna bli företagare (de hinner på hanken) – men på det hela taget gillar jag det som sägs om skolans värdegrund. Det talas om mänskliga rättigheter och om jämställdhet och äntligen, ÄNTLIGEN nämns också genus som något skolorna och lärarna behöver beakta och det tycker jag är fint.

Faktiskt tror jag att det går att göra ganska fin skola genom att utgå från värdegrunden i den nya läroplanen. Och trots att jag antagligen lät lite negativ i inledningen, ser jag framemot att jobba med det nya styrdokumentet. Åtminstone gör jag det de gånger jag lyckas glömma bort den mördande arbetsbördan all planering innebär, för att utveckla skolan och den egna undervisningen är något jag gillar och visst finns det saker åtminstone jag själv vill bli bättre på.

Ändå kvarstår faktum: det känns hårt att bli påtvingad en ny läroplan så snart efter att den förra tagits i bruk och jag närmar mig allt nytt via det negativa. Trots allt det är jag säker på att också den här processen kommer innehålla även givande och lärorika moment.

 

*De delar som berör hela skolgemenskapen istället för bara enskilda ämnen.

Morgonstämningen.

Jag försöker bli en bättre människa, allra minst en människa som har lite mera ordning och självdisciplin. Vill bli en som vaknar i tid, men nödvändigtvis inte morgonmänniska. Tänker att om jag bara lägger mig, vaknar lite tidigare och snabbare kanske jäktet känns lite lite mindre om morgnarna och det blir lättare att njuta av lugnet ute med hundarna. I morse satt jag på en bänk och betraktade ett lugnt hav och samtidigt svallade obestämda känslor av brådska i bröstet. Samtidigt visste jag att det inte alls var bråttom.

Den traditionella mannen…

Trots att jag själv har svårt att känna igen den värld som beskrivs i den lätt förvirrade insändaren får jag väl lov att erkänna och inse att det finns många män som upplever att de demoniseras och förringas av samhället. Att det är så känns uppenbart bara några sekunder efter att jag klickat in mig på Hbl:s facebooksida och kollat kommentarsfältet under den delade texten. Åttiosju kommentarer har insändaren samlat. De flesta av män som verkar nicka och le igenkännande och sedan sakta ställer sig upp och stå och långsamt applåderar sin uppskattning.

Det är faktiskt många män som känner igen sig. Påfallande många. Det hade jag kanske inte väntat mig. Uppenbarligen lever jag i en värld som ser ganska annorlunda ut en deras och det säger jag helt utan värdering. Däremot lägger jag en viss värdering i detta: oberoende av om upplevelsen att bli demoniserad och förringad är objektivt sann, är det en upplevelse som jag tror är nödvändig att förhålla sig till. Tror vi har en chans att nå ett jämställt samhälle annars.

Samtidigt inser jag naturligtvis att det är lätt för mig som ung gubbe att säga att det gäller att lyssna på de vita kränkta männen. Det är ju inte min röst de genom tiderna försökt tysta.

Tycker du det är ett problem att män känner sig demoniserade, förringade och kränkta?

”Den moderne mannen”…

I fredagens Hbl ingår en lätt förvirrad insändare om manlighet. Läste någon av er den?Jag har funderat jättemycket på texten, men begriper fortfarande inte vad skribenten egentligen vill få fram. Tydligen är det synd om den vita medelåldersmannen igen, men varför förblir oklart. Av allt att döma har det något att göra med att någon någonstans har uttryckt än önskan om att gubbar skulle sluta mansplaina och förringa fenomen som Greta Thunberg och vegetarianism. Oavsett så ställer skribenten mot slutet av insändaren en fråga som i mitt tycke på något vis ringar in den förvirring som präglar hela texten: ”varifrån växer lusten att förringa och demonisera den stereotype mannen?”.

Jag vet inte. Demoniseras och förringas faktiskt den setreotypa mannen? Av vem och hurdan är då denna normkarl som tydligen får utstå så mycket ovett? Och är det faktiskt nödvändigt att fråga vad som ger upphov till kritik mot traditionell manlighet? Är det inte ganska självklart att de kritiska rösterna, de negativa är en reaktion mot en sekellång tradition inom vilken en viss slags manlighet varit norm, medan andra sätt att vara människa förringats och demoniserats? Själv tänker jag att det är ganska naturligt att kritiken mot de stereotypa männen kommer just nu, i en tid då de som inte motsvarar normen har lyckats bryta sig ur marginalen och skaffa sig en egen röst.

Kanske det egentligen är det som är problemet: att allt fler kvinnor och män som inte passar normen tar sig friheten att beskriva och med sina ord forma världen. Kanske gubbarna känner sig hotade då folk plötsligt vägrar ge dem tolkningsföreträde. Kanske.

Vad tror ni det beror på att så många män känner sig demoniserade och förringade?

På det sätt måndagar ibland plägar vara.

Hälsningar från världshistoriens segaste måndag. Hela dagen har jag glidit omkring som en oformlig geleklump och lämnat och lämnar efter mig en slö slemmighet som sedan fått skölja över alla i min omgivning. Jag har gäspat lättja och kippat efter motivation, men sett all min ork gå förlorad i det gråa, regninga höstdiset.

Och på riktig har det kanske inte varit så illa som det där första stycket låter påskina, men långsamt och trögt på det sätt måndagar ibland plägar vara. Jag vet inte om det känns fel.

Festlig fredag.

M är på kräftskiva med sina arbetskamrater ikväll och jag har hela lägenheten för mig själv. Det här öppnar för en värld full av oanade möjligheter. Jag kan göra vad jag vill och precis allt det där jag alltid drömmer om att få göra. Det leder till prestationsångest så jag beställer pizza och försöker läsa Harry Potter i sängen, men råkar ut för en överraskningstupplur istället. Sitter jag i soffan, bloggar och käkar chips. Konstaterar att det ändå är ganska skönt att det jag helst gör då jag är ensam hemma en fredag är exakt det jag helst gör de fredagar jag inte är det: frossar, fiser och blir fet och allt det där är trevligare då en har sällskap (fast inte nödvändigtvis fisandet? Hmm).

Någonstans mitt i den frihet som ensamhemmahänget innebär inser jag att det inte är frihet jag känner, utan en tom lägenhet. Och det är kanske också en grej jag behöver känna ibland, att jag är ensam inne i en lägenhet, jag som till vardags är omringad av hundratals människor.

Fast nu börjar jag få nog av mitt eget sällskap. Lyckligtvis meddelade M att hon småningom börjar ta sig hem, så kanske vi hinner med en kort omgång fredagsmys tillsammans innan det blir dags för sömn och säng.

Skönt ändå med fredag.

 

Torsdagsläget.

En intressant dag idag, rolig och besvärlig på samma gång. Hade kul på jobbet. Träffade studerande och fick presentera vårt skolspråksprojekt för ett gäng föräldrar som verkade tycka det lät viktigt. Det var kul. Mindre kul var att jag var tvungen att missa annat som jag helst inte hade missat. Det är liksom aldrig trevligt att veta att en verkligen borde vara på två ställen på en och samma gång.

Väl hemma och sent på kvällen bjöd vår trasiga diskmaskin på lite guldkant i vardagen. Jag fick kolla på fotboll och diska precis så länge som Finlands match mot Grekland varade. Till slut vann både jag och landslaget och nu känner jag att det ska sitta bra med en kort promenad med hundarna och några timmar sömn.

Torsdag alltså. Har ni haft det bra?

Om musikaler och människor.

Ikväll såg vi musikalversionen av Disneys Den lilla sjöjungfrun på Helsingfors stadsteater. Den var bra. Riktigt, riktigt bra. Intrigen var visserligen lite disneytunn, men skådespelarprestationerna och scenografin höll hög klass. Samtidigt som vi njöt av kultur passade vi på att umgås med vänner och det kändes både bra och rimligt en vacker onsdagskväll.

På en av metrostationerna på vägen hem såg vi att en äldre person hade fallit och slagit sig. Vi var de andra på plats, utöver oss var det bara ett par ungdomar som hade stannat, trots att en strid ström människor formligen rann förbi stället. Folk bara tittade bort, undvek ögonkontakt och ansvar. Det gjorde mig glad att se att ungdomarna verkligen brydde sig och att de höll sig lugna och beställde ambulans. Det som däremot kändes mindre bra var att  de flesta av alla vuxna människor som passerade oss tittade bort eller undvek ögonkontakt. Vissa frågade om vi hade läget under kontroll, de flesta gjorde inte ens det.

Det har med andra ord varit en spännande dag idag. Lila sjöjungfrun var en hit, likaså de hjälpsamma ungdomarna. Däremot är jag mindre imponerad av alla vuxna som vägrade hjälpa till med den avsvimmade människan.

Har du haft en bra onsdag?

Om Jesus och Harry Potter.

Ikväll läser jag om ett skolbibliotek som förvägrar elever Harry Potter. Det här skulle kännas märkligt, men på Helsingin Sanomats webbplats där jag hittar texten står det också att skolan – som finns i Nashville – är kristen, vilket både förklarar och förkrossar. För visst knäcker det att vuxna kristna som (enligt artikeln) tror att de trollformler som förekommer i Rowlings böcker är äkta och farliga, ska stå mellan barn och litterära upplevelser.

Samtidigt kan jag som kristen inte låta bli att tänka att det nog är bra att skolan och kyrkan hos oss inte har ett så nära förhållande som den de verkar ha på annat håll. Det är skönt att slippa den godtyckliga inskränkthet som kombinationen människor och enögda bibeltolkningar oundvikligen leder till och det är bra att kyrkan samarbetar med skolan på skolans villkor, och inte tvärtom.

Sedan vet jag inte vad jag ska tro om att en vuxen människa som skolledaren i Nashville är beredd att tro på att ett skönlitterärt verk innehåller verkliga förhäxningar. Jag är frestad att säga att att den tron kastar en skugga över en annan tro som verkar vara viktig för personen som utfärdade Potter-förbudet, men jag tänker hålla tyst istället. Inte precis läge att vara oförskämd just nu känner jag.