Om finlandssvensk medelmåttighet och självbedrägeri.

I söndagens Hbl ingår en insändare av en förälder som är missnöjd med undervisningen i modersmålsinriktad finska. Jag kan till vissa delar känna igen mig i den kritik som riktas mot ämnet, men gissar efter att ha följt med kollegor på olika arbetsplatser att de brister skribenten pekar på snarare beror på misslyckade lokala lösningar, än på att undervisningen alltid och överallt skulle vara undermålig. Inga av de lärare i modersmålsinriktad finska jag känner till arbetar på det sätt som beskrivs i insändaren. Insändarskribenten nämner ändå i en bisats en grej som jag tycker är mer intressant än hur undervisningen sköts i ett enskilt ämne.

Den missnöjda föräldern skriver nämligen så här: ”samtidigt kunde man iaktta på hur hög nivå undervisningen i de finskspråkiga skolorna är”. Jag tycker det är sjukt bra att skribenten nämner kvalitetsskillnaden mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga skolan. Sedan jag i ett år fick arbeta i en utlokaliserad skola i Helsingfors och samtidigt, på grund av att vi delade matsal med dem, hade möjlighet iaktta hur lärarna i den finska grannskolan arbetade har jag tänkt att den finlandssvenska skolan skulle ha mycket att lära sig av den finska. Ändå tycker jag vi beklagligt sällan sneglar åt det hållet. Snarare verkar vi ta efter skolan i Sverige och mer än något annat tänka att vi minsann kan själva.

Och visst kan vi. Samtidigt är det absurt att tänka att vi överallt och alltid skulle kunna vara lika bra som de kan vara i de finskspråkiga skolorna. Det är inte möjligt, men vi kunde kanske nå långt om vi i allmänhet hade lite bättre koll på allt det som görs på finska.

Den finlandssvenska skolan kämpar med så många andra utmaningar som gör det svårt för oss att hålla jämna steg med den finskspråkiga att det kunde vara smart att veta lite mera åtminstone om den pedagogiska verksamheten hos dem som undervisar på finska. Redan det att det i många fall praktiken inte är någon riktig konkurrens om lärarjobben är en utmaning, som torde innebära att det är svårare för oss att alltid leverera undervisning av lika hög kvalitet som de gör i de finska skolorna. Vi kan inte alltid rekrytera de bästa, vi kan ofta rekrytera dem som finns och som förhoppningsvis är bra. Ibland är vi tvungna att ta dem vi får. Det är knappast optimalt.

När jag sökte det jobb jag har fanns det drygt tio andra behöriga sökande (ganska många för en skola i svenskfinland), när en bekant lärare sökte jobb i en finskspråkig skola var de behöriga sökandena över sjuttio. Det säger sig självt att de som jobbar på finska har bättre förutsättningar att rekrytera just rätt typ. Det är en sanning som vi knappast har förutsättningar att påverka, men vi kan säkert göra annat.

Att jag är kritisk betyder inte att jag tycker den finlandssvenska skolan är dålig. Det vill jag säga, för det tycker jag inte den är. Vi gör mycket som är riktigt bra. Ändå tycker jag att den missnöjda insändarskribenten har en poäng. Vi som som undervisar på svenska kunde med fördel snegla mera på dem som undervisar på finska. Kanske lära oss något av dem. Det här är något jag själv vill bli bättre på, bara för att jag tror att det kunde vara nyttigt.

Vad tror du, är den finlandssvenska skolan lika bra som den finska? Varför? Varför inte?

Kanske jag borde vara mer ödmjuk.

Vet ni vad? Idag då jag åkte hem från jobbet tänkte jag att jag gärna skulle få åka dit igen redan imorgon bara för att jag triv så himla bra. Jag njuter massor av att få vara i skolan. Det är roligt att få hänga med alla studerande och arbetskamrater. Jag gillar att jobb egentligen inte känns som jobb utan som privilegium,  och jag njuter av att det inte känns som något jag måste utan något jag får. Varje dag betyder något och varje människomöte känns meningsfullt. Jag känner att jag gör något viktigt och undrar om det är okej att känna så. Kanske jag borde vara mer ödmjuk?

Dagens bragd och pedagogiska ambition.

Ikväll har jag skrivit en text i den andra studentexamensgenren skrivkompetens. Dels inspirerades jag av hur roligt och lärorikt det var att skriva läskompetenssvaret igår och dels har jag stora planer för svaret jag skrev idag. En sak jag har insett medan jag skrivit är att det här är något jag antagligen borde ha gjort för länge sedan. Jag upplever att jag får en helt annan inblick i de utmaningar mina studerande möter när jag också själv utsätts för dem och i den bästa av världar kanske det hjälper mig hjälpa de ungdomar jag varje dag har förmånen att få jobba med.

Den egentliga orsaken till att jag skrev skrivkompetenssvaret ikväll är att jag någon gång i somras insåg att jag kan göra mera för att modellera skrivprocessen för mina studerande. Det var säkert det att både M och en kollega ungefär samtidigt påpekade att dagens unga huvudsakligen är visuella lärare som fick mig att grubbla över nya sätt att skapa modeller för mina studerande. Jag visste också att lärare i andra skolor använder sig av videor som de själva skapar för att stöda sina elever och studerande, och av någon anledning tänkte jag att en filmsnutt med mig som jobbar med en text kunde vara något de studerande kunde ha glädje av. Så jag har filmat hela den skrivprocess som utmynnade i den text jag skrev idag.

Nu medför ju ambitionen att skapa en video som åskådliggör en skrivprocess åtskilliga problem. Inte minst är det utmanande att jag egentligen inte har någon koll på tekniken. Om jag lyckas få till stånd en video kommer det vara en lärprocess och bedrift i sig, vilket onekligen sporrar mig att jobba vidare. Det ska bli intressant att se hur jag ska lyckas komprimera nästan två timmar material som främst består av inspelad verksamhet på skärm, till något som är tillräckligt kort och informativt för att de studerande ska orka dra nytta av det. Jag blir ändå alltmer övertygad om att det är nyttigt att modellera olika arbetsprocesser och att det är ett sätt att hjälpa också de lite svagare att lära sig, så jag tänker försöka. Det värsta som kan hända är att det hela resulterar i ett lärorikt misslyckande, och det är när allt kommer omkring ingen katastrof alls.

 

Kan de så kan jag.

Ikväll har jag roat mig med att göra samma uppgift på studentexamensnivå som mina studerande ska ta itu med imorgon. Det slog mig nämligen att jag aldrig förr hade arbetat med en sådan text på ett ens nästan likadant sätt som de studerande förväntas göra på kurserna och i studentexamen. Kan de så kan jag tänkte jag och satte igång. Det var en ganska lärorik upplevelse att planera och skriva en lång text och egentligen bara ha tre timmar på sig att slutföra uppgiften. Det blev bråttom, jag hann varken språkgranska eller finslipa texten, men den blev klar. Hur många poäng texten är värd har jag ingen aning om, men fulla trettio tror jag inte den förtjänar.

Uppgiften gick ut på att analysera en artikel och ett blogginlägg utgående från en given frågeställning och är hämtad ur läromedlet Studentprov MO. Jag har klistrat in min text nedan, för den som kanske är intresserad av hur studentprovet i modda kan se ut nuförtiden.

Läs, njut, begrunda och berätta gärna om du tror du skulle ha klarat av en dylik uppgift.

1.
Hur använder texterna (Nanna Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel ”Flickor presterar bättre än pojkar i tre av fyra ämnen i studentexamen- kolla flickornas och pojkarnas medeltal i din skola” och Outi Talvities blogginlägg “Studentexamen i siffror”“Studentexamen i siffror”)statistik och siffror för att uppfylla sina syften?

I Nanna Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel ”Flickor presterar bättre än pojkar i tre av fyra ämnen i studentexamen- kolla flickornas och pojkarnas medeltal i din skola” och Outi Talvities blogginlägg “Studentexamen i siffror”“Studentexamen i siffror” används siffror och statistik på olika sätt. Hur siffrorna och statistiken utnyttjas och presenteras beror på texternas syften. De båda texternas huvudsakliga uppgift är att informera, men där Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel är skriven för att belysa skillnader i och bakomliggande orsaker till pojkars och flickors resultat i studentexamen, är syftet med Talvities blogginlägg att genom bruk av siffror och statistik upplysa läsaren om bland annat studentexamens historia och den enorma satsning de nationella proven innebär för skolor, examinander och studentexamensnämnden.

Nanna Stenberg Gustafssons m.fl. artikel ”Flickor presterar bättre än pojkar i tre av fyra ämnen i studentexamen- kolla flickornas och pojkarnas medeltal i din skola” är ett slags analys av resultaten i studentexamen 2018. Texten tar avstamp i ett aktuellt och välkänt fenomen – att skillnaden i skolframgång mellan pojkar och flickor ständigt växer. I texten utnyttjas statistisk och siffror på olika sätt för att presentera skillnaderna i pojkars och flickors studentexamensresultat. Materialet presenteras dels som en del av brödtexten och dels i form av olika slags diagram. Med hjälp av bruket av siffror och statistik riktas fokus dels på det faktum att flickor i genomsnitt presterar bättre än pojkar, och dels på att pojkar ändå i vissa ämnen verkar klara sig bättre än flickor. I båda fallen utnyttjas statistik och siffror som stöd då artikelförfattarna bland annat med hjälp av olika intervjuobjekt försöker sätta fingret på de bakomliggande orsakerna till de skillnader som förekommer.

De siffror och den statistik som presenteras i den löpande texten har främst som funktion att belysa de stora skillnaderna i pojkars och flickors studentexamensresultat. Genom att konstatera att flickorna i genomsnitt har fått ett högre betyg än pojkarna i “trettio studentprov av fyrtio” visar Stenberg-Gustafsson m.fl. att skillnaderna faktiskt är så stora att det är rimligt att tala om att flickor klarar sig bättre i studentexamen än pojkar. Samma effekt får konstaterandet att flickorna har högre medeltal i sjuttiotvå procent, eller tjugosex av sammanlagt trettiosex finlandssvenska gymnasier. Att skribenterna regelbundet väljer att frångå bruket av procent och istället utnyttjar siffror för att åskådliggöra proportionerna gör statistiken mer handgriplig för läsaren.

Stenberg- Gustafssons m.fl. artikel innehåller utöver siffrorna och statistiken som förekommer i den löpande texten, även interaktiva diagram som tillåter läsaren att bekanta sig med hur skillnaderna i studentexamensresultat ter sig som lokala fenomen inom enskilda skolor och dels hur skillnaderna tar sig uttryck inom enskilda läroämnen. Genom bruket av de interaktiva diagrammen erbjuds läsaren alltså en möjlighet att själv undersöka och bilda sig en uppfattning om det fenomen som artikeln har som syfte att belysa.

I Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel används siffror och statistik vidare som ett sätt att presentera skillnaden i pojkars och flickors framgång i studentexamen som ett nationellt fenomen. Det interaktiva diagrammet som belyser skillnader i pojkars och flickors medeltal ger till exempel läsaren möjlighet att jämföra medeltalen i sitt eget eller sina barns gymnasium med de starkaste och svagaste medeltalen för pojkar respektive flickor i hela landet.

Outi Talvities blogginlägg “Siffror i studentexamen” är på grund av genren till sin stil mindre formell än Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel om skillnaderna i pojkars och flickors framgång i studentexamen. I Talvities blogginlägg är fokus huvudsakligen riktad på den enorma årliga satsning som studentexamen är, men Talvitie redogör med hjälp av siffror och statistik också för de nationella provens utveckling alltsedan början för hundra år sedan.

Vilken stor satsning studentexamen är åskådliggörs genom att omvandla omfattningen av vissa fenomen med anknytning till studentexamen till enheter som i vanliga fall inte används i dylika sammanhang. Till exempel får läsaren reda på att mängden examinander sammanlagt skulle vara tillräcklig bilda en 13,5 kilometer lång kö och att den mängd material som skickades ut till skolorna innan studentexamen digitaliserades sammanlagt vägde 9 ton, en vikt som ungefär motsvarar en liten hjord på tio fullvuxna bisonoxar.

Genom statistik och historiska tillbakablickar visar Talvitie också hur studentexamen har utvecklats och vuxit sedan införandet för över hundra år sedan. Bland annat nämner hon att examen tidigare avlades muntligt vid Helsingfors Universitet, och nämner i det här sammanhanget den 13,5 kilometer långa kön som skulle uppstå om examinationen skulle ske på samma sätt idag. Hon nämner också att man på 1930-talet var orolig för att det stora antalet nya studenter – hela 2659 stycken – skulle leda till “en inflation i studentexamens värde” och ställer detta i kontrast till de 30000 ungdomar som årligen får sin vita mössa nuförtiden.

I Nanna Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel ”Flickor presterar bättre än pojkar i tre av fyra ämnen i studentexamen- kolla flickornas och pojkarnas medeltal i din skola” och Outi Talvities blogginlägg “Studentexamen i siffror” utnyttjas statistik på olika sätt. Att siffror och statistik används på olika sätt beror på att de två texterna tillhör olika genrer och således också har olika syften. I Stenberg-Gustafssons m.fl. artikel utnyttjas siffror, statistik och diagram för att visa att pojkar och flickor klarar sig olika bra i studentexamen och att detta är ett nationellt fenomen, medan siffror och statistik i Outi Talvities blogginlägg används för att visa att studentexamen är ett enormt fenomen som har vuxit mycket under sin över hundra år långa historia.

Dimman.

Under kvällspromenaden som blev en nattpromenad lade sig en kontemplativ dimma över Degerö. Medan jag gick omkring med först den ena och sedan dena andra hunden lät jag de fuktiga slöjorna svepa in mig och mina tankar. Medan hundarna lugnt lunkade från en lyktstolpe till en annan och i maklig takt läste de meddelanden som områdets andra fyrbenta vänner hade lämnat, lät jag diset fylla mig med ro. Jag lät fötterna föra mig längs bekanta gator och trottoarer alltmedan jag drömde och funderade och fantiserade. Det är mycket som är kaos och förvirring just nu, men mera som är överskådlig förvissning och lugn framtidstro. Det känns bra.

Om något jag har saknat.

Under så gott som hela min uppväxt var innebandy det bästa jag visste. Jag spelade i många år och i flera lag och njöt oavsett om lagen vann eller förlorade. Det var något magiskt med att få ställa sig på en spelplan och jaga en boll. Det var ett sammanhang där det kändes meningsfullt att springa och en värld där jag kände till reglerna, visste min plats och lärde mig ta ansvar. Det finns säkert mycket som kan sägas om lagsporters avigsidor, om grabbig jargong och om ett slags osund manlighet som tillåts leva kvar i sammanhang där många pojkar samlas och etablerar egna inbördes hierarkier. Det finns säkert många saker som kan kritiseras och jag skulle underteckna de flesta, men faktum är att för mig var laget och hallen där vi tränade trygga ställen där jag mådde bra.

När jag var femton eller sexton år gammal skadade jag först mitt ena och sedan mitt andra knä. När jag var sjutton sade läkarna att jag borde lägga av. Året jag fyllde tjugoett insåg jag att kroppen inte längre skulle hålla för spel på en sådan nivå som jag trodde jag skulle trivas på och jag slutade. Det är ett beslut jag aldrig har ångrat, även om jag ibland har saknat att träna och spela.

Förra våren berättade min vän D att han hade gått med i en inebandyklubb för män i sina bästa år. Jag tyckte att det lät så bra att jag bjöd med mig själv och nu har jag, efter ett avbrott på över tio år spelat innebandy så gott som varje måndag. Det sker visserligen på en lite annan nivå än den jag spelade på då jag var yngre, men det är roligt och tempot precis lämpligt för faktum är att jag inte är ens nästan lika skicklig som jag var då jag för ett decennium sedan fick ut det maximala ur min medelmåttighet.

I dagens läge är jag långsam och klumpig, passar slarvigt och skjuter slappt, men jag har precis lika roligt som första gången jag höll i en klubba. Att spela innebandy är inte längre det bästa jag vet. Det finns annat och viktigare innehåll i livet nuförtiden, konditionen är sämre och kroppen trögare, men fortfarande glömmer jag alla bekymmer då jag får jaga den där lilla vita bollen och egentligen är det väl just det som räknas allra mest.

Om män, kvinnor och skolungdomars fysiska integritet.

Jag nämnde igår i en bisats att jag som manlig lärare upplever att det egentligen aldrig är okej för mig att röra vid någon av de studerande jag undervisar. Jag vet inte om någon av er som läste tyckte det här var konstigt av mig, men jag har faktiskt funderat en hel del på vad jag kan göra för att så många studerande som möjligt ska känna sig så trygga som möjligt på mina lektioner och det här med att aldrig riskera att kränka deras fysiska integritet är en de saker jag kommit fram till. Jag har också tänkt mycket på vad det beror på att jag tycker att det är olämpligt för just manliga lärare att fysiskt beröra sina elever och studerande, och vet ni vad jag har kommit fram till? Att det – trumvirvel – beror på könsroller!

Ja. No shit, eller hur? Tanken på män som på ett eller annat sätt fysiskt berör barn och unga som inte är deras egna väcker lite andra associationer, än tanken på kvinnor som gör samma sak. Och här menar jag måste det vara könsrollerna som är den avgörande faktorn. Kvinnor förknippas traditionellt med mödraskap och sådana egenskaper som hänger ihop med den rollen, medan män ju ofta framställs som något slags sexuella rovdjur och helt klart påverkar det här den interaktion som är möjlig mellan manliga respektive kvinnliga lärare och  deras elever och studerande. Att sinnebilden för en pedofil är en vidrig (manlig) snuskgubbe hjälper knappast heller. Hur som helst anses det väl närmast naturligt att en kvinnlig lärare till exempel tröstar en elev genom att hålla om hen, medan ett motsvarande agerande av en manlig lärare nog skulle anses vara olämpligt och dessutom skulle bli allt mer olömpligt ju äldre barnet i fråga var.

Nu vet jag inte om jag själv tycker det är ett problem att jag tycker det inte är lämpligt för mig att röra vid mina studerande. Jag är tvärtom övertygad om att det hela är precis som det ska. Ändå kan jag tycka att just det faktum att interaktionen mellan lärare och studerande åtminstone i viss mån påverkas av lärarens kön, är ett bra exempel på hur könsröller på ett väldigt konkret sätt påverkar vardagen för en väldigt konkret grupp människor.

För påverkas gör den, vardagen. Redan det faktum att det finns könsroller och förväntningar på könsroller påverkar umgänget mellan lärare och elever. Att elever och studerande kanske uppfattar lärare olika beroende på kön påverkar interaktionen. Och dessutom är det inte bara växelverkan mellan de vuxna och ungdomarna som påverkas. Också arbetsbilden – antar jag – påverkas av att olika lärare förknippas med olika förmåga att skapa trygghet, vilket i sin tur -antar jag igen – påverkar arbetsmängden.

Hur som helst tycker jag det här med lärare och könsroller är väldigt intressant. Vad tror du, påverkar lärarens kön den studerande och finns det outtalade förväntingar och regler som har att göra med kön och säger något om det bemötande en elev eller studerande kan tänkas förvänta sig?

Om lärare, elever och fysisk integritet.

Har ni hört om fallet i Sverige där en lärare lyfte en trilskande elev ur en soffa med påföljden att eleven blev kränkt och läraren anmäld till Barn- och elevombudet? Det hade inte jag heller, men igår då jag på hemvägen lyssnade på Eftersnack som äntligen återvänt från sin sommarpaus hörde jag programvärdarna tala om händelsen som i Sverige har blivit ett fall för Högsta domstolen. Jag tycker det hela är jättekonstigt av två olika anledningar.

För det första känns det ganska extremt att en sådan här grej ska behandlas i en massa olika rättsinstanser. Det måste ju finnas sätt som är mer skonsamma för såväl eleven som läraren. Nu vet jag i och för sig att Barn- och elevombudsmannens uppgift inte är att förfölja och bestraffa enskild undervisningspersonal. Ombudsmannens uppgift är istället att utreda om skolor agerar korrekt och uppfyller alla sina förpliktelser, vilket i det här fallet säkert kan vara helt motiverat att göra. Inte minst för att det har visat sig att den lärare som anses ha agerat fel inte kände till elevens specialbehov och därför inte beaktade dessa då hen försökte lösa situationen. Det är klart att alla lärare inte ska veta allt om alla elever, men det är säkert vettigt att utreda om läraren i det här fallet borde ha haft tillgång till mera information än hen hade.

För det andra tycker jag det är konstigt att en lärare kan uppleva att en rimlig lösning på en situation där en elev vägrar stiga upp ur en soffa är att lyfta bort barnet ur möbeln. Hur jag än vrider och vänder på saken, lyckas jag inte begripa hur läraren som dessutom hade en annan vuxen med sig kunde komma fram till att ett fysiskt ingripande var den förnuftiga utvägen. Naturligtvis förstår jag att vardagen i en skola är kaotisk och att en lärare kan vara trött och jag fattar också att barnet inte behöver ta skada av att någon lyfter upp det, men på något vis känns det att ribban för att ingripa fysiskt är ställd onödigt lågt om två vuxna löser en vanlig konflikt med en elev genom att ta tag i barnet. Det finns liksom så fruktansvärt många andra verktyg att ta till och sätt att kommunicera att något måste ske genast, att våld inte känns som en rimlig lösning.

Själv skulle jag – och som ni vet är jag lärare – aldrig ta i en elev i en liknande situation. Som jag ser är ett fysiskt ingripande i en dylik situation lika med att erkänna att en saknar både argument och auktoritet och framförallt tålamod. Det är helt oacceptabelt tycker jag. I  Svt-artikeln nämns att läraren ska ha sagt att hen skulle ha agerat annorlunda om hen hade vetat om elevens diagnoser, men helt ärligt fattar jag inte varför just diagnoserna skulle vara det avgörande här. Skulle det vara okej att ta tag i en elev som vägrar lyda, men saknar diagnoser? Varför?

Som manlig lärare har jag funderat en hel del på det här med elevers och studerandes fysiska integritet. Det jag har kommit fram till är att det aldrig är okej att jag rör en av de ungdomar jag arbetar med. Det finns inte en vardaglig situation i vilken det skulle kunna anses vara en rimlig handlig att jag lägger handen på en studerande axel, ingen situation i vilken det skulle vara okej att ta någon i handen och när jag skriver detta ser jag själv hur absurd tanken på att göra något av det där låter. De enda situationerna då jag tycker att det för mig skulle vara rimligt att handgripligen ta tag i elever eller studerande är sådana i vilka ungdomarna skulle utgöra en fara för sig själva eller andra, och också då därför att det i en sådan situation antagligen skulle vara viktigt att agera snabbt.

Själv tycker jag alltså att det är svårt att förstå varför en lärare skulle behöva lyfta en trilskande elev ur en soffa. Det kan finnas situationer då ett sådant agerande känns rimligt, men jag tror de flesta fall där en elev inte utgör ett hot för sig själv eller andra går att lösa utan fysiska ingripanden. Jag anser att det bör gå. Ändå kan jag tycka att det låter löjligt att pröva en grej som den med läraren, eleven och soffan i en hög rättsinstans.

Vad tycker ni? Ska lärare få ta tag i elever och under vilka omständigheter är det rimligt att en pedagog rör vid ett barn? Spelar lärarens kön någon roll? Jag hör gärna hur ni tänker.

Våra vilda fredagar.

Idag har vi firat att arbetsveckan är slut med ett besök till jouren i Malm. Det hela är mycket dramatiskt på det sättet som något som börjar med ett ofattbart missöde i soffan kan vara. Det som hände var att vi precis hade ätit och inlett vårt fredagsmysande då M plötsligt och oväntat kände att hon hade fått något obehagligt i ögat. Ett skrep av något slag. Eftersom vi är moderna människor och åtminstone en av oss (den som inte är jag) är född med tummen någon annanstans än mitt i handen började vi med att googla lösningar på det obekväma besväret. De ingrepp som rekommenderades var avancerade ögonlocksexerciser som involverade topsar och vatten, men inget hjälpte. Inte heller tipset att skölja ögat med vatten i en halvtimme gav utdelning så det var tydligt att vi måste besöka jouren.

På sjukhuset fick vi fin betjäning och medan jag väntrumsväntade på att M och hennes åkomma blev omplåstrade, hann jag tänka på att vi nog får ganska mycket för de få skattepengar vi betalar. På bara 45 minuter var vi klara och på den tiden hann jag gång på gång bli vittne till hur en kunnig personal outtröttligt, vänligt och sakligt bemötte och tog hand om de människor som sökte hjälp hos dem. Inte en enda gång såg jag nåon tappa tålamodet och det tycker jag är fint.

Jag beundrar verkligen de där läkarna och vårdarna. Tänk att de orkar trots att arbetet knappast alltid är lätt.

På det hela taget tycker jag vi hade en lyckad fredag. Jag vick umgås med M, köra bil i ett nattligt Helsingfors och läsa Harry Potter i ett väntrum. Värre har jag varit med om.

Har du haft en skön fredag?

Iver och matt slapphet.

Klockan är snart ett på natten. Jag har precis planerat största delen av nästa veckas undervisning, främst för att jag fick för mig att det skulle vara trevligt att bara ta det lugnt och läsa nyinlämnade texter på veckoslutet. Jag inser att natten kommer att bli onödigt kort, redan kvart över åtta ska jag stå i mitt klassrum i Borgå. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte var trött, för det är jag och det finns ännu hundar som måste rastas. Samtidigt känner jag mitt i den matta slappheten en iver som beror på att jag just nu gillar mitt jobb mer än jag gjorde under hela förra läsåret. Varje dag får jag göra nya saker, varje lektion tillämpa sådant jag lärde mig då jag pluggade förra sommaren.

Det bästa av allt, det som ger mig mest energi på jobbet är ändå vårt kollegiala projekt vars syfte är att stärka vå ra studerandes skolspråk. Det arbetet börjar småningom utmynna i konkreta modeller som går att använda i många olika undervisningsämnen och också vi börjar långsamt närma oss det gemensamma språk om att läsa och skriva som många andra skolor redan hittat till. Jag hoppas bara våra studerande ska ha nytta av det vi gör. Än så länge verkar allt lovande och alla mer eller mindre nöjda.

Det känns bra att känna att bra grejer händer. Det känns skönt att vara på väg och samtidigt som jag fort vill nå målet, längtar jag efter att få njuta av varje steg på vägen dit.