Det nördiga inlägget.

Ikväll då jag lyssnade på Sagan om ringen så där som jag brukar göra med jämna mellanrum, slog det mig att relationen mellan Gimli och Legolas är något helt speciellt. De två representerar två folkgrupper – dvärgar och alver – som på grund av en komplicerad gemensam historia avskyr varandra. De är också väldigt olika, dels av kulturella skäl och dels eftersom Tolkien har valt att ge de olika folken han skriver om olika egenskaper. Trots att det mesta skiljer dem åt och oddsen är emot dem blir de vänner.

Jag har aldrig förrän idag tänkt på hur fint det är att just de här två karaktärerna blir vänner. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur de egentligen gör det: inte minst genom att finna gemensamma intressen och bekanta sig med sådant som är viktigt för varandras folkgrupper. I slutet av den sista boken finns en passage där Legolas besöker en vacker grotta som Gimli har funnit medan han sökt skydd under kriget, och efter det besöker de en skog tillsammans. Som vi alla vet är det som finns under jorden viktigt för Tolkiens dvärgar, medan alverna älskar träd. Så det är lite stort att de två karaktärera vill lära sig om varandras världar och värderingar. Det är som om de skulle visa exempel åt oss människor som  ofta hellre bygger murar, än välkomnar dem som är annorlunda. Det kan jag tycka är lite fint, att litteraturen kan visa oss något sådant.

Att jag ännu efter att i närmare tjugo år om och om ha läst Tolkiens böcker, kan upptäcka saker jag inte lagt märke till förut tycker jag för övrigt är både häftigt och lite sjukt. Visst är böcker fina uppfinnigar?

En obildad klåpare som ofta saknar koll.

En av de finare grejerna med att vara lärare är att vardagen ständigt bjuder på situationer då en är tvungen att ödmjukt begrunda sin okunskap. Det händer nästan varje vecka att jag märker att jag inte behärskar något som jag trott att jag har full koll på. Ibland handlar det om att jag inte har förberett mig tillräckligt noggrant, ibland om att jag återvunnit delar av en gammal lektionsplan, men oftast handlar det om att jag helt enkelt inte vet tillräckligt mycket om det fenomen jag undervisar om.

Det kan naturligtvis vara så att det bara är jag som är en obildad klåpare och att andra lärare alltid har koll, men jag tror att det inte är så. Jag tror att känslan att en inte vet tillräckligt om det en undervisar om är en naturlig del av ens utveckling som pedagog. Ofta inser jag att det egentligen inte är fråga om att jag inte vet, utan snarare om att jag med tiden har insett att det finns så otroligt mycket mera som en kan känna till om ett fenomen, att min kunskap känns begränsad och otillräcklig. Då gäller det bara att läsa på.

Att plugga och ta reda på är också annars viktigt om en vill åstadkomma lyckade lektioner har jag märkt. På samma sätt som jag behöver plugga massvis med pedagogik för att hitta till sådana undervisningsmetoder som passar in i mitt klassrum*, behöver jag kunna enormt mycket om till exempel Edith Södergran för att på ett begripligt sätt kunna berätta om hennes författarskap för mina studerande.

Det egentliga problemet är med andra ord kanske inte alls att jag inte har någon koll, utan att jag bara har koll på ytan. Och ju fler gånger jag behandlar ett fenomen, desto fler nyanser ser jag.

Jag tror att upplevelsen av att inte veta åtminstone i mitt fall ofta kan bero på att jag inte känner till det fenomen jag talar om på djupet. Lyckligtvis finns det en enkel lösning på problemet. Det gäller bara att kavla upp ärmarna och plugga. Att göra om och göra rätt nästa gång. Lyckligtvis bjuder skolan alltid på andra och till och med tredje chanser.

*Jag skrev om det här förra natten medan alla vettiga människor som.

Nattliga funderingar.

Jag sitter på balkongen och njuter av natten. Vakar på tok för länge och tänker på undervisning. Ibland häpnar jag av den mängd teoretisk kunskap som behövs för att något ska gå att omsätta i praktiken i klassrummet. Det är därför jag har läst så mycket under sommaren. För att jag behöver veta massor för att kunna genomföra något nytt och tro på att det faktiskt kommer att fungera. Jag är ganska taggad just nu, för jag känner att jag har skaffat mig mycket material att jobba med. Jag har lärt mig tillräckligt mycket nytt för att tro att det faktiskt kommer gå vägen.

Något lite unikt.

Det händer ibland att en arbetsdag blir lite annorlunda och nästan otippat bra. Idag fick jag på jobbet uppleva något som på många sätt kändes betydelsefullt och unikt. Vi hade temadag i skolan och dagen till ära hade Pekka Hyysalo bjudits in som talare. För er som inte vet vem Hyysalo är kan jag berätta att han är en freestyleskidåkade som för snart tio år sedan skadades allvarligt i sambande med en skidolycka. Han fick en svår hjärnskada, men överlevde trots att en överväldigande majoritet av dem vars kroppar utsätts för motsvarande stryk dör.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för att göra Hyysalos föreläsning rättvisa. Det var som mycket som hände och så mycket han gjorde medan han berättade om hur han hade hittat skidandet, hur han hade älskat det mer än något annat, hur karriären hade fått ett abrupt slut och läkarna i sina mest optimistiska prognoser hade sagt att han kanske skulle kunna gå igen om två år. Hur han iställer hade klarat av promenader efter ett halvt år, stått på skidor efter ett knappt år.

Hyysalo talade engagerat, gav ett intryck av att vara hundra procent närvarande och angelägen om att förmedla sitt budskap åt publiken. Han var varm, inbjudande, inspirerande. Han var retoriskt och dramaturgiskt skicklig. Det var knäpptyst i salen när han talade. Många av ungdomarna och lärarna verkade hänga sig fast vid hans varje ord. När han talat till punkt ställde sig de studerande spontant upp och applåderade. Jag själv kände att jag just hade fått vara vittne till något viktigt och gissar att många andra kände på samma sätt.

Det händer ibland att en arbetsdag blir lite annorlunda, nästan oväntat bra. När det sker gäller det att tacka och ta emot. Tack.

Dagens tanke.

En klok man – Homer Simpson – lär en gång ha sagt ”trying is the first step towards failure”, att försöka är det första steget på vägen till ett misslyckande. Det slår mig att det ligger något i det han säger. Jag vill hävda att det finns en universell sanning och enorm visdom i påståendet, och påstår dessutom att många – inte minst studerande – tänker just så här. Jag tror att det är mänskligt, men också att det hämmar om en ser misslyckandet som något annat än en nödvändig anhalt på vägen till framgång.

En sak jag tänkte mycket på då jag i somras pluggade pedagogik var att jag behöver avdramatisera misslyckandena.  Jag vill lära mina studerande att det aldrig är en katastrof om något skiter sig, men att det är lite illa om de inte försöker lära sig av sina misstag. Där tänker jag att jag har ett stort ansvar som handledare. För faktum är att små fiaskon och förmågan att lära sig av dem är en absolut förutsättning för framsteg och utveckling. Det här vill jag att mina studerande ska förstå. Att de måste våga misslyckas för att ha en chans att lyckas. Det gäller bara att våga.

Jag tycker Homer Simpson har rätt då han säger att försök leder till misslyckanden, men kanske att tanken borde kompletteras med konstaterandet ”failure is the first step towards succes”. För utan motgångar finns varken framgång eller lycka och det är viktigt att förstå. Eller, vad tycker ni?

Tillräckligt gammal för att läsa Harry Potter.

Jag läser Harry Potter och Fenixorden, en av de där böckerna som andra läste när de var yngre men som jag aldrig ens registrerade att existerade. Jag var helt för mogen och cool och självmedveten för att läsa om trollkarlar och häxor när jag var tonåring och tänkte i många år att de här här böckerna lämpade sig för barnrumpor men inte för mig. Istället läste jag gång på gång Tolkiens trilogi om härskarringen och all litteratur som finns kring den, och skämdes nästan inte alls trots att jag innan jag hade fyllt tjugo hade följt Frodo och Sam till Domedagsberget minst femton gånger.

Idag är jag mer mogen och vidsynt och lite mindre skenhelig. Under det senaste året har jag läst de fyra första böckerna om Harry Potter och dessutom merparten av den femte och det är helt sjukt att jag inte har fattat att göra det tidigare. Framförallt de första böckerna är snuttefiltslittertaur i världsklass och den femte som är grymt mycket mörkare engagerar känslomässigt på ett sätt jag inte hade förväntat mig att en ungdomsroman skulle kunna göra. Jag är ömsom indignerad och ömsom rasande då jag läser om Dolores Umbridge, om hur hon missbrukar makt och hur godtyckligt hon behandlar sina elever. Jag känner med Harry och de andra varje gång de mår dåligt eller de utsätts för något tråkigt, jag skrattar när de skrattar och typ hurrar då de lyckas.

Jag vet inte om en människa i yngre medelåldern egentligen borde gå i gång på Harry Potter på ett sådant sätt som jag gör. Jag vet inte om det är coolt att gilla fantasy, men jag vet att jag har läst för mycket och för mångsidigt för att egentligen bry mig om vad andra tycker om min smak. De gånger jag inte behöver få vara tvungen att läsa för jobbet jagar jag upplevelser, och då läser jag precis det som faller mig in. Till exempel böckerna om Harry Potter.

Med mina klumpiga knackorvsfingrar.

Den här veckan skördar jag det jag sått och njuter av lugnet före uppsatserna. På grund av att jag planerade så mycket på sommaren har jag nu tid att efter jobbet stanna upp och fundera på livets stora frågor tillsammans med hundarna. Idag har vi till exempel begrundat det faktum att livet på många sätt var lättare före smarttelefonerna och den ökade risk för felskrivningar som pekskärmarna medförde.

Aldrig hade jag till exempel förstått att steget från puss till piss var så kort som det visade sig vara första gången mitt finger nuddade vid fel tangent. Att ömhetsbetygelser förvandlas till urin är ändå ganska lindrigt. Värst tycker jag det är att f lätt blir d, för när för plötsligt blir dör och föda blir döda, får jag svårt att vara. Hela mitt liv har jag hyst en nästan neurotisk tilltro till språkets makt att forma och förändra, och det händer att jag ibland skräckslaget stirrar på telefonskärmen och är oroar mig för att jag med mina klumpiga knackorvsfingrar har frammanat något fruktansvärt. Vilket ju onekligen låter lite knäppt.

Har du någonsin åstadkommit en rolig felskrivning?

 

Första skoldagen.

Idag kom våra studerande och jag fick träffa mina typer, den grupp jag får handleda och jag var glad, men verkade säkert mest yr och förvirrad. Precis som jag gjort varje gång jag träffat den grupp jag fått att handleda. De verkar vara van vid min kaotiska hjärna och jag vill intala mig att det kändes mer hemtrevligt och tryggt än kaotiskt för dem att träffa mig.

Skönt att läsåret äntligen är här.

Veckans värsta dag.

Trots att jag har skrivit om hur mycket jag har förberett och trots att jag är taggad och ser framemot och tror läsåret kommer bli bra eller rent av bättre än på länge, har den här söndagen känts som tio söndagar minst. Det är ganska mycket för en som tycker söndagar är veckans värsta dagar och som redan helt vanliga veckoslut kämpar med grym snart-är-det-måndag-ångest. Nu visar det sig att jag har gått och samlat på söndagsstämning i en hel sommar och att hela allt ville ut just idag. M menar att jag inte har varit något vidare sällskap och jag får väl medge att det kan ligga något i det hon säger. Skönt ändå att det är måndag imorgon.

Den sista milda sommarnatten.

Jag sitter på balkongen med Freja och njuter av en sista varm sommarnatt innan jobb och vardag och tidiga morgnar småningom kommer tvinga mig att hitta en annan rytm och mer ansvarsfulla rutiner. I lyktan brinner ett värmeljus och det dämpade ljudet av musiken på den stora hipsterfestivalen på andra sidan vattnet strömmar in genom springorna i inglasningen. Lördagen har varit händelserik på det sätt som lördagar kan vara nuförtiden. Jag och M har jobbat och ätit ute och hängt i en hundpark. Vi har haft det bra. Medan tonerna från Flow klingar av mot betongelementen på innergården tänker jag tillbaka på andra lördagar. På långa utekvällar och fester och rastlösa känslor och en otålig väntan på att livet äntligen skulle börja. Jag var så mycket yngre då, visste inget om vad det egentligen betydde att leva och vågade nog aldrig tro att jag skulle få ha det så här bra.