Tillräckligt gammal för att läsa Harry Potter.

Jag läser Harry Potter och Fenixorden, en av de där böckerna som andra läste när de var yngre men som jag aldrig ens registrerade att existerade. Jag var helt för mogen och cool och självmedveten för att läsa om trollkarlar och häxor när jag var tonåring och tänkte i många år att de här här böckerna lämpade sig för barnrumpor men inte för mig. Istället läste jag gång på gång Tolkiens trilogi om härskarringen och all litteratur som finns kring den, och skämdes nästan inte alls trots att jag innan jag hade fyllt tjugo hade följt Frodo och Sam till Domedagsberget minst femton gånger.

Idag är jag mer mogen och vidsynt och lite mindre skenhelig. Under det senaste året har jag läst de fyra första böckerna om Harry Potter och dessutom merparten av den femte och det är helt sjukt att jag inte har fattat att göra det tidigare. Framförallt de första böckerna är snuttefiltslittertaur i världsklass och den femte som är grymt mycket mörkare engagerar känslomässigt på ett sätt jag inte hade förväntat mig att en ungdomsroman skulle kunna göra. Jag är ömsom indignerad och ömsom rasande då jag läser om Dolores Umbridge, om hur hon missbrukar makt och hur godtyckligt hon behandlar sina elever. Jag känner med Harry och de andra varje gång de mår dåligt eller de utsätts för något tråkigt, jag skrattar när de skrattar och typ hurrar då de lyckas.

Jag vet inte om en människa i yngre medelåldern egentligen borde gå i gång på Harry Potter på ett sådant sätt som jag gör. Jag vet inte om det är coolt att gilla fantasy, men jag vet att jag har läst för mycket och för mångsidigt för att egentligen bry mig om vad andra tycker om min smak. De gånger jag inte behöver få vara tvungen att läsa för jobbet jagar jag upplevelser, och då läser jag precis det som faller mig in. Till exempel böckerna om Harry Potter.

Med mina klumpiga knackorvsfingrar.

Den här veckan skördar jag det jag sått och njuter av lugnet före uppsatserna. På grund av att jag planerade så mycket på sommaren har jag nu tid att efter jobbet stanna upp och fundera på livets stora frågor tillsammans med hundarna. Idag har vi till exempel begrundat det faktum att livet på många sätt var lättare före smarttelefonerna och den ökade risk för felskrivningar som pekskärmarna medförde.

Aldrig hade jag till exempel förstått att steget från puss till piss var så kort som det visade sig vara första gången mitt finger nuddade vid fel tangent. Att ömhetsbetygelser förvandlas till urin är ändå ganska lindrigt. Värst tycker jag det är att f lätt blir d, för när för plötsligt blir dör och föda blir döda, får jag svårt att vara. Hela mitt liv har jag hyst en nästan neurotisk tilltro till språkets makt att forma och förändra, och det händer att jag ibland skräckslaget stirrar på telefonskärmen och är oroar mig för att jag med mina klumpiga knackorvsfingrar har frammanat något fruktansvärt. Vilket ju onekligen låter lite knäppt.

Har du någonsin åstadkommit en rolig felskrivning?

 

Första skoldagen.

Idag kom våra studerande och jag fick träffa mina typer, den grupp jag får handleda och jag var glad, men verkade säkert mest yr och förvirrad. Precis som jag gjort varje gång jag träffat den grupp jag fått att handleda. De verkar vara van vid min kaotiska hjärna och jag vill intala mig att det kändes mer hemtrevligt och tryggt än kaotiskt för dem att träffa mig.

Skönt att läsåret äntligen är här.

Veckans värsta dag.

Trots att jag har skrivit om hur mycket jag har förberett och trots att jag är taggad och ser framemot och tror läsåret kommer bli bra eller rent av bättre än på länge, har den här söndagen känts som tio söndagar minst. Det är ganska mycket för en som tycker söndagar är veckans värsta dagar och som redan helt vanliga veckoslut kämpar med grym snart-är-det-måndag-ångest. Nu visar det sig att jag har gått och samlat på söndagsstämning i en hel sommar och att hela allt ville ut just idag. M menar att jag inte har varit något vidare sällskap och jag får väl medge att det kan ligga något i det hon säger. Skönt ändå att det är måndag imorgon.

Den sista milda sommarnatten.

Jag sitter på balkongen med Freja och njuter av en sista varm sommarnatt innan jobb och vardag och tidiga morgnar småningom kommer tvinga mig att hitta en annan rytm och mer ansvarsfulla rutiner. I lyktan brinner ett värmeljus och det dämpade ljudet av musiken på den stora hipsterfestivalen på andra sidan vattnet strömmar in genom springorna i inglasningen. Lördagen har varit händelserik på det sätt som lördagar kan vara nuförtiden. Jag och M har jobbat och ätit ute och hängt i en hundpark. Vi har haft det bra. Medan tonerna från Flow klingar av mot betongelementen på innergården tänker jag tillbaka på andra lördagar. På långa utekvällar och fester och rastlösa känslor och en otålig väntan på att livet äntligen skulle börja. Jag var så mycket yngre då, visste inget om vad det egentligen betydde att leva och vågade nog aldrig tro att jag skulle få ha det så här bra.

Vad vi talar om då vi talar om jobb.

Har ni någonsin funderat på hur vi egentligen talar om att jobba? Har ni någonsin tänkt på att det inte verkar finnas ett enda sätt att tala om arbete som inte skulle ställa outtalade krav på oss själva och våra medmänniskor. Allt vi säger om jobb är värderande. Då vi talar om hur mycket vi gör, antyder vi vare sig vi vill det eller inte att någon annan gör för lite. Då vi berättar om hur vi helt lyckas glömma bort jobbet i slutet av arbetsdagen eller under ledigheten antyder vi att de som inte gör som vi gör något fel. Det känns lite knäppt och ganska problematiskt.

Att jag skriver om det här just idag beror naturligtvis på att jag på sistone har skrivit så mycket om hur mycket jag har jobbat under sommaren. Jag har funderat en del på hur vi talar om jobb för att jag har känt att jag vill tala om att jag behöver jobba för att må bra. Jag behöver känna mig förberedd och det krävs ganska mycket för att jag ska känna att jag har koll, men det handlar om en personlig preferens. Jag kan bli ganska stressad då jag läser om människor som bara är och semestrar då de är lediga, för jag kan känna att det kanske förväntas att jag också borde njuta av att göra det och på samma sätt antar jag att någon kan känna då den läser att jag har jobbat halva sommarlovet. Det är ganska dumt, för i grund och botten tycker jag ledighet borde handla om att göra sådant en behöver för att orka och riimligtvis behöver vi alla olika saker för att göra det.

På något vi känns det som om allt som är förknippat med jobb också är förknippat med jobb och värderingar. Förstår ni vad jag menar?

 

 

 

 

Rastlösheten.

Imorgon ska vi ha möte med hela dagen. Vi ska planera och finslipa och förbereda och sedan snart, snart börjar det nya läsåret. Jag känner mig otålig och förväntansfull. Förberedd. I huvudet rusar tusen tankar som trasslar in sig i lösa trådar som strax ska knytas till konkreta lektionsplaner och undervisningsupplägg. Det är dags att börja jobba på riktigt nu. Det är hög tid att få träffa studerande och göra något konkret av all teori jag pluggat under sommaren. Det nästan brådskar att göra det känner jag, nu fort innan jag hinner glömma allt jag tänkt att jag ska åstadkomma. Det är snart höst och jag är rastlös och det är alldeles underbart.

En sak de inte lärde oss på PF.

När jag i somras läste på om respons slog det mig att de böcker jag plöjde igenom handlade om något som egentligen aldrig behandlades ordentligt under lärarstudierna. Det kan jag tycka är frapperande med tanke på att det där med att hälpa elever och studerande bli bättre skribenter ändå är en relativt stor del av mitt arbete. Inte för att jag fattade att sakna det då. Jag var väl så underväldigad av allt det fakulteten i Vasa annars hade att erbjuda*, att jag inte kunde föreställa mig att de skulle kunna lära mig något om något jag redan hade klurat ut på egen hand.

Nåväl. Eftersom vi under lärarstudierna egentligen aldrig kom närmare att lära oss om att ge respons, än de enstaka gånger vi fick läsa en text och gissa ett vitsord fotrsatte jag efter studierna på ungefär samma sätt som innan jag åkte till Vasa. Jag kommenterade på samma sätt som andra hade kommenterat mina texter. I praktiken anslöt jag mig till och återskapade den bedömnings och responskultur jag själv hade vuxit upp i, vilket – hör och häpna – är precis det lärare brukar göra. Det har till och med forskare** kommit fram till.

Med tiden har jag förstås blivit bättre att ge respons. Jag har identifierat brister och sett ensidigheter och försökt utveckla och bredda och jag har sett kollegor göra samma. Idag vet jag att det finns många saker som kan gå fel då en ger respons. Jag vet att mina kommentarer i värsta fall kan hämma snarare än sporra, och jag vet att det finns massor jag kan göra för att stötta.

Jag är glad att jag vet allt jag vet idag. Bättre sent än aldrig liksom. Samtidigt får jag väl erkänna att jag blir lite orolig då jag tänker på att många lärare är tvungna att klura ut det här med respons på egen hand. Gynnar det den finlandssvenska skolan undrar jag? Kanske inte.

Å andra sidan kanske de på fakulteten i Vasa har utvecklat sin undervisning. De kanske talar mer än förr om att ge respons, kanske rent av ger konkreta tips och delar ut modellet. Jag hoppas det, för det skulle vara bra. Kanske någon av er som läser vet hur det är fatt med den här saken nuförtiden?

 

 

*Jag har nämnt det tidigare, men jag stötte på bara en skicklig, inspirerande och exceptionell pedagog under våren på fakulteten i Vasa. Den människan och handledarna på övningsskolan var de enda som gav vistelsen någon mening. Allt det andra bidrog bara till mina hemska österbottniska trauman.

**Sorry för vagheten. Kan kolla källan om någon vill.

Om mig och könsneutral undervisning.

Jag tänker ganska mycket på könsroller och på vår finska skola som jag är rädd att ofta befäster snarare än ifrågasätter dem. Jag tänker på hur vi uppmärksammar läroplansskrivelser om jämställdhet och på hur olika kön och sexualiteter är representerade inom olika lärargrupper. Ibland tänker jag rentav lite malligt på mitt eget yrkesval och på hur det på sätt och vis är ett normbrott. Det är så få män som undervisar i modersmål och litteratur att vi nätt och jämt räcker till för att vara ett undantag som bekräftar regeln och därför händer det ibland att jag hoppas att bara det att jag själv visar att jag brinner för litteraturen och för hela mitt ämne ska få någon att inse att ens kön inte är det som styr ens yrkesval.

Naturligtvis är det att jag som identifierar mig som man undervisar ett kvinnodominerat ämne inte tillräckligt för att göra min undervisning könsneutral. Det finns mycket annat jag behöver göra och många små saker jag redan gör. En av de bästa grejerna – tror jag – är att välja texter av alla slags människor.

Jag har redan i många år försökt se till att de studerande på mina kurser skulle få läsa ungefär lika många texter av manliga och kvinnliga författare och jag tänker mig att det är en bra början. Jag försöker också välja texter med båda män och kvinnor och människor som är någonstans mitt emellan som huvudpersoner och jag märker att det fungerar.

De allra bästa spontana litteraturdiskussionerna uppstår i regel då vi läser texter där det aldrig sägs rakt ut om huvudpersonerna är män eller kvinnor. Det visar sig nämligen gång på gång att de studerande ändå under sin läsning bildar sig en uppfattning om karaktärernas kön och att den uppfattningen påverkar deras läsning. Då de sedan efteråt märker att ord som han eller hon eller man eller kvinna överhuvudtaget inte förekommer i de texter vi läser, blir de tvungna att motivera sin tolkningar vilket ofta leder till intressanta samtal om stereorypier och normer.

Jag tror med handen på hjärtat att jag gör en del för att min undervisning ska vara könsneutral, men jag vet att jag kunde göra mera. Det finns plats för flera kön och sexualiteter både bland författarna och och huvudpersonerna i de texter vi läser. I all synnerhet behöver jag bli bättre på att hitta och utnyttja texter med karaktärer som är annat än heterosexuella, för det tror jag är viktigt med tanke på att inkludera också de studerande som ännu funderar på eller inte vågar vara öppna med sin sexualitet.

Med tanke på allt det jag vet att borde göras för att göra undervisningen mindre normativ är jag glad att mitt ämne är ett där det finns gott om plats för diskussion. På mina lektioner kan vi läsa texter om svåra, känsliga, viktiga ämnen och sedan tala om och fundera på det vi läst. Det är ett privilegium som bär. Jag är ändå inte säker på att det bär hela vägen, för en diskussion där inte alla kommer till tals är av begränsat värde och jag vet att jag är mindre bra på ge alla en chans att uttala sig. Därför har jag tänkt be mina studerande om hjälp.

Inspirerad av dokumentären jag tipsade om igår har jag bestämt mig för att låta mina studerande observera mig. Jag tänker mig att de ska få hålla koll på hur jämnt jag fördelar ordet både med tanke på kön och med tanke på aktivitet för jag är medveten om att jag på den här punkten behandlar mina studerande ganska orättvist, vilket jag naturligtvis inte vill göra.

Jag vill varken befästa könsroller eller bekräfta normer. Jag vill inkludera och välkomna. För att kunna göra det behöver jag veta vad jag kan göra bättre. Det lär jag få reda på inom kort. Skönt att läsåret börjar redan nästa vecka!

Dokumentärtipset.

Ikväll kollade vi den andra delen av dokumentären A gender neutral education på Youtube. Den tudelade serien handlar som titeln avslöjar om könsneutral utbildning och rekommenderas varmt för alla dem som är intresserade av eller förhåller sig skeptiskt till en undervisning som bemödar sig om att inte lära ut färdiga könsroller. Trots att dokumentären är inspelad i Storbritannien och det sammahang som skildras följaktligen är ett annat än mitt eget, känner jag igen mig i mycket av det jag ser. I varje klassrum jag någonsin har arbetat har jag sett pojkar som inte klarar av att visa andra känslor än ilska och är övertygade om att män är överlägsna kvinnor, och i många klassrum och på alla utbildningsstadier har jag mött flickor som är övertygade om att pojkarna har rätt. På alla stadier har jag mött barn och unga som har svårt att identifiera sig med kön och könsroller och jag har sett hur normerna begränsar. Mycket av den problematik jag har stött på i Finland behandlas också i dokumentären, och dessutom på ett intressant om än lite uppenbart sätt. Kolla du som är nyfiken på hur könsneutral undervisning kan se ut!

Har du funderat på könsneutral uppfostran eller utbildning? Vilka tankar väcker det hos dig?