Om jag inte hade jobbat.

Studerande väntas bli färdiga allt snabbare lyder en rubrik i dagens HBL och det första jag tänker är att det var en jävla ickenyhet att slösa trycksvärta på. Det andra jag tänker är kanske kritiskt på ett mer konstruktivt sätt, för efter att jag hunnit smälta rubriken och läsa artikeln frågar jag mig samma saker som jag gör då jag funderar på den utveckling som just nu gör sitt bästa för att undergräva gymnasieutbildningen och en trygg uppväxt för våra unga: hur gynnas samhället av detta ständiga fokus på prestationer och hög studietak? Hur påverkar de absurda kraven ungdomarna? Och vad sker med bildningsnivån när det hela tiden ska vara så himla bråttom?

När det gäller studier vid högskolor och universitet tycker jag den sista frågan är mest intressant, för nog är det ju otänkbart att utbildningsanordnarna i längden inte skulle tumma på akademiska krav och ambitionsnivåer för att maximera den finansiering som är bunden till mängden utexaminerade studenter. Vissa instanser har väl redan sänkt ribban har jag för mig. Jag minns att jag för ett eller två år sedan läste en artikel om att avhandlingarna pro gradu (magistersavhandlingarna) blir allt kortare och att folk blir utexaminerade efter allt ytligare fördjupning i de ämnen de studerat. Det här tycker jag är oroväckande av många olika anledningar.

Först och främst tycker jag det är tråkigt om kravet att snabbt fullfölja sina studier leder till att studenter inte har tid att stanna upp och fördjupa sig i sådant de tycker är intressant. Hur många förmågor går förlorade för att de tvingas hetsa sig genom det akademiska istället för att ges chansen att bli intresserade och inspirerade? Hur mycket kostar det samhället om vi producerar högutbildadade på löpande band och vad sker med vetenskapen och synen på kunskap och kompetens om det akademiska blir reproduktivt och reduceras till något slags yrkesutbildning?

Akademisk kunskap får inte vara ytskrap. Akademisk kunskap är inte ytskrap. Det är både bredd och djup och en expertis som inte går att förvärva utanför de institutioner som har getts ansvaret att utbilda de människor vars kompetens och visioner ska bära välfärdsstaten Finland genom framtida utmaningar. Hur uppnås en bred bildning och ämneskunskap och en stark sakkunskap om det hela tiden är bråttom? Det vet inte jag och det oroar mig.

Sedan tycker jag också det är problematiskt att åtminstone de studenter som av olika anledningar är tvungna att ta det akademiska i en makligare takt förväntas avstå från arbete under studietiden. Dels är det oroande för att det är dyrt att bo i det här landet och dels för att unga människor förväntas ha diger arbetserfarenhet då de efter avslutade studier söker jobb på en otrygg arbetsmarknad. Själv hade jag åtminstone två jobb under så gott som hela studietiden och om jag inte hade jobbat då hade jag antagligen inte haft någon chans att landa där jag befinner mig idag. Det finns ett egenvärde i arbetserfarenhet som inte borde ringaktas. Nu görs ändå precis det och de som studerar idag verkar åtminstone i viss mån förvägras de möjligheter jag själv hade. Hur påverkar detta deras framtida arbetsutsikter?

Dessutom undrar jag när forskarna ska hinna forska om högsta prioritet är att utexaminera till varje pris. Universitet och högskolor ska inte bara producera magistrar, de ska skapa ny kunskap och det är en verksamhet som kräver tid och möjlighet till långsiktigt arbete. Vad sker med förutsättningarna om en hela tiden är tvungen att jag finansiering*?

Som alltid finns det mycket som oroar mig och som vanligt beror en stor del av oron på en förväntad studietakt som jag tror i längden är skadlig för såväl människor som läroinrättningar och samhället som helhet. Vad tycker du om de höga krav som ställs på ungdomar idag?

*Vilket de flesta väl är.

Med tanke på att jag ännu är vaken.

Jag sitter på balkongen och lyssnar på regnet som sakta faller över gårdsplanen. Tisdag har blivit onsdag och mörkret och måsarnas skrik och ljudet av vattendroppar i trädkronorna påminner mig om att klockan är mycket, mer än den borde vara med tanke på att jag ännu är vaken. Jag har lyckats med mycket det här sommarlovet, har åstadkommit rytm i den bemärkelsen att jag alltid vaknar ungefär då jag har tänkt mig, men sover, det gör jag för lite. Det är något med nätter, med stillheten och tystnaden efter att alla andra har lagt sig som jag gillar och aldrig har lärt mig motstå. Därför vakar jag. Nätter i rad vakar jag trots att jag vet att jag egentligen borde sova. Tänker bara lite till, bara lite mera lugn och ostörd frid. Alldeles snart ska också jag sova, men först ska jag vaka. Bara en liten stund till.

Hemma i Helsingfors.

Jag skrev igår att vi semestrar hemma i Helsingfors. Det har blivit så de senaste åren, i och med hundar och nya hem att vi egentligen inte har orkat ta oss ut till stugan ens. Att min familj då jag var barn åkte båt istället för att äga stuga bidrar, liksom det att vår äldre hund har ett lite komplicerat förhållande till båtar och utombordsmotorer.

Nu vill jag inte påstå att vår neurotiska hund eller den rastlöshet som oundvikligen skovvis drabbar mig på sommarholmen skulle vara orsaker som avgör att vi stannar hemma i Helsingfors, men visst underlättar de beslutet. Den riktiga orsaken är ändå att vi åtminstone just nu mår allra bäst just här, i sommarstaden med stort S. Och är jag helt ärlig tror jag nästan jag alltid har gjort det, för faktum är att jag också som barn mest hängde hemma i Helsingfors om somrarna.

Jag älskar när stadens gator fylls av glada sommarmänniskor samtidigt som trängseln och trafikstockningarna krymper i takt med att många flyr hemkvarteren och inrättar tillfälliga härbärgen ute i skärgården eller på landsbyggden. När staden töms på människor det enda som finns kvar är olika slags semesterhelsingforsare känner jag att jag kan andas och leva och njuta av den stad som är min, vår och dessutom kanske ibland också ganska bäst.

I juni, juli och augusti är Helsingfors det bästa jag vet, det ställe där jag villar allra bäst. Var har du lättast att njuta av sommaren?

 

Bild på mig och Tyra som bekämpar semesterstress:M.

 

Semester.

Helsingfors är vårt hem och vi firar semster i staden. Vi njuter av lugn och hundar och att få vara just där vi är. Vi ser solnedgångar, serier på streamingstjänster, träffar familj och vänner och försöker varva ner. Det hämningslösa gottandet begränsas ändå i viss mån av min oförmåga att helt slappna av. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är svårt att plötsligt varken jobba eller prestera. Semesterstiltjen har varit en fiende värre än stressen och jäktet under läsåret. Många år har jag varit arg de första veckorna av ledigheten, i år kanske mindre än förr men harmonisk och megazen är någon annan än jag.

Lyckligtvis finns M och hennes pragmatiska sätt att förhålla sig till mina humörsvängningar. Redan innan sommaravbrottet inleddes meddelade hon att vi ska skapa listor med saker vi kan och behöver göra under semestern. En lista för varje vecka, inga måsten eller prestationskrav men riktning och möjligheter. Hennes sätt att se mig och förstå vad vi behöver har räddat många dagar som annars kunde ha varit svåra att uthärda.

Jag säger inte att det är en dröm eller välsingnelse att få leva med mig just nu, men jag tror det är bättre än det kunde vara. Jag känner utmattningen lätta och är tacksam för varje dag jag får vara ledig och leva med henne och hundarna. Jag tar semestern en vecka i taget och försöker glömma bort att det snart är dags att fortsätta jobba. Tar veckan en solnedgång i taget och gör mitt bästa för att vi båda ska kunna njuta av sommaren. Jag har det bra

Ny adress: rolfblauberg.wordpress.com.

Så en dag förra veckan hände något jag inte ville, men nog anade att för eller senare skulle hända. Jag liksom alla andra som bloggat på Ratata fick ett mejl som kort och sakligt meddelade att portalen kommer läggas ned. Att det blev så är ingen överraskning. Trots att jag både sett och upplevt att de som jobbat med portalen har gjort sitt bästa och faktiskt i mitt tycke har producerat en hel del intressant innehåll, har fingertoppskänslan varit att de aktiva bloggarna blivit allt färre.

Det känns vemodigt på något sätt att vara tvungen att flytta Kaffepausen till en annan portal, men nu är det gjort trots att det skulle vara möjligt att fortsätta uppdatera ratatabloggen till och med medlet av september. Det känns meningslöst att fortsätta producera innehåll på en portal som någon bestämt att ska dö nämligen. Så nu finns jag här åtminstone en tid framöver, på den smått pretentiösa adressen rolfblauberg.wordpress.com. Att det blev just det domännamnet beror inte på att jag känner ett behov att framhäva att det är just jag som skriver bloggen, utan på det faktum att ett norskt café som senast uppdaterat sin blogg år 2016 har det domännamn jag suktade efter. Å andra sidan kanske förnamnefternamn inte är så dumt. Det lämnar dörren öppen för att göra något annat av bloggen om jag någon dag får ett infall som styr mig i en sådan riktning.

Som ni märker är designen inte precis vacker. Det som fungerade på Ratata fungerar inte på den här portalen och jag antar att det kommer att ta en stund innan jag själv är nöjd med utseendet. Inte för att jag vill påstå att den förra bloggen var något estetiskt underverk, men designen dög och den var enkel att använda.

Den gamla bloggen går att läsa till och med slutet av 2020 (tror jag). Jag kommer inte radera den, men den försvinner senast då servrarna körs ner någon gång under nästa år. Hur jag gör med de gamla inläggen vet jag ännu inte och i just det här skedet är det ingen prioritet att veta.

Jag är glad och tacksam för att just du som läser det här orkar göra det. Om du är en av dem som länge läst bloggen på den förra portalen hoppas jag du följer med mig hit och har lite tålamod med designen och om du är en alldeles ny läsare är du hjärtligt välkommen att hänga med på fortsatta äventyr. Sommarens mål är at åtgärda utseendet och uppdateringstakten. Häng med, det här kommer bli bra.