Morgonstämningen.

Jag försöker bli en bättre människa, allra minst en människa som har lite mera ordning och självdisciplin. Vill bli en som vaknar i tid, men nödvändigtvis inte morgonmänniska. Tänker att om jag bara lägger mig, vaknar lite tidigare och snabbare kanske jäktet känns lite lite mindre om morgnarna och det blir lättare att njuta av lugnet ute med hundarna. I morse satt jag på en bänk och betraktade ett lugnt hav och samtidigt svallade obestämda känslor av brådska i bröstet. Samtidigt visste jag att det inte alls var bråttom.

Den traditionella mannen…

Trots att jag själv har svårt att känna igen den värld som beskrivs i den lätt förvirrade insändaren får jag väl lov att erkänna och inse att det finns många män som upplever att de demoniseras och förringas av samhället. Att det är så känns uppenbart bara några sekunder efter att jag klickat in mig på Hbl:s facebooksida och kollat kommentarsfältet under den delade texten. Åttiosju kommentarer har insändaren samlat. De flesta av män som verkar nicka och le igenkännande och sedan sakta ställer sig upp och stå och långsamt applåderar sin uppskattning.

Det är faktiskt många män som känner igen sig. Påfallande många. Det hade jag kanske inte väntat mig. Uppenbarligen lever jag i en värld som ser ganska annorlunda ut en deras och det säger jag helt utan värdering. Däremot lägger jag en viss värdering i detta: oberoende av om upplevelsen att bli demoniserad och förringad är objektivt sann, är det en upplevelse som jag tror är nödvändig att förhålla sig till. Tror vi har en chans att nå ett jämställt samhälle annars.

Samtidigt inser jag naturligtvis att det är lätt för mig som ung gubbe att säga att det gäller att lyssna på de vita kränkta männen. Det är ju inte min röst de genom tiderna försökt tysta.

Tycker du det är ett problem att män känner sig demoniserade, förringade och kränkta?

”Den moderne mannen”…

I fredagens Hbl ingår en lätt förvirrad insändare om manlighet. Läste någon av er den?Jag har funderat jättemycket på texten, men begriper fortfarande inte vad skribenten egentligen vill få fram. Tydligen är det synd om den vita medelåldersmannen igen, men varför förblir oklart. Av allt att döma har det något att göra med att någon någonstans har uttryckt än önskan om att gubbar skulle sluta mansplaina och förringa fenomen som Greta Thunberg och vegetarianism. Oavsett så ställer skribenten mot slutet av insändaren en fråga som i mitt tycke på något vis ringar in den förvirring som präglar hela texten: ”varifrån växer lusten att förringa och demonisera den stereotype mannen?”.

Jag vet inte. Demoniseras och förringas faktiskt den setreotypa mannen? Av vem och hurdan är då denna normkarl som tydligen får utstå så mycket ovett? Och är det faktiskt nödvändigt att fråga vad som ger upphov till kritik mot traditionell manlighet? Är det inte ganska självklart att de kritiska rösterna, de negativa är en reaktion mot en sekellång tradition inom vilken en viss slags manlighet varit norm, medan andra sätt att vara människa förringats och demoniserats? Själv tänker jag att det är ganska naturligt att kritiken mot de stereotypa männen kommer just nu, i en tid då de som inte motsvarar normen har lyckats bryta sig ur marginalen och skaffa sig en egen röst.

Kanske det egentligen är det som är problemet: att allt fler kvinnor och män som inte passar normen tar sig friheten att beskriva och med sina ord forma världen. Kanske gubbarna känner sig hotade då folk plötsligt vägrar ge dem tolkningsföreträde. Kanske.

Vad tror ni det beror på att så många män känner sig demoniserade och förringade?

På det sätt måndagar ibland plägar vara.

Hälsningar från världshistoriens segaste måndag. Hela dagen har jag glidit omkring som en oformlig geleklump och lämnat och lämnar efter mig en slö slemmighet som sedan fått skölja över alla i min omgivning. Jag har gäspat lättja och kippat efter motivation, men sett all min ork gå förlorad i det gråa, regninga höstdiset.

Och på riktig har det kanske inte varit så illa som det där första stycket låter påskina, men långsamt och trögt på det sätt måndagar ibland plägar vara. Jag vet inte om det känns fel.

Festlig fredag.

M är på kräftskiva med sina arbetskamrater ikväll och jag har hela lägenheten för mig själv. Det här öppnar för en värld full av oanade möjligheter. Jag kan göra vad jag vill och precis allt det där jag alltid drömmer om att få göra. Det leder till prestationsångest så jag beställer pizza och försöker läsa Harry Potter i sängen, men råkar ut för en överraskningstupplur istället. Sitter jag i soffan, bloggar och käkar chips. Konstaterar att det ändå är ganska skönt att det jag helst gör då jag är ensam hemma en fredag är exakt det jag helst gör de fredagar jag inte är det: frossar, fiser och blir fet och allt det där är trevligare då en har sällskap (fast inte nödvändigtvis fisandet? Hmm).

Någonstans mitt i den frihet som ensamhemmahänget innebär inser jag att det inte är frihet jag känner, utan en tom lägenhet. Och det är kanske också en grej jag behöver känna ibland, att jag är ensam inne i en lägenhet, jag som till vardags är omringad av hundratals människor.

Fast nu börjar jag få nog av mitt eget sällskap. Lyckligtvis meddelade M att hon småningom börjar ta sig hem, så kanske vi hinner med en kort omgång fredagsmys tillsammans innan det blir dags för sömn och säng.

Skönt ändå med fredag.

 

Torsdagsläget.

En intressant dag idag, rolig och besvärlig på samma gång. Hade kul på jobbet. Träffade studerande och fick presentera vårt skolspråksprojekt för ett gäng föräldrar som verkade tycka det lät viktigt. Det var kul. Mindre kul var att jag var tvungen att missa annat som jag helst inte hade missat. Det är liksom aldrig trevligt att veta att en verkligen borde vara på två ställen på en och samma gång.

Väl hemma och sent på kvällen bjöd vår trasiga diskmaskin på lite guldkant i vardagen. Jag fick kolla på fotboll och diska precis så länge som Finlands match mot Grekland varade. Till slut vann både jag och landslaget och nu känner jag att det ska sitta bra med en kort promenad med hundarna och några timmar sömn.

Torsdag alltså. Har ni haft det bra?

Om musikaler och människor.

Ikväll såg vi musikalversionen av Disneys Den lilla sjöjungfrun på Helsingfors stadsteater. Den var bra. Riktigt, riktigt bra. Intrigen var visserligen lite disneytunn, men skådespelarprestationerna och scenografin höll hög klass. Samtidigt som vi njöt av kultur passade vi på att umgås med vänner och det kändes både bra och rimligt en vacker onsdagskväll.

På en av metrostationerna på vägen hem såg vi att en äldre person hade fallit och slagit sig. Vi var de andra på plats, utöver oss var det bara ett par ungdomar som hade stannat, trots att en strid ström människor formligen rann förbi stället. Folk bara tittade bort, undvek ögonkontakt och ansvar. Det gjorde mig glad att se att ungdomarna verkligen brydde sig och att de höll sig lugna och beställde ambulans. Det som däremot kändes mindre bra var att  de flesta av alla vuxna människor som passerade oss tittade bort eller undvek ögonkontakt. Vissa frågade om vi hade läget under kontroll, de flesta gjorde inte ens det.

Det har med andra ord varit en spännande dag idag. Lila sjöjungfrun var en hit, likaså de hjälpsamma ungdomarna. Däremot är jag mindre imponerad av alla vuxna som vägrade hjälpa till med den avsvimmade människan.

Har du haft en bra onsdag?

Om Jesus och Harry Potter.

Ikväll läser jag om ett skolbibliotek som förvägrar elever Harry Potter. Det här skulle kännas märkligt, men på Helsingin Sanomats webbplats där jag hittar texten står det också att skolan – som finns i Nashville – är kristen, vilket både förklarar och förkrossar. För visst knäcker det att vuxna kristna som (enligt artikeln) tror att de trollformler som förekommer i Rowlings böcker är äkta och farliga, ska stå mellan barn och litterära upplevelser.

Samtidigt kan jag som kristen inte låta bli att tänka att det nog är bra att skolan och kyrkan hos oss inte har ett så nära förhållande som den de verkar ha på annat håll. Det är skönt att slippa den godtyckliga inskränkthet som kombinationen människor och enögda bibeltolkningar oundvikligen leder till och det är bra att kyrkan samarbetar med skolan på skolans villkor, och inte tvärtom.

Sedan vet jag inte vad jag ska tro om att en vuxen människa som skolledaren i Nashville är beredd att tro på att ett skönlitterärt verk innehåller verkliga förhäxningar. Jag är frestad att säga att att den tron kastar en skugga över en annan tro som verkar vara viktig för personen som utfärdade Potter-förbudet, men jag tänker hålla tyst istället. Inte precis läge att vara oförskämd just nu känner jag.

Måndag.

På många sätt var måndagen en fin dag. Jag inledde med hundar i soluppgången, varvade med undervising och middag med M och avrundade med kaffe hos mamma och pappa. Nu sitter jag i soffan och njuter av lugnet, varvar ner och tänker att den här veckan kan bli riktigt okej, minst det och kanske rent av mer än bara så.

Hur har din vecka börjat? Både fint och bra hoppas jag.

Om finlandssvensk medelmåttighet och självbedrägeri.

I söndagens Hbl ingår en insändare av en förälder som är missnöjd med undervisningen i modersmålsinriktad finska. Jag kan till vissa delar känna igen mig i den kritik som riktas mot ämnet, men gissar efter att ha följt med kollegor på olika arbetsplatser att de brister skribenten pekar på snarare beror på misslyckade lokala lösningar, än på att undervisningen alltid och överallt skulle vara undermålig. Inga av de lärare i modersmålsinriktad finska jag känner till arbetar på det sätt som beskrivs i insändaren. Insändarskribenten nämner ändå i en bisats en grej som jag tycker är mer intressant än hur undervisningen sköts i ett enskilt ämne.

Den missnöjda föräldern skriver nämligen så här: ”samtidigt kunde man iaktta på hur hög nivå undervisningen i de finskspråkiga skolorna är”. Jag tycker det är sjukt bra att skribenten nämner kvalitetsskillnaden mellan den finskspråkiga och den svenskspråkiga skolan. Sedan jag i ett år fick arbeta i en utlokaliserad skola i Helsingfors och samtidigt, på grund av att vi delade matsal med dem, hade möjlighet iaktta hur lärarna i den finska grannskolan arbetade har jag tänkt att den finlandssvenska skolan skulle ha mycket att lära sig av den finska. Ändå tycker jag vi beklagligt sällan sneglar åt det hållet. Snarare verkar vi ta efter skolan i Sverige och mer än något annat tänka att vi minsann kan själva.

Och visst kan vi. Samtidigt är det absurt att tänka att vi överallt och alltid skulle kunna vara lika bra som de kan vara i de finskspråkiga skolorna. Det är inte möjligt, men vi kunde kanske nå långt om vi i allmänhet hade lite bättre koll på allt det som görs på finska.

Den finlandssvenska skolan kämpar med så många andra utmaningar som gör det svårt för oss att hålla jämna steg med den finskspråkiga att det kunde vara smart att veta lite mera åtminstone om den pedagogiska verksamheten hos dem som undervisar på finska. Redan det att det i många fall praktiken inte är någon riktig konkurrens om lärarjobben är en utmaning, som torde innebära att det är svårare för oss att alltid leverera undervisning av lika hög kvalitet som de gör i de finska skolorna. Vi kan inte alltid rekrytera de bästa, vi kan ofta rekrytera dem som finns och som förhoppningsvis är bra. Ibland är vi tvungna att ta dem vi får. Det är knappast optimalt.

När jag sökte det jobb jag har fanns det drygt tio andra behöriga sökande (ganska många för en skola i svenskfinland), när en bekant lärare sökte jobb i en finskspråkig skola var de behöriga sökandena över sjuttio. Det säger sig självt att de som jobbar på finska har bättre förutsättningar att rekrytera just rätt typ. Det är en sanning som vi knappast har förutsättningar att påverka, men vi kan säkert göra annat.

Att jag är kritisk betyder inte att jag tycker den finlandssvenska skolan är dålig. Det vill jag säga, för det tycker jag inte den är. Vi gör mycket som är riktigt bra. Ändå tycker jag att den missnöjda insändarskribenten har en poäng. Vi som som undervisar på svenska kunde med fördel snegla mera på dem som undervisar på finska. Kanske lära oss något av dem. Det här är något jag själv vill bli bättre på, bara för att jag tror att det kunde vara nyttigt.

Vad tror du, är den finlandssvenska skolan lika bra som den finska? Varför? Varför inte?