Jag är en som.

”Rofa är en som kan komma ihåg nästan vad som helst som är relevant med tanke på frågesport, men som efter sju år med samma byrå fortfarande inte minns i vilken låda han har sina kalsonger” konstaterade M idag efter att vi tillsammans med henne och D hade spelat klart ett parti Under klockan. Och jag inser att det är sant och att det är sjukt och att det är otroligt hur bra hon känner mig. Och visst är det lite överraskande och smått oroväckande att min hjärna gärna verkar lagra intressant information som bara är till nytta under väldigt specifika och slumpmässiga omständigheter, men samtidigt helt struntar i att spara sådan kunskap som rimligtvis är nödvändig med tanke på både vardag och överlevnad.

Jag känner till namnen på biografer som lagts ner innan jag föddes, men minns inte var jag förvarar mina underkläder. Ibland undrar jag vad det betyder.

Vad tror ni?

Jag undrar om bloggandet har ändrats med åren, eller om det bara är jag som har förändrats. Jag minns en tid då jag klämde ur mig inlägg på löpande band och var ganska okritisk till det jag skrev, bloggade varje gång jag fick ett infall och om precis det som jag funderade på i stunden. Nuförtiden skriver jag inte lika spontant, skriver knappt några vardagsbetraktelser alls och det kan jag sakna. Jag tycker också att jag är snällare än jag var, att jag varken driver eller tillspetsar som jag gjorde förr. Det kanske är för att jag har blivit äldre eller för att bloggen har blivit ett mer långsamt medium än det en gång var. Jag vet inte. Vad tror ni?

För äldre har jag blivit, det går inte att förneka och kanske att jag har mindre tid att tänka nu än jag hade då eller att jag tänker mer fokuserat. Men, jag tycker också det har hänt något med bloggen i och med att andra medier har etablerat sig. Är bloggen stenålders eller rent av medelålders? Vad tror ni?

Har ni som själva bloggar lagt märke till att ni har utvecklat nya sätt att hitta på ämnen och skriva inlägg, eller mal ni på som ni alltid har gjort? Och hur är det med er som läser, har ni märkt av någon mer övergripande förändring?

Kanske är det bara jag, men jag tycker det är något som har hänt, att saker och ting har förändrats och det är säkert precis som det ska. Vad tror ni?

Hundar och hundparkshäng.

Hundskolning har varit ett av ledorden för vårt sommarlov. Låter sexigt, eller hur? Kanske inte, men nog nyttigt för faktum är att vi har behövt hjälpa Freja vara mindre knäpp i trafiken och då har framförallt jag varit tvungen att jobba med delar av min personlighet som gjort det svårt för mig och den äldre hunden att fungera bland diverse fordon. Och det arbete och de uppoffringar som skolandet har krävt har varit värda varje timme och varje cent. Alla gånger. Efter bara några veckor är Freja som en helt ny hund. Fortfarande minst lika neurotisk som husse, men på ett mycket mer behagligt sätt.

Tyra (den yngre hunden) är snarare oskolad än halvskolad. Hon kan en massa, men kan inte aktivera allt det hon kan på kommando. Det beror på att det var ganska mycket som kom gratis eftersom Freja fanns och Tyra härmade henne och lärde sig på det sättet att göra en massa saker som gynnade henne själv. Bara det att kopplingen mellan beteende och ord eller handtecken blev lite luddig. Så med Tyra har vi den här sommaren tränat sådana basfärdigheter som vi hittills har fuskat med eftersom hon ändå har fungerat i sällskap med Freja. Också den här träningen bär frukt.

Sommarens stora fokus på hundskolning har alltså lett till att vi nu i har två hundar som i allt högre grad är trevliga att ha att göra med. Fokuset har också lett till att vi halft glömt bort annat viktigt, som att hänga i hundparker till exempel. Idag åtgärdade vi den bristen och som ni ser på bilderna var hundarna inte precis missnöjda. Det känns inte helt fel att få konstatera.

Företag och pride – känns falskt, eller?

Innan jag böjar vill jag säga att jag fattar att det kanske inte är min plats att ha en åsikt om det här och att jag förstår att jag är privilegierad på ett sätt som gör det svårt för mig att forma en helhetsbild av det ämne som gör mig fundersam. Det är inte minst därför jag skriver.

Grejen är den att jag märker att jag har svårt att förhålla mig till det här med företag och pride. Eller rättare sagt har jag svårt att förhålla mig till att företag av olika slag använder pride som något slags marknadsföringsmedel. Den här veckan har jag och M hängt ovanligt mycket inne i centrum och vi har båda reagerat på att man överallt kan köpa prideprodukter av olika slag. Caféer säljer pridekaffe i mängder av utföranden, butiker och barer skyltar med temaflaggor och det finns till och med mäklare som säljer regnbågslägenheter och att allt detta sker just under prideveckan är naturligtvis inget sammanträffande. Men – har jag och M konstaterat – känns det plötsliga engagemanget lite märkligt och på något vis falskt.

För mig är det till exempel oklart hur mycket de som kokar pridekaffe eller säljer regnbågslägenheter egentligen bryr sig om dem som pride är en manifestation för. Jag kanske är cynisk, men jag frågar mig om intresset och omtanken är äkta eller ren och skär opportunism. För helt ärligt: inte känns väl det att någon säljer en kopp regnbågskaffe som ett starkt ställningstagande? Det verkar ju snarare som ett försök att sälja en produkt och knyta positiva värderingar till ett företag och just därför är jag lite nyfiken på hur de olika etablissemangen skulle agera om klimatet i Finland var mer likt det i Ungern eller den finska synen på olika kön och läggningar fortfarande var sådan som den var på 70-, 80 och 90-talet. Jag misstänker för egen del att mängden prideprodukter och omtanke skulle vara betydligt mindre om synen på allt det pride står för låg mindre i tiden än det råkar göra, och det är kanske just därför jag har lite svårt att förhålla mig till hur företag utnyttjar pride för att sälja tjänster och produkter.

Sedan finns det naturligtvis företag och företag och det finns statsministrar, statliga institutioner, idrottsföreningar, och religiösa samfund och många som stöder pride utan att utnyttja det för att göra pengar och de här aktörernas engagemang har jag mycket lättare att köpa. Jag tycker faktiskt att sådana instanser som har med mängder av människor att göra har en skyldighet att visa att alla är välkomna och att företag som till exempel bidrar genom att på olika sätt utan ersättning stöda arrangörerna gör ett viktigt jobb, så som jag ser det är inte allt engagemang falskt.

Vad tycker du som läser? Har du reagerat på att en massa företag utnyttjar pride i sin marknadsföring? Tror du att engagemanget är genuint, och har det ens någon skillnad om det är det?

 

P.s. Min fingertoppskänsla är också att samma företrag som inne i centrum öppet vurmar för pride och jämställdhet och mångfald, åtminstone här i de östra förorterna visar ett betydligt mer återhållsamt engagemang. Som om de skulle skräddarsy sin marknadsföring med tanke på aktuell målgrupp. Jag undrar vad det kan bero på.

Torsdag.

Torsdagen bestod av ett besök till Kiasma och ett misslyckat blodgivningsbesök. På Kiasma såg vi allt det som fanns att se och både jag och M konstaterade att vi gillade en del av konstverken, medan andra utmanade vår uppfattning om vad konst egentligen är. För egen del kunde jag konstatera att det jag har svårt att förstå om konsten antingen blir för abstrakt eller estetiskt krävande. Av de två konstverken gillar jag främst det senare som manar fram bilden av ett fjällandskap, medan det tidigare visserligen är imponerande men kanske existerar i en referensram som inte är min egen.

En lite oväntad grej som jag märkte att tilltalade mig på Kiasma var konstnärernas beskrvningar av sig själva och sina arbetsprocesser och allt det de vill lyfta fram med sin konst. Jag tycker det är spännande att se hur de som ställer ut med hjälp av språket försöker skapa en bild av sig själva och hur många av texterna verkar balansera på gränsen till självironi. Helt ärligt använde jag en stor del av utställningsbesöket till att fundera på om det konstnärerna sade om sig själva var tecken på självdistans eller självupptagenhet och kanske ska just det vara en del av upplevelsen.

Efter Kiasma gjorde jag ett tappert försök att ge blod. Vi köade i två timmar och jag fick hål på två armar, men trots ihärdigt petande och insatser av två blodinsamlingsmänniskor lyckades de inte hitta någon åder och min insats utmynnade i ett misslyckande. Till all lycka får jag göra ett nytt försök så fort mina armar slutat har ömma och de befintliga nålsticken har läkt en aning. Till all lycka fick vi gratis kex, saft och glass så helt bortkastat var besöket inte.

På det hela taget anser jag att torsdagen var en succé. Jag fick ju ändå äta gott och hänga med det bästa sällskapet hela dagen och så mycket mer kan jag inte begära.

Om jag inte hade jobbat.

Studerande väntas bli färdiga allt snabbare lyder en rubrik i dagens HBL och det första jag tänker är att det var en jävla ickenyhet att slösa trycksvärta på. Det andra jag tänker är kanske kritiskt på ett mer konstruktivt sätt, för efter att jag hunnit smälta rubriken och läsa artikeln frågar jag mig samma saker som jag gör då jag funderar på den utveckling som just nu gör sitt bästa för att undergräva gymnasieutbildningen och en trygg uppväxt för våra unga: hur gynnas samhället av detta ständiga fokus på prestationer och hög studietak? Hur påverkar de absurda kraven ungdomarna? Och vad sker med bildningsnivån när det hela tiden ska vara så himla bråttom?

När det gäller studier vid högskolor och universitet tycker jag den sista frågan är mest intressant, för nog är det ju otänkbart att utbildningsanordnarna i längden inte skulle tumma på akademiska krav och ambitionsnivåer för att maximera den finansiering som är bunden till mängden utexaminerade studenter. Vissa instanser har väl redan sänkt ribban har jag för mig. Jag minns att jag för ett eller två år sedan läste en artikel om att avhandlingarna pro gradu (magistersavhandlingarna) blir allt kortare och att folk blir utexaminerade efter allt ytligare fördjupning i de ämnen de studerat. Det här tycker jag är oroväckande av många olika anledningar.

Först och främst tycker jag det är tråkigt om kravet att snabbt fullfölja sina studier leder till att studenter inte har tid att stanna upp och fördjupa sig i sådant de tycker är intressant. Hur många förmågor går förlorade för att de tvingas hetsa sig genom det akademiska istället för att ges chansen att bli intresserade och inspirerade? Hur mycket kostar det samhället om vi producerar högutbildadade på löpande band och vad sker med vetenskapen och synen på kunskap och kompetens om det akademiska blir reproduktivt och reduceras till något slags yrkesutbildning?

Akademisk kunskap får inte vara ytskrap. Akademisk kunskap är inte ytskrap. Det är både bredd och djup och en expertis som inte går att förvärva utanför de institutioner som har getts ansvaret att utbilda de människor vars kompetens och visioner ska bära välfärdsstaten Finland genom framtida utmaningar. Hur uppnås en bred bildning och ämneskunskap och en stark sakkunskap om det hela tiden är bråttom? Det vet inte jag och det oroar mig.

Sedan tycker jag också det är problematiskt att åtminstone de studenter som av olika anledningar är tvungna att ta det akademiska i en makligare takt förväntas avstå från arbete under studietiden. Dels är det oroande för att det är dyrt att bo i det här landet och dels för att unga människor förväntas ha diger arbetserfarenhet då de efter avslutade studier söker jobb på en otrygg arbetsmarknad. Själv hade jag åtminstone två jobb under så gott som hela studietiden och om jag inte hade jobbat då hade jag antagligen inte haft någon chans att landa där jag befinner mig idag. Det finns ett egenvärde i arbetserfarenhet som inte borde ringaktas. Nu görs ändå precis det och de som studerar idag verkar åtminstone i viss mån förvägras de möjligheter jag själv hade. Hur påverkar detta deras framtida arbetsutsikter?

Dessutom undrar jag när forskarna ska hinna forska om högsta prioritet är att utexaminera till varje pris. Universitet och högskolor ska inte bara producera magistrar, de ska skapa ny kunskap och det är en verksamhet som kräver tid och möjlighet till långsiktigt arbete. Vad sker med förutsättningarna om en hela tiden är tvungen att jag finansiering*?

Som alltid finns det mycket som oroar mig och som vanligt beror en stor del av oron på en förväntad studietakt som jag tror i längden är skadlig för såväl människor som läroinrättningar och samhället som helhet. Vad tycker du om de höga krav som ställs på ungdomar idag?

*Vilket de flesta väl är.

Med tanke på att jag ännu är vaken.

Jag sitter på balkongen och lyssnar på regnet som sakta faller över gårdsplanen. Tisdag har blivit onsdag och mörkret och måsarnas skrik och ljudet av vattendroppar i trädkronorna påminner mig om att klockan är mycket, mer än den borde vara med tanke på att jag ännu är vaken. Jag har lyckats med mycket det här sommarlovet, har åstadkommit rytm i den bemärkelsen att jag alltid vaknar ungefär då jag har tänkt mig, men sover, det gör jag för lite. Det är något med nätter, med stillheten och tystnaden efter att alla andra har lagt sig som jag gillar och aldrig har lärt mig motstå. Därför vakar jag. Nätter i rad vakar jag trots att jag vet att jag egentligen borde sova. Tänker bara lite till, bara lite mera lugn och ostörd frid. Alldeles snart ska också jag sova, men först ska jag vaka. Bara en liten stund till.

Hemma i Helsingfors.

Jag skrev igår att vi semestrar hemma i Helsingfors. Det har blivit så de senaste åren, i och med hundar och nya hem att vi egentligen inte har orkat ta oss ut till stugan ens. Att min familj då jag var barn åkte båt istället för att äga stuga bidrar, liksom det att vår äldre hund har ett lite komplicerat förhållande till båtar och utombordsmotorer.

Nu vill jag inte påstå att vår neurotiska hund eller den rastlöshet som oundvikligen skovvis drabbar mig på sommarholmen skulle vara orsaker som avgör att vi stannar hemma i Helsingfors, men visst underlättar de beslutet. Den riktiga orsaken är ändå att vi åtminstone just nu mår allra bäst just här, i sommarstaden med stort S. Och är jag helt ärlig tror jag nästan jag alltid har gjort det, för faktum är att jag också som barn mest hängde hemma i Helsingfors om somrarna.

Jag älskar när stadens gator fylls av glada sommarmänniskor samtidigt som trängseln och trafikstockningarna krymper i takt med att många flyr hemkvarteren och inrättar tillfälliga härbärgen ute i skärgården eller på landsbyggden. När staden töms på människor det enda som finns kvar är olika slags semesterhelsingforsare känner jag att jag kan andas och leva och njuta av den stad som är min, vår och dessutom kanske ibland också ganska bäst.

I juni, juli och augusti är Helsingfors det bästa jag vet, det ställe där jag villar allra bäst. Var har du lättast att njuta av sommaren?

 

Bild på mig och Tyra som bekämpar semesterstress:M.

 

Semester.

Helsingfors är vårt hem och vi firar semster i staden. Vi njuter av lugn och hundar och att få vara just där vi är. Vi ser solnedgångar, serier på streamingstjänster, träffar familj och vänner och försöker varva ner. Det hämningslösa gottandet begränsas ändå i viss mån av min oförmåga att helt slappna av. Så länge jag kan minnas har jag tyckt att det är svårt att plötsligt varken jobba eller prestera. Semesterstiltjen har varit en fiende värre än stressen och jäktet under läsåret. Många år har jag varit arg de första veckorna av ledigheten, i år kanske mindre än förr men harmonisk och megazen är någon annan än jag.

Lyckligtvis finns M och hennes pragmatiska sätt att förhålla sig till mina humörsvängningar. Redan innan sommaravbrottet inleddes meddelade hon att vi ska skapa listor med saker vi kan och behöver göra under semestern. En lista för varje vecka, inga måsten eller prestationskrav men riktning och möjligheter. Hennes sätt att se mig och förstå vad vi behöver har räddat många dagar som annars kunde ha varit svåra att uthärda.

Jag säger inte att det är en dröm eller välsingnelse att få leva med mig just nu, men jag tror det är bättre än det kunde vara. Jag känner utmattningen lätta och är tacksam för varje dag jag får vara ledig och leva med henne och hundarna. Jag tar semestern en vecka i taget och försöker glömma bort att det snart är dags att fortsätta jobba. Tar veckan en solnedgång i taget och gör mitt bästa för att vi båda ska kunna njuta av sommaren. Jag har det bra

Ny adress: rolfblauberg.wordpress.com.

Så en dag förra veckan hände något jag inte ville, men nog anade att för eller senare skulle hända. Jag liksom alla andra som bloggat på Ratata fick ett mejl som kort och sakligt meddelade att portalen kommer läggas ned. Att det blev så är ingen överraskning. Trots att jag både sett och upplevt att de som jobbat med portalen har gjort sitt bästa och faktiskt i mitt tycke har producerat en hel del intressant innehåll, har fingertoppskänslan varit att de aktiva bloggarna blivit allt färre.

Det känns vemodigt på något sätt att vara tvungen att flytta Kaffepausen till en annan portal, men nu är det gjort trots att det skulle vara möjligt att fortsätta uppdatera ratatabloggen till och med medlet av september. Det känns meningslöst att fortsätta producera innehåll på en portal som någon bestämt att ska dö nämligen. Så nu finns jag här åtminstone en tid framöver, på den smått pretentiösa adressen rolfblauberg.wordpress.com. Att det blev just det domännamnet beror inte på att jag känner ett behov att framhäva att det är just jag som skriver bloggen, utan på det faktum att ett norskt café som senast uppdaterat sin blogg år 2016 har det domännamn jag suktade efter. Å andra sidan kanske förnamnefternamn inte är så dumt. Det lämnar dörren öppen för att göra något annat av bloggen om jag någon dag får ett infall som styr mig i en sådan riktning.

Som ni märker är designen inte precis vacker. Det som fungerade på Ratata fungerar inte på den här portalen och jag antar att det kommer att ta en stund innan jag själv är nöjd med utseendet. Inte för att jag vill påstå att den förra bloggen var något estetiskt underverk, men designen dög och den var enkel att använda.

Den gamla bloggen går att läsa till och med slutet av 2020 (tror jag). Jag kommer inte radera den, men den försvinner senast då servrarna körs ner någon gång under nästa år. Hur jag gör med de gamla inläggen vet jag ännu inte och i just det här skedet är det ingen prioritet att veta.

Jag är glad och tacksam för att just du som läser det här orkar göra det. Om du är en av dem som länge läst bloggen på den förra portalen hoppas jag du följer med mig hit och har lite tålamod med designen och om du är en alldeles ny läsare är du hjärtligt välkommen att hänga med på fortsatta äventyr. Sommarens mål är at åtgärda utseendet och uppdateringstakten. Häng med, det här kommer bli bra.