Skrivandet.

Rätt som det är skriver jag mera än jag gjort på flera månader här på bloggen. Det känns rätt kul, men samtidigt pinsamt på något sätt. Det mesta jag skriver låter vemodigt, ytligt och krystat. Ynkligt på något sätt. Som om jag helt hade glömt hur man gör.

Kanske är det precis det som har hänt. Det känns som lika delar sorg och möjlighet.

Jag saknar.

Jag saknar skrivandet och läsandet. Gör det samtidigt som jag läser och skriver mer än jag någonsin gjort förut. Kanske är det egentligen friheten att välja jag saknar; möjligheten att ibland läsa romanen istället för texten som ropar efter respons, att skriva ett inlägg istället för en lektionsplan eller ett kapitel i läromedlet. Kanske det är det bara det lilla jag saknar. Tid och mod att välja.

Kul.

En sak jag har insett: att bokstäverna k och l ligger onödigt nära varandra på tangentbordet. De gör det kanske mest för lärare, som gärna kommenterar fina passager i sina studerandes arbeten med ett varmt och uppmuntrande kul!

Lärdomar.

En sak läromedelsförfattandet har lärt mig är att det är nyttigt att konstant nå gränserna för ens kunnande och att ständigt vara tvungen att ta sig över dem.

En annan sak är ödmjukhet inför mina studerandes vardag; att det är svårt att jobba effektivt, att koncentrera sig, då bollarna i luften är riktigt många och de lösa trådarna envist trasslar sig in i varandra.

Jag verkar ha lärt mig en hel del.

Tystnaden.

Det är mycket jag inte har berättat här. Det är mycket som har blivit osagt eftersom jag inte har skrivit. Inte för att jag annars delar alla mina hemligheter. Jag delar ganska få. Sanningen är att raderna här har blivit få för att de på annat håll har blivit många. Orsak och verkan helt enkelt. Två läromedel har det blivit medan jag har tigit. Ett tredje är på kommande och jag prokrastinerar som om det var gradu jag skrev. Plitar rader här i hopp om att hitta något att säga där jag borde.