När mina öron andas

Höstens studentprovsomgång har redan under sin första dag hunnit bjuda på en del överraskningar. Bland annat har provmakarna bjudit på synnerligen oväntade inslag i provet i läskompetens och på ett mer personligt plan har jag upptäckt att jag njuter av att övervaka provtillfällena, vilket i ärlighetens namn förvånar mig. Jag har nämligen alltid hittills tyckt att den tid jag tillbringar i skrivningssalen åtminstone i viss mån är bortkastad. Det är svårt att vara produktiv i ett utrymme där det egentligen är förbjudet att göra annat än stirra på ens medmänniskor, det vill säga examinanderna. Ändå märkte jag idag att jag njöt av att helt opresterad sitta inlåst i det tysta rummet och betrakta alla unga som satt och arbetade fokuserat med sitt medan jag själv lät mig omslutas av lugnet och kände öronen andas.

Nu undrar jag närmast om det är ett sunt ålderstecken att på det här viset gilla att övervaka studentprov. Borde jag vara orolig?

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttigt också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Hundpromenader och tacksamhetstankar

Jag avrundar dagen genom att kvällspromenera med hundarna. Medan mitt sällskap stillsamt snusar stolpar och snår och vi sakta stryker längs sömniga gator samlar jag tankar.

Jag tänker på veckan som varit, på allt det som börjat men inte riktigt kommit igång: läsåret, lektionerna och vardagen. På att det är mycket som känns viktigt, halvfärdigt och fullt av hopp.

Jag hinner också tänka på veckoslut och vänner, på fina stunder, viktiga typer och samtal som stärker. På det otroliga osannolika med människor som orkar med en trots att de känner en. Som har gjort det i tiotals år.

Medan jag begrundar det som syns och hörs av mina hundar, hårdjobbande nosar och svanstippar som skymtar i buskar, gör jag listor med tacksamhetstankar. Stannar upp och försöker komma ihåg att allt just nu är ganska bra.

Tid

Jag vet inte om det är åldern eller omständigheterna eller något helt annat men av någon anledning verkar tiden gå fortare eller timmarna på dygnet bli färre för varje år som går. Kanske är det bara jag som blir äldre och mer ostrukturerad eller så är det min eviga tidsoptimism och kroniska oförmåga att sätta gränser. Inte för att jag ångrar att jag alltid hakar på spännande uppdrag men ibland kan det bli lite jäktigt med ont om tid för punkter, kommatecken och andra andningspauser. Idag har jag mäktat med lektioner, planer, studerandes texter och läromedelskapitel. Sätter jag punkt nu och prioriterar hinner jag kanske också ha tid för dem jag bor och delar liv med.

Producera text.

Jag gjorde ett tappert försök att blogga regelbundet förra veckan. Det visade sig att jag orkade i tre dagar, sedan glömde jag bort hela Kaffepausen.

Problemet är inte att det inte händer något i mitt liv just nu, snarare är det så att det händer så mycket. Jag och M genomlever coronastiltje och letar nytt hem i ny stad. Samtidigt jobbar jag både nära och på avstånd, skriver läromedel och räcker till. När jag har en ledig stund åker jag på spännande äventyr med vår äldre hund Freja, som trots att hon är ganska knäpp har visat sig ha viss begåvning då det gäller att agera rött skynke för hundar som behöver lära sig vara lugna i koppel.

Utöver allt annat vill jag blogga, mest för att jag mår bra av att berätta. Jag har börjat begränsa min skrivtid för att hinna. X antal minuter ger jag mig, sedan är inlägget färdigt vare sig det är det eller inte. Kanske det här hjälper mig producera lite text.

Eskapism.

Min hjärna är trött. För att ge den vila väljer jag ofta bort ljudböcker och poddar när jag kör bil eller diskar. Tanken får vandra fritt och plötsligt är det 2009 och Berlin och luften smakar damm och avgaser. Människorna runtomkring mig röker sjävrullade cigaretter, föreställer hipsters och gör sitt bästa för att utstråla spleen och Weltschmerz. Jag är ung och vilsen och världen är ny och allt är möjligt, oupptäckt och spännande.

Jag känner mycket och fritt när jag dagdrömmer mig till tider som förnuftet vet att minnet i sin skonsamhet har förgyllt och förenklat. I tillbakablickarna är världen lätt att förstå, saker och ting har lagts till rätta och det finns en logik och en röd tråd som självklart löper genom de allra snårigaste delarna av det förflutna. Allt är tydligt och lätt och bevarat i vackra, dramatiska, sepiaskimrande ögonblicksbilder där alla är glada och ingen någonsin är sjuk eller ledsen.

I mitt minne finns framtid, drömmar, förhoppningar och hela världar att upptäcka. Där finns en förvissning om en självklar rätt att hoppas och sträva, och jag tänker att jag kanske saknar den tiden just nu då det mesta vacklar och mycket är osäkert.

Nånstans längst inne finns också tacksamheten. Jag har ändå fått vara ung.

Hjärnan.

När under hälften av sommarlovet återstår märker jag att hjärnan småningom börjar fungera nästan normalt, minnet är bara lite rubbat och koncentrationen mindre kort än den varit under merparten av läsåret. Nu kan jag redan läsa i minuter, halva och hela timmar utan att blicken flackar och handen famlar efter telefoner, inboxar, sociala medier. Tillsammans med fokus och närvaro återvänder småningom lusten att göra och uppleva, att åstadkomma mer än att överleva. Plötsligt ser jag annat än det som inte fungerar, ser möjligheter, liv, drömmar.

Och ändå den ständiga oron: klarar jag ett år till med samma tempo, ett helt arbetsliv? Orkar jag se guldkanter om inte något förändras? Knappast. Således behövs lösningar.

När juni blir juli som småningom övergår i augusti märker jag att hjärnan arbetar på medan jag lever semester. I tankarna pågår en desperat genomgång och omvärdering av arbetsuppgifter: var måste jag ge hundra procent? Var kan jag komma undan med femtio? Finns det något mittemellan?

Jag vet att det finns hopp, att det finns svar mina frågor. Återstår bara för mig att hitta dem.