Torsdag med texter

När bara några dagar jullov återstår slår jag mig ner med mina abiturienters kolumner. Trots att jag egentligen vill vara ledig ser jag med värme på raden dokument som ett efter ett öppnas i skrivprogrammet. Många av dem jag nu läser har jag fått följa under en hel gymnasietid och det är inte utan att det känns lite stort och viktigt som jag nu tar i tu med med deras texter.

Framtidstro och samtidsångest

Mitt i decembermörkret sitter jag i en soffa, i ett arbetsrum, i ett hörn i skolan och jobbar med texter. Jag skriver läromedel, läser och responderar studerandes alster och sammanställer listor över böcker som abiturienterna inte får missa om de vill stärka sin svenska. Mellan varven skummar jag inledningen till Brändövägen 8, golvas av Henrik Tikkanens språk och röst. Funderar en stund på om det är okej att gilla en författare som är så problematisk som privatperson nuförtiden.

Sedan plötsligt en fredag kommer nyheter om ny artificiell intelligens som kan skriva trovärdiga texter. Folk är nyfikna, ivriga, upprymda men också fundersamma. I skolvärlden hörs orosviskningar, upprörda rop och skeptiska stämmor. De mest bekymrade deklarerar att det snart kommer bli problem med fusk och plagiat, domedagsprofeterar om fördummade unga och förlorade generationer. Jag själv tar det det hela med ro, rycker på axlarna och tänker att det väl gäller för oss lärare att bli bäst på att bygga basfärdigheter nu.

Någonstans tror jag mig veta att människor alltid behöver kunna läsa, skriva, räkna och tänka. Att de färdigheterna bara blir viktigare i takt med att vi utvecklar hjälpmedel som klarar av att göra svåra uppgifter för oss. För att klara sig i en främmande framtid behöver våra elever och studerande lära sig sådant som hjälper dem utnyttja de texter, uträkningar och undersökningar de lätt kan skapa med hjälp av olika digitala verktyg.

Tre saker är jag övertygad om: att skolan fortfarande behövs, att inget radikalt nytänk är nödvändigt och att ingen maskin någonsin kommer skriva som en Tikkanen. Vi ska gräva där vi står och tro på att barn och unga, framtidens vuxna, har nytta av just de saker vi kan ge dem. Den som kan läsa, skriva, räkna, tänka, lösa problem och vara kreativ kan det hen behöver i livet.

Ideal och verklighet

Den här hösten skriver jag mig närmare en klassrumstillvaro jag vill finna mig i. När den första snön faller känner jag att något rör sig, att pusslet börjar lägga sig själv. Bit för bit bygger jag undervisning som består av glada återseenden och upptäckarglädje. Tänk att jag har kunnat glömma så många bra grejer, att jag kan hitta så många nya.

På bloggen visar jag ofta målbilden, det där idealet jag ständigt strävar efter. Jag hoppas ni som läser förstår att jag aldrig lyckas helt och hållet. Mina mest geniala lektionsplaner saknar så gott som alltid något viktigt element, det finns alltid sådant som jag glömmer bort eller inte hinner med. Sällan blir lektionerna så mångsidiga som jag har hoppats, aldrig lyckas jag engagera alla, men jag gör mitt bästa och jag tror att det ofta räcker.

Just nu jobbar jag mycket med skönlitteratur. Kombinerar bland annat Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse med skrivövningar som hjälper studerande utveckla egna röster. Jag inspireras och imponeras av romanens tidlöshet, av att det som sker i Atwoods dystopiska framtid också sker just nu i vår tidvis tragiska samtid.

Sakta med säker faller pusselbitarna på plats. De visar mig vad jag saknat och avslöjar vad jag behöver. Leder mig närmare ett sätt att vara lärare som känns helt och hållet mitt.

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Höstlov

Det är höstlov och jag glömmer bort mitt måndagsinlägg, tänker en stund på att det antagligen är bra att rubba rutiner och bryta mönster. Trots att jag har semesterplaner som handlar om att jobba, att skriva, respondera och stöka undan märker jag att kroppen och knoppen egentligen vill något annat, vill lugn och närvaro och tid utan brådska. Alltså gör jag bara det jag måste. Skriver klart ett kapitel för läromedlet, bearbetar och putsar andra som ska publiceras nästa vecka. Inbillar mig att jag kanske kan hinna läsa några av de tiotals texter som mina studerande har lämnat in innan ledigheten. Mest av allt stannar jag upp, ger mig tid att göra annat. Jag sitter i soffan, bygger staket på gården och funderar på livet, allt viktigt jag väljer bort då jag väljer att jobba. Och det händer saker som får mig att fråga: är det verkligen värt det?

Deadlines och skenhelighet

Förra veckan skrev jag ett läromedelskapitel där jag i mitt tycke ganska elegant förklarar varför också den som skriver bäst just före deadline behöver tänka på tid. Något om att anpassa skrivstarten till uppgiften var det, att sista sekunden är olika lång beroende på hur mycket en förväntas skriva. Någonstans där finns något som kanske kan anses vara lite skenheligt och ganska roligt, för tror ni att jag själv blev klar i tid?

Om jag säger att deadline var på fredag och att jag lämnade in mitt näst sista kapitel på lördag så förstår ni säkert vilken framgångssaga min skrivprocess har varit. Mitt tema för den här hösten har visserligen varit att acceptera och omfamna att jag jobbar bäst om jag sätter igång strax innan deadline. Som en följd av detta har jag ändrat på vanor och justerat rutiner och allt har för det mesta fungerat fint. Jag har besparats mycket stress och ångest och det är onekligen bra. Trots det får ja väl vara ärlig och medge att ett och annat ännu kan utvecklas, till exempel min känsla för när den där sista sekunden egentligen börjar.

Idag en måndag

Idag en måndag som ställer frågor om motivation och ork och vad som är värt mödan. Så plötsligt mitt i en lektion ett mess av en viktig tonåring som meddelar att hen använder vårt läromedel i moddan och i butiken på vägen hem en jag en gång fått undervisa som verkar ha landat rätt. Och jag säger verkligen inte att något av det här är kvitto på att jag har gjort något bra, men kanske att det viskar att det jag gör betyder något. Svarar försiktigt på de frågor måndagen ställer.

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

Hundpromenader och tacksamhetstankar

Jag avrundar dagen genom att kvällspromenera med hundarna. Medan mitt sällskap stillsamt snusar stolpar och snår och vi sakta stryker längs sömniga gator samlar jag tankar.

Jag tänker på veckan som varit, på allt det som börjat men inte riktigt kommit igång: läsåret, lektionerna och vardagen. På att det är mycket som känns viktigt, halvfärdigt och fullt av hopp.

Jag hinner också tänka på veckoslut och vänner, på fina stunder, viktiga typer och samtal som stärker. På det otroliga osannolika med människor som orkar med en trots att de känner en. Som har gjort det i tiotals år.

Medan jag begrundar det som syns och hörs av mina hundar, hårdjobbande nosar och svanstippar som skymtar i buskar, gör jag listor med tacksamhetstankar. Stannar upp och försöker komma ihåg att allt just nu är ganska bra.

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?