En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

Hundpromenader och tacksamhetstankar

Jag avrundar dagen genom att kvällspromenera med hundarna. Medan mitt sällskap stillsamt snusar stolpar och snår och vi sakta stryker längs sömniga gator samlar jag tankar.

Jag tänker på veckan som varit, på allt det som börjat men inte riktigt kommit igång: läsåret, lektionerna och vardagen. På att det är mycket som känns viktigt, halvfärdigt och fullt av hopp.

Jag hinner också tänka på veckoslut och vänner, på fina stunder, viktiga typer och samtal som stärker. På det otroliga osannolika med människor som orkar med en trots att de känner en. Som har gjort det i tiotals år.

Medan jag begrundar det som syns och hörs av mina hundar, hårdjobbande nosar och svanstippar som skymtar i buskar, gör jag listor med tacksamhetstankar. Stannar upp och försöker komma ihåg att allt just nu är ganska bra.

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Insikt den första jullovsveckan.

Den första jullovsveckan lyssnar jag på Gabor Maté och lär mig att man kan bli beroende av stress vilket kanske mindre otippat kan leda till både ytterligare stress och svåra abstinensbesvär för den som vill stressa mindre. Tänker att det förklarar varför humöret just nu är ungefär lika stabilt och nerverna slappa som om jag precis hade bestämt mig för att sluta röka efter åratal av en ask om dagen.

Tillbaka.

Jag fattade inte HUR mycket jag hade saknat mitt klassrum, min krittavla och mina studerande förrän jag förra veckan för första gången på nästan ett halvår stod framför en grupp och hälsade dem välkomna till en ny kurs och ett nytt läsår. Sedan dess har det varit fest, kalas och förvirring varje dag. Jag är glad, ivrig och uppspelt. Mer blåst än någonsin förut. Fatta att vanlig vardag kan kännas så bra.

Hjärnan.

När under hälften av sommarlovet återstår märker jag att hjärnan småningom börjar fungera nästan normalt, minnet är bara lite rubbat och koncentrationen mindre kort än den varit under merparten av läsåret. Nu kan jag redan läsa i minuter, halva och hela timmar utan att blicken flackar och handen famlar efter telefoner, inboxar, sociala medier. Tillsammans med fokus och närvaro återvänder småningom lusten att göra och uppleva, att åstadkomma mer än att överleva. Plötsligt ser jag annat än det som inte fungerar, ser möjligheter, liv, drömmar.

Och ändå den ständiga oron: klarar jag ett år till med samma tempo, ett helt arbetsliv? Orkar jag se guldkanter om inte något förändras? Knappast. Således behövs lösningar.

När juni blir juli som småningom övergår i augusti märker jag att hjärnan arbetar på medan jag lever semester. I tankarna pågår en desperat genomgång och omvärdering av arbetsuppgifter: var måste jag ge hundra procent? Var kan jag komma undan med femtio? Finns det något mittemellan?

Jag vet att det finns hopp, att det finns svar mina frågor. Återstår bara för mig att hitta dem.