Måndagstanken: pojkar, män och moddalärare.

Jag minns att jag någon gång i somras då jag min vana trogen skrollade nyhetsflödet på facebook noterade, att en kollega i någon av alla de trådar jag skummade apropå jämställdhet eller något annat, frågade sig hur män som jobbar som moddalärare känner sig i de professionella sammanhang de existerar: lärarrarum, klassrum, skolsamfund vill jag minnas (eller inbillar jag mig) att det handlade om. Jag kommer ihåg att jag redan då, för flera månader sedan tänkte att ämnet var intressant och något jag gärna ville skriva om. Jag är ju både moddalärare och man och har såtillvida viss insyn i hur det är att vara och uppleva just det kollegan undrade om.

Sedan gick det som det gick och jag glömde bort att jag någonsin hade tänkt mig ett inlägg. I ärlighetens namn hann jag glömma det många gånger om tills ämnet tangerades i ett webbinarium om niondeklassisters skrivfärdigheter och jag själv påmindes om att få män som moddalärare är symtom på få pojkar som som upplever att ämnet är relevant. En av dem som talade under webbinariet använde ordet maskulinitetsnorm och jag tänkte att det minsann är ett fenomen jag har varit tvungen att förhålla mig till.

Ska jag vara ärlig vet jag absolut inte om människor omkring mig tycker att jag bryter mot normer i och med att jag är man och moddalärare. Det jag däremot vet är att jag i synnerhet då jag var yngre, studerade och småningom byggde yrkesprofil ofta kände att jag inte motsvarade folks uppfattning om hur och vad en moddalärare borde vara. Det fanns liksom inga män som undervisade i just mitt ämne, tror jag träffade den första som inte var jag själv då jag slutförde mina studier och då var jag nästan 30.

Under studietiden (i synnerhet i början av den) hände det ibland att jag fick vara med på seminarier där litteratur behandlades ur feministiskt perspektiv och jag som enda man fick ta emot menande blickar och kommentarer av kvinnliga lärare och medstuderande. Det hände också vid olika tillfällen att jag fick höra att jag kommer ha lättare att hitta jobb bara för att jag är man. Naturligtvis kändes det i stunden tråkigt att reduceras till kön, att känna att ens värderingar och förmågor inte räknades, men det var också nyttigt och lärorikt. Det var bra att en stund få existera i en bubbla där en själv var den som var i minoritet, åtminstone delvis saknade makt och privilegier. Och faktiskt tänker jag nu långt senare att jag knappast var utsatt, utan snarare för första gången i mitt liv blev tvungen att se min position och inse mina privilegier och att det kanske smärtade och fick mig att känna mig mer sårbar än jag i verkligheten var.

I arbetslivet har jag bara ytterst sällan stött på kollegor som har svårt att förhålla sig till mig på grund av att jag är man och undervisar i det ämne jag gör. Däremot har jag ofta känt mig medveten om att jag kanske inte riktigt passar in i gänget, i synnerhet i situationer då många moddalärare samlats på ett och samma ställe. Det är liksom svårt att inte känna så då man ofta är den enda av annat kön bland tiotals ämneskollegor, som jag i ärlighetens namn alltid har upplevt att har välkomnat mig med öppna armar.

Det säger säkert mer om mig själv än någon annan, att jag trots den öppna och trygga atmosfär som präglar sammankomster med mina ämneskollegor, ofta har känt mig medveten om att jag inte motsvarar idelabilden, inte är normen. Tänkt att en typisk (eller äkta) moddalärare är något annat än det jag är. Jag antar det är ganska självklart att det har påverkar mig på olika sätt.

Det här kanske låter knäppt, men faktum är att jag på grund av någon konstig osäkerhet till exempel ibland kan uppleva att jag hela tiden måste ge lite mer än hundra procent, alltid göra lite extra, konstant visa att jag är minst lika skicklig som de kvinnor jag jobbar med, som jobbar på annat håll, som inspirerat mig och fått mig att vilja yrket jag inte skulle byta mot något annat. I många år led jag också av bluffsyndrom, tänkte att jag snart skulle bli blottad i all min otillräcklighet och än idag tror jag att det har gått lättare för mig att få jobb, bara för att jag är man.

Jag kan inte understryka nog hur lite de kvinnor jag får jobba med i olika sammanhang är skyldiga till den osäkerhet jag ibland kan känna och som var en ganska stor del av mig då jag var yngre. Den eller de skyldiga finns på annat håll, inte minst i de mansroller och maskulinitetsnormer som präglade min uppväxt och som i olika former lever kvar än idag. Här tror jag skolan ännu har mycket att göra.

När jag växte upp var män i min värld inte moddalärare. Det är ett faktum som har påverkat mig mycket och som jag fortfarande ibland är tvungen att förhålla mig till. Lyckligtvis är det ringa antalet män som undervisar i mitt ämne inget som påverkar hur jag blir bemött i professionella sammanhang. Jag trivs bra i lärarrum och på träffar med ämneskollegor. Känner mig alltmer övertygad om att osäkerhet och bluffsyndrom är obefogat.