Annat som pockar på min uppmärksamhet

När jag sätter mig vid datorn är min plan att skriva något positivt om jobb och liv. Att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt fattar att det jag får göra varje dag är ett privilegium. Inlägget ska vara tacksamhet och rosa fluff tänker jag men märker snabbt att jag inte klarar av att skriva sådant idag. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Tyvärr är det andra varken ljusrött eller fluffigt. Det är sömnbrist och frustration och berg av texter som måste responderas och bedömas. Högt bland mina högar ägnar jag några tankar åt studentexamen som ännu i några dagar rubbar mina cirklar och förgyller min vardag, gör mig trött och irriterad.

Det är naturligtvis inte ungdomarnas alster som prövar mina nerver. Deras texter läser jag gärna och då jag ser att någon lyckas är det något som sporrar och motiverar. Tyvärr finns det annat som gör motsatsen.

En sak som höjer både pulsen och blodtrycket samtidigt som det dämpar stämningen och får humöret att svänga är dokumentet där studentexamensnämnden påstår sig beskriva goda svar i provet i modersmål, men egentligen inte avslöjar något om hur svaren borde se ut. I stället finns iakttagelser om sådant som definitivt inte svarar på uppgifter och långa listor som upprepar innehållet i de material examinanderna analyserar. Jag kan tycka att det finns något här som inte stämmer, att det är problematiskt med tanke på både transparens och rättskydd att bedömningen görs ogenomskinlig, men de problemen klarar jag inte av att klä i ord just nu.

I stället nöjer jag mig med att konstatera att det är märkligt att det är så mycket lättare att lyfta det negativa. Att det inte blev något positivt rosa fluff idag heller. Jag undrar vad det kan bero på.

Tidningar som testar på ungas bekostnad

Just nu är vi ungefär halvvägs i höstens upplaga av studentexamen. Runt om i landet kämpar ungdomar med livsviktiga prov som kan öppna och stänga dörrar. På min arbetsplats sitter jag ofta och övervakar, omsluts av skrivsalens lugn och hinner tänka många tankar. De flesta funderingarna är flyktiga, men vissa stannar kvar, skaver och gnager.

Bland dem jag haft svårast att släppa finns tankar som handlar om Hufvudstadsbladet som dagen före det första provet meddelar att de tänker testa studentexamen (x). Att den skribent som genomför experimentet ska göra det ”dels på skoj”. Det är oklart för mig vad de vill uppnå, vad det redaktionella valet ska signalera.

Jag frågar mig hur det känns för examinanderna att landets största svenskspråkiga dagstidning väljer att roa sig med och testa prov som för de ungdomar som deltar är blodigt allvar. Ältar detta en stund samtidigt som jag tänker på alla dem som i motsats till Hbl:s utsände skribent inte uppfattar läskompetensprovet i mitt ämne som en snabb och enkel affär (x), utan som något ångestladdat, något som måste skrivas om för att vårens vitsord inte räckte till för studieplatsen eller den vita mössan de drömmer om.

Ju mer jag tänker på tidningens test, desto mer hoppas jag på att experimentet ska leda till något vettigt. De som kämpar på riktigt förtjänar mer än billig feelgoodjournalistik som inte ens lyckas kännas särskilt bra, som hittills närmast har varit lite nedlåtande och en smula hjärtlös.

Jag hoppas innerligt studentexamensexpeditionen resulterar i mogna och sakliga reflektioner kring krav som ställs på unga människor, jämförelser av då och nu och analyser med fokus på resultat av ständigt högre ribbor. För studentexamen är mer än något slags skum upplevelsehemester och tidningens test måste utmynna i mer än en skymf mot alla dem som lider och mår illa av de krav som orsakas av studentprov och framtidsångest.

När mina öron andas

Höstens studentprovsomgång har redan under sin första dag hunnit bjuda på en del överraskningar. Bland annat har provmakarna bjudit på synnerligen oväntade inslag i provet i läskompetens och på ett mer personligt plan har jag upptäckt att jag njuter av att övervaka provtillfällena, vilket i ärlighetens namn förvånar mig. Jag har nämligen alltid hittills tyckt att den tid jag tillbringar i skrivningssalen åtminstone i viss mån är bortkastad. Det är svårt att vara produktiv i ett utrymme där det egentligen är förbjudet att göra annat än stirra på ens medmänniskor, det vill säga examinanderna. Ändå märkte jag idag att jag njöt av att helt opresterad sitta inlåst i det tysta rummet och betrakta alla unga som satt och arbetade fokuserat med sitt medan jag själv lät mig omslutas av lugnet och kände öronen andas.

Nu undrar jag närmast om det är ett sunt ålderstecken att på det här viset gilla att övervaka studentprov. Borde jag vara orolig?

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.

En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttigt också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Hundpromenader och tacksamhetstankar

Jag avrundar dagen genom att kvällspromenera med hundarna. Medan mitt sällskap stillsamt snusar stolpar och snår och vi sakta stryker längs sömniga gator samlar jag tankar.

Jag tänker på veckan som varit, på allt det som börjat men inte riktigt kommit igång: läsåret, lektionerna och vardagen. På att det är mycket som känns viktigt, halvfärdigt och fullt av hopp.

Jag hinner också tänka på veckoslut och vänner, på fina stunder, viktiga typer och samtal som stärker. På det otroliga osannolika med människor som orkar med en trots att de känner en. Som har gjort det i tiotals år.

Medan jag begrundar det som syns och hörs av mina hundar, hårdjobbande nosar och svanstippar som skymtar i buskar, gör jag listor med tacksamhetstankar. Stannar upp och försöker komma ihåg att allt just nu är ganska bra.

Identitetskriser

Den här veckan markerar slutet på en rastlös söndagsångest som i väntan på läsårsstart har lagt beslag på stora delar av augusti. Äntligen är det dags för ett nytt läsår med lärarvardag och klassrumsskoj och trots att sommarlovet som alltid tar slut helt för plötsligt och det är hyfsat oklart om jag alls hunnit återhämta mig ser jag framemot allt det nya som är på väg. Det är dags för möjligheternas höst 2022 och jag hoppas på omstart och nytändning och arbetsglädje efter några tunga år som mest präglats av överplanering och identitetskris.

För ska jag vara ärlig så är det så här det förhåller sig med mitt förhållande till världens bästa jobb: att jag allt oftare känner att jag inte längre vet om jag kan, att jag saknar självförtroende och självsäkerhet. Inte för att jag någonsin varit den som tvärsäkert vetat att jag fixar att bygga eleganta undervisningshelheter om allehanda ämnen, men den här sommaren har jag varit tvungen att stanna upp och inse fakta. Att jag känner mig vilsen, är förvirrad. Efter att i fem års tid ha trampat vatten mitt i förändringsträsket har jag tappat bort något av min yrkesidentitet, av det som jag en gång tyckte gjorde mig till en relativt skicklig pedagog.

De känns som att jag de senaste åren ständigt har planerat nytt utan att egentligen någonsin få känna mig trygg i något gammalt. Det här har, tror jag, tillsammans med en studentexamen som blir alltmer krävande lett till en rädsla för att inte klara av att förmedla all den information som läroplanen menar att de studerande borde anamma. Som ett resultat av detta har mina lektioner förvandlats till långa powertpointpresentationer med begränsat utrymme för diskussion och meningsfulla textmöten och just här har något viktigt gått förlorat.

Jag väljer att vara snäll med mig själv, att se att omständigheter jag inte kan påverka har styrt mitt sätt att arbeta. Trots det kvarstår faktum: jag är inte nöjd med mig själv och jag är besviken på hur min undervisning har blivit. Det känns som en fin och viktig insikt. Något som ger mig en möjlighet att ta mig ur min nuvarande identitetskris och hitta hem till mina styrkor. Det enda jag vet säkert just nu är att jag vill att mina studerande ska få må bra och känna sig trygga i mitt klassrum. Att de ska trivas. Kanske att det är en god grund att bygga på?

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.