Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Måndagstanken: skolspråk och lärarutbildning.

Jag tänker mycket på skola, skolspråk och skrivutveckling. Föga förvånande kanske. Den senaste veckan har jag funderat på vad vi ska göra med vetskapen att det behövs mer målmedveten skrivundervisning i grundskolan. En rapport som publicerades för några dagar sedan vittnar nämligen om att det är så, vilket inte förvånar mig överhuvudtaget. Jag har själv redan i flera år av många olika anledningar haft på känn att skrivandet i just grundskolan behöver utvecklas. Ska jag vara ärlig tror jag de flesta moddalärarna har misstänkt precis samma sak.

För att den här texten ska handla om mer än min präktighet, måste jag säkert säga något om exakt vad jag har funderat på. Att det tar så länge att komma till det beror på att det känns lite svårt att säga högt. Jag vill liksom inte såra någon. Grejen är ändå den att jag undrar om klasslärar- och ämneslärarutbildningarna ger grundskollärarna tillräckliga verktyg för att stöda elevernas skrivande på olika stadier.

Efter en snabb googling vet jag att Åbo Akademi erbjuder sina klasslärarstuderande 10 studiepoäng didaktiska studier med inriktning på skolspråket och ämnet modersmål och litteratur och så vitt jag kan förstå gör Helsingfors Universitet något liknande. Det jag däremot inte lyckas hitta tecken på är kurser som skulle stärka lärarstudenternas primära undervisningsspråk och det här kan jag tycka är beklämmande.

Det är inte så att jag vill förminska de studerandes språkliga färdigheter, men faktum är att vägen från ett gott studentexamensvitsord i modersmål och litteratur, till en sådan kunskap om skolspråket som tillåter en undervisa och stöda elever med olika utmaningar inte precis är kort. Jag frågar mig om genomsnittslärarstudenten ges tillräckligt med tid för att utveckla det alldeles överlägsna undervisningsverktyg som ett starkt undervisningsspråk ju onekligen är. Frågan är enligt mig särskilt intressant eftersom forskare gång på gång har kommit fram till att ett starkt skolspråk är den kanske största nyckefaktorn för framgångsrika studier.

Som ni märker tänker jag mycket på skola och skrivundervisning. Jag har typ inte bloggat om något annat på ett tag nu. Den här gången är mina måndagstankar snarare frågor, för jag vet ju faktiskt inte. Jag har bara på känn att lärarutbildningarna kanske kunde ge sina studenter bättre verktyg för målmedvetet arbete med skolspråk och skrivande. Någon som vet bättre än jag?

Tillbaka.

Jag fattade inte HUR mycket jag hade saknat mitt klassrum, min krittavla och mina studerande förrän jag förra veckan för första gången på nästan ett halvår stod framför en grupp och hälsade dem välkomna till en ny kurs och ett nytt läsår. Sedan dess har det varit fest, kalas och förvirring varje dag. Jag är glad, ivrig och uppspelt. Mer blåst än någonsin förut. Fatta att vanlig vardag kan kännas så bra.

Hjärnan.

När under hälften av sommarlovet återstår märker jag att hjärnan småningom börjar fungera nästan normalt, minnet är bara lite rubbat och koncentrationen mindre kort än den varit under merparten av läsåret. Nu kan jag redan läsa i minuter, halva och hela timmar utan att blicken flackar och handen famlar efter telefoner, inboxar, sociala medier. Tillsammans med fokus och närvaro återvänder småningom lusten att göra och uppleva, att åstadkomma mer än att överleva. Plötsligt ser jag annat än det som inte fungerar, ser möjligheter, liv, drömmar.

Och ändå den ständiga oron: klarar jag ett år till med samma tempo, ett helt arbetsliv? Orkar jag se guldkanter om inte något förändras? Knappast. Således behövs lösningar.

När juni blir juli som småningom övergår i augusti märker jag att hjärnan arbetar på medan jag lever semester. I tankarna pågår en desperat genomgång och omvärdering av arbetsuppgifter: var måste jag ge hundra procent? Var kan jag komma undan med femtio? Finns det något mittemellan?

Jag vet att det finns hopp, att det finns svar mina frågor. Återstår bara för mig att hitta dem.

Läroplansmantrat

MÅSTE SE MÖJLIGHETER. MÅSTE SE MÖJLIGHETER. JAG. MÅSTE. SE. MÖJLIGHETER. Jag måste måste måste se möjligheter har jag ibland bestämt, ibland uppgivet upprepat för mig själv nästan hela dagen idag. Jag och kollegorna har firat arbetslördag, planerat framtid och grävt ner oss i vår nya läroplan. Just nu då jag sitter hemma och summerar känner jag att jag både finner och förlorar allt tänkbart hopp på en och samma gång. Så bra och dåligt är det nya styrdokumentet, så värdelösa och fantastiska de nya modulerna i det jag ibland har ganska svårt att känna igen som mitt älskade ämne.

Ändå, ändå finns ett hopp och en iver som ständigt är närvarande. Också det dåliga i det som är läroplanstext i modersmål och litteratur är bra såtillvida att det uppmanar till anarki och självtänkeri, till att ta klivet utanför boxen och utmana föreställningar om vad ämnet borde vara. Då jag sträcker på fantasin anar jag möjligheter till undervisningsupplägg som tänjer på gränserna för det konventionella och hjälper hitta sätt att arbeta som kompletterar dem jag känner till idag.

Jag måste se möjligheter.

Det överlägsna redskapet.

Visste ni att det finns ett undervisningsredskap som är överlägset alla andra? Det är avlångt, interaktivt och tillåter en snabbt att i samverkan med elever eller studerande gestalta invecklade helheter. Användarvänligt är det också. Vilket pucko som helst med ens ett uns fin- eller grovmotorik kan snabbt lära sig behärska de mest elementära funktionerna och den som kan skriva och vet hur pilar, bollar och klamrar ser ut kan bygga och bryta ner hela världar. Det sjukaste är att det här verktyget är helt och hållet analogt och ofta hänger på väggen längst fram i ett klassrum. Det är som det skulle vara skapt för att utnyttjas som pedagogiskt verktyg.

Jag har alltså gått och återinsett att tavlan erbjuder nästan gränslösa didaktiska möjligheter, ett faktum som jag hade förträngt eftersom jag inte älskar den vanligtvis svarta eller gröna varianten som råkar finnas i mitt klassrum och kräver kritor för att fungera. Den är liksom inte optimal för klumpiga lärare med atopiska händer och fumlig finmotorik, men den är – tycker jag – bättre än något av de digitala alternativ jag hittills har använt mig av. Därför har jag svalt min stolthet, tagit kritan i vacker hand och börjat undervisa på ett sätt som kanske inte är fruktansvärt modernt, men mer socialt än ett sådant som tvingar mig gömma mig bakom en skärm om jag vill skriva upp och bekräfta alla de saker mina studerande säger.

Det är liksom det som är hela grejen med undervisning tycker jag, att få finnas tillsammans i ett klassrum och skapa kunskap. Att lärare och studerande får se och höra varandra, testa teorier, undersöka upptäckter och se den dialog som förs befästas på tavlan och där forma mönster som bidrar till förståelse för helheter och sammanhang är liksom kärnan i all klassrumsverksamhet. Inget digitalt verktyg jag någonsin provat har erbjudit samma möjligheter. De saknar bokstavligen den (fysiska) bredd som en tavla längst fram i klassen erbjuder. Det går inte att börja bygga kunskap i mitten av ett worddokument och sedan låta informationen sprida sig i alla väderstreck, men jobbar en med tavlor och kritor finns nästan oändliga möjligheter.

Det kan hända att det varken låter särskilt 2020 eller progressiv ung lärare, men mitt största pedogogiska genombrott det här läsåret tror jag är att jag åter har börjat använda tavlan. Jag älskar smidigheten, interaktionen och spontaniteten som den erbjuder, och så beklagar jag handstilen, naturligtvis.