Möten, insikter och obekväma frågor

De senaste dagarna har jag fått ägna åt individuella handledningsträffar med mina abiturienter. Fyrtiofem ungdomar har garanterats åtminstone tio minuter på tumanhand med en tankspridd och förvirrad modersmålslärare. De har haft tålamod med mig, jag har njutit av att få snacka med dem. Trots att det kan bli lite intensivt när ungdomarna avlöser varandra under tre eller fyra timmar då det varken finns tid för tanke eller toa känns de här responstillfällena både viktiga och meningsfulla.

Jag tror naturligtvis att mina studerade har något att vinna på att träffa mig, men det kan hända att det är jag som får ut mest av mötena. Varje år väcker samtalen både tankar och frågor, de blottar smärtpunkter och avslöjar sådant jag behöver tänka på och utveckla. Det händer att ungdomarna lyckas öppna mina ögon för saker jag klarat av att blunda för och att de påminner mig om sådant jag redan har glömt att kämpa för.

De senaste dagarna har jag gått omkring och grunnat på flera frågor. Allra oftast återkommer jag till något jag flera gånger tidigare har dryftat här på bloggen: vad har jag låtit nya läroplaner och svåra studentprov göra med min undervisning och min syn på mitt ämne? Problemet är att den frågan väcker obekväma följdfrågor: hur många glödar har jag släckt, hur många blickar har jag tömt, hur många självförtroenden har jag krossat, hur förbereda för studentprov utan att undervisa studentprov?

Blev jag lärare för att få göra det här?

Svaret på den sista fråga är naturligtvis nej. Jag blev lärare för att ungdomarna finns och för att jag tror jag har något att ge dem. Jag stannar kvar för att det aldrig är ett alternativ att lämna kidsen ensamma i det här systemet och för att jag är övertygad om att det här ämnet ska gå att undervisa på ett sätt som bygger färdigheter och självförtroenden och samtidigt förbereder på svåra prov. Den övertygelsen hjälper mig grubbla konstruktivt, att ställa frågor som söker möjligheter och hittar nya vägar. Sade jag redan att jag tror att jag är den som vinner mest på att få möta ungdomarna?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Stasi-Janne och den stora offerkoftan.

Då jag läser att en sannfinländsk riksdagsledamot uppmanar sina anhängare att ange oliktänkare, tänker jag att det för en lärare som omfattar läroplanens värdegrund är nästan omöjligt att låta bli att ta avstånd till sannfinländarnas retorik. Jag menar naturligtvis inte att klassrum ska förvandlas till partipolitiska slagfält eller att jag ser det som lärarnas uppgift att läxa upp elever och studerande som sympatiserar med partier vars värdegrund inte är i samklang med skolans, men nog att man som lärare gärna får och bör ta avstånd till rasistiska, sexistiska, homofoba och annars kränkande uttalanden både då de görs av folk i offentligheten och i all synnerhet då de kläcks i klassrummet. Det är trots allt på lärarens ansvar att se till att den miljö som barn och unga ska lära sig i är trygg för all och alldeles särskilt för dem som riskerar råka ut för påhopp och kränkande kommentarer utanför klassrummet.

Sedan är det förstås också värt att notera att riksdagsledamoten verkar vara ute efter något annat än den ungdomsförening vars inlägg han delat. Kanske att man rentav kan fråga sig hur rimligt och moraliskt det är att en person i ledamotens ställning sysslar med sådant. Att förvränga ungdomars ord för att uppnå egna politiska syften är ju inte nödvändigtvis jättesnyggt, tänker jag.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Om utbildningsreformer.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.

Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.

Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?

Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.

Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.

Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.

Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?

Måndagstanken.

Jag följer en intressant diskussion på insändarsidorna i Hbl. I intressanta inlägg funderar kollegor av olika slag på skolspråk, studentprov och utmaningar på olika stadier. Problemet alla vill lösa är ett resultat av ständigt höjda gymnasieribbor och ungdomar med allt brokigare språkliga färdigheter. Folk verkar vara överens om att lösningen stavas den grundläggande utbildningen, medan representanter för studentexamensnämnden och utbildningsstyrelsen konstaterar att varken kravnivån i gymnasiet eller studentprovet är en del av problemet.

Då jag läser att de som fattar beslut om studentprov och läroplaner tycker att gymnasiet inte ställer för höga krav på sina studerande, märker jag att jag frågar mig om inte här någonstans finns en annan diskussion som vi som samhälle absolut borde ta. Den diskussionen skulle inte handla om de krav som just gymnasiet ställer på ungdomar, utan om samhällets syn på unga i högsta allmänhet.

Den diskussionen kunde handla om huruvida en retorik som gör gällande att tonåringar och unga vuxna måste rusa igenom all utbildning för att de annars är en sån jävla börda för samhället alls är rimlig. Vi kunde också fundera på om det alls är okej och etiskt hållbart att kräva att ungdomar fattar livsavgörande beslut flera år innan deras hjärna hunnit utvecklas tillräckligt för att sådana beslut ska vara möjliga att fatta.

Jag tror vi behöver diskutera de krav vi ställer på ungdomar, är faktiskt alltmer övertygad om att vi måste göra det. Därför är jag glad att jag får följa med en diskussion som tvingar mig tänka vidare och ifrågasätta allt det jag tycker är både självklart och självklart fel i den vardag och framtid jag varje dag är med och bygger med mina studerande.

Läroplansmantrat

MÅSTE SE MÖJLIGHETER. MÅSTE SE MÖJLIGHETER. JAG. MÅSTE. SE. MÖJLIGHETER. Jag måste måste måste se möjligheter har jag ibland bestämt, ibland uppgivet upprepat för mig själv nästan hela dagen idag. Jag och kollegorna har firat arbetslördag, planerat framtid och grävt ner oss i vår nya läroplan. Just nu då jag sitter hemma och summerar känner jag att jag både finner och förlorar allt tänkbart hopp på en och samma gång. Så bra och dåligt är det nya styrdokumentet, så värdelösa och fantastiska de nya modulerna i det jag ibland har ganska svårt att känna igen som mitt älskade ämne.

Ändå, ändå finns ett hopp och en iver som ständigt är närvarande. Också det dåliga i det som är läroplanstext i modersmål och litteratur är bra såtillvida att det uppmanar till anarki och självtänkeri, till att ta klivet utanför boxen och utmana föreställningar om vad ämnet borde vara. Då jag sträcker på fantasin anar jag möjligheter till undervisningsupplägg som tänjer på gränserna för det konventionella och hjälper hitta sätt att arbeta som kompletterar dem jag känner till idag.

Jag måste se möjligheter.