Möten, insikter och obekväma frågor

De senaste dagarna har jag fått ägna åt individuella handledningsträffar med mina abiturienter. Fyrtiofem ungdomar har garanterats åtminstone tio minuter på tumanhand med en tankspridd och förvirrad modersmålslärare. De har haft tålamod med mig, jag har njutit av att få snacka med dem. Trots att det kan bli lite intensivt när ungdomarna avlöser varandra under tre eller fyra timmar då det varken finns tid för tanke eller toa känns de här responstillfällena både viktiga och meningsfulla.

Jag tror naturligtvis att mina studerade har något att vinna på att träffa mig, men det kan hända att det är jag som får ut mest av mötena. Varje år väcker samtalen både tankar och frågor, de blottar smärtpunkter och avslöjar sådant jag behöver tänka på och utveckla. Det händer att ungdomarna lyckas öppna mina ögon för saker jag klarat av att blunda för och att de påminner mig om sådant jag redan har glömt att kämpa för.

De senaste dagarna har jag gått omkring och grunnat på flera frågor. Allra oftast återkommer jag till något jag flera gånger tidigare har dryftat här på bloggen: vad har jag låtit nya läroplaner och svåra studentprov göra med min undervisning och min syn på mitt ämne? Problemet är att den frågan väcker obekväma följdfrågor: hur många glödar har jag släckt, hur många blickar har jag tömt, hur många självförtroenden har jag krossat, hur förbereda för studentprov utan att undervisa studentprov?

Blev jag lärare för att få göra det här?

Svaret på den sista fråga är naturligtvis nej. Jag blev lärare för att ungdomarna finns och för att jag tror jag har något att ge dem. Jag stannar kvar för att det aldrig är ett alternativ att lämna kidsen ensamma i det här systemet och för att jag är övertygad om att det här ämnet ska gå att undervisa på ett sätt som bygger färdigheter och självförtroenden och samtidigt förbereder på svåra prov. Den övertygelsen hjälper mig grubbla konstruktivt, att ställa frågor som söker möjligheter och hittar nya vägar. Sade jag redan att jag tror att jag är den som vinner mest på att få möta ungdomarna?

Att återvända till det enkla

Tanken slog mig medan jag vandrade mot matbutiken, så där som tankar ofta gör; tränger sig på då det egentligen varken finns tid eller plats för dem. Medan storköpets dörrar gled upp och jag gled in tänkte jag att jag en gång var tvärsäker på att jag kan lära vem som helst skriva bra texter. Vad hände med den övertygelsen?

Jag har skrivit förut om att alla reformer, alla nya läroplaner och läromedel tillsammans med pandemier och avvikande undervisningsmetoder har satt spår på mitt sätt att jobba som lärare, att jag upplever att något har gått förlorat. Kanske är det jag saknar helt enkelt en lätthet och enkelhet som jag föreställer mig att förr präglade min undervisning. En ovilja att överkomplicera sådant som inte behöver vara svårt.

Då jag tänker på hur jag jobbar idag, verkar det nästan som om jag i något skede mitt i allt kaos har öppnat en Pandoras ask av begrepp, genrer och undervisningsmetoder, och sedan låtit innehållet skymma alt det viktiga – språket, texterna och skrivandet. Jag har grävt ner mig i teori och finlir och blundat för behov att bygga basfärdigheter. Reagerat genom att göra mera då det rätta sannolikt hade varit att göra mindre.

Där någonstans bland mataffärens bananer, kaffepaket och mjölkburkar insåg jag att jag alltid varit bättre på att förenkla än på att komplicera. Det var vetskapen om den förmågan som en gång gjorde mig övertygad om att jag kan hjälpa vem som helst att inte bara utvecklas som skribent, utan även lära sig skriva bra texter. Kanske läge att sträva bakåt och återvända till det enkla. Att försöka hitta en sund tvärsäkerhet som kan hjälpa både mig och mina studerande.

Låter det som en bra ide?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Min elevsyn

Idag på jobbet en föreläsning och frågor om elevsyn. Just då har jag inte mycket att komma med, hemma minns jag ett samtal för länge sedan. Jag sitter med en vän i rökrutan på församlingens lägergård, det är konfirmandläger, vi är hjälpledare, jag är trött och irriterad på någon av ungdomarna. Han är något år äldre, klok, studerar pedagogik. Mitt i min klagovisa eller kanske då jag hämtar andan bryter han in, säger att han alltid försöker hitta något att tycka om hos dem han möter, att livet blir lättare då. Det tar flera år för den polletten att trilla ner, men min elevsyn formas där och då. Är du i mitt klassrum tycker jag om dig. Mitt liv är mycket lättare då.

Idag en måndag

Idag en måndag som ställer frågor om motivation och ork och vad som är värt mödan. Så plötsligt mitt i en lektion ett mess av en viktig tonåring som meddelar att hen använder vårt läromedel i moddan och i butiken på vägen hem en jag en gång fått undervisa som verkar ha landat rätt. Och jag säger verkligen inte att något av det här är kvitto på att jag har gjort något bra, men kanske att det viskar att det jag gör betyder något. Svarar försiktigt på de frågor måndagen ställer.

Annat som pockar på min uppmärksamhet

När jag sätter mig vid datorn är min plan att skriva något positivt om jobb och liv. Att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt fattar att det jag får göra varje dag är ett privilegium. Inlägget ska vara tacksamhet och rosa fluff tänker jag men märker snabbt att jag inte klarar av att skriva sådant idag. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Tyvärr är det andra varken ljusrött eller fluffigt. Det är sömnbrist och frustration och berg av texter som måste responderas och bedömas. Högt bland mina högar ägnar jag några tankar åt studentexamen som ännu i några dagar rubbar mina cirklar och förgyller min vardag, gör mig trött och irriterad.

Det är naturligtvis inte ungdomarnas alster som prövar mina nerver. Deras texter läser jag gärna och då jag ser att någon lyckas är det något som sporrar och motiverar. Tyvärr finns det annat som gör motsatsen.

En sak som höjer både pulsen och blodtrycket samtidigt som det dämpar stämningen och får humöret att svänga är dokumentet där studentexamensnämnden påstår sig beskriva goda svar i provet i modersmål, men egentligen inte avslöjar något om hur svaren borde se ut. I stället finns iakttagelser om sådant som definitivt inte svarar på uppgifter och långa listor som upprepar innehållet i de material examinanderna analyserar. Jag kan tycka att det finns något här som inte stämmer, att det är problematiskt med tanke på både transparens och rättskydd att bedömningen görs ogenomskinlig, men de problemen klarar jag inte av att klä i ord just nu.

I stället nöjer jag mig med att konstatera att det är märkligt att det är så mycket lättare att lyfta det negativa. Att det inte blev något positivt rosa fluff idag heller. Jag undrar vad det kan bero på.

Tidningar som testar på ungas bekostnad

Just nu är vi ungefär halvvägs i höstens upplaga av studentexamen. Runt om i landet kämpar ungdomar med livsviktiga prov som kan öppna och stänga dörrar. På min arbetsplats sitter jag ofta och övervakar, omsluts av skrivsalens lugn och hinner tänka många tankar. De flesta funderingarna är flyktiga, men vissa stannar kvar, skaver och gnager.

Bland dem jag haft svårast att släppa finns tankar som handlar om Hufvudstadsbladet som dagen före det första provet meddelar att de tänker testa studentexamen (x). Att den skribent som genomför experimentet ska göra det ”dels på skoj”. Det är oklart för mig vad de vill uppnå, vad det redaktionella valet ska signalera.

Jag frågar mig hur det känns för examinanderna att landets största svenskspråkiga dagstidning väljer att roa sig med och testa prov som för de ungdomar som deltar är blodigt allvar. Ältar detta en stund samtidigt som jag tänker på alla dem som i motsats till Hbl:s utsände skribent inte uppfattar läskompetensprovet i mitt ämne som en snabb och enkel affär (x), utan som något ångestladdat, något som måste skrivas om för att vårens vitsord inte räckte till för studieplatsen eller den vita mössan de drömmer om.

Ju mer jag tänker på tidningens test, desto mer hoppas jag på att experimentet ska leda till något vettigt. De som kämpar på riktigt förtjänar mer än billig feelgoodjournalistik som inte ens lyckas kännas särskilt bra, som hittills närmast har varit lite nedlåtande och en smula hjärtlös.

Jag hoppas innerligt studentexamensexpeditionen resulterar i mogna och sakliga reflektioner kring krav som ställs på unga människor, jämförelser av då och nu och analyser med fokus på resultat av ständigt högre ribbor. För studentexamen är mer än något slags skum upplevelsehemester och tidningens test måste utmynna i mer än en skymf mot alla dem som lider och mår illa av de krav som orsakas av studentprov och framtidsångest.

När mina öron andas

Höstens studentprovsomgång har redan under sin första dag hunnit bjuda på en del överraskningar. Bland annat har provmakarna bjudit på synnerligen oväntade inslag i provet i läskompetens och på ett mer personligt plan har jag upptäckt att jag njuter av att övervaka provtillfällena, vilket i ärlighetens namn förvånar mig. Jag har nämligen alltid hittills tyckt att den tid jag tillbringar i skrivningssalen åtminstone i viss mån är bortkastad. Det är svårt att vara produktiv i ett utrymme där det egentligen är förbjudet att göra annat än stirra på ens medmänniskor, det vill säga examinanderna. Ändå märkte jag idag att jag njöt av att helt opresterad sitta inlåst i det tysta rummet och betrakta alla unga som satt och arbetade fokuserat med sitt medan jag själv lät mig omslutas av lugnet och kände öronen andas.

Nu undrar jag närmast om det är ett sunt ålderstecken att på det här viset gilla att övervaka studentprov. Borde jag vara orolig?

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.