Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Stasi-Janne och den stora offerkoftan.

Då jag läser att en sannfinländsk riksdagsledamot uppmanar sina anhängare att ange oliktänkare, tänker jag att det för en lärare som omfattar läroplanens värdegrund är nästan omöjligt att låta bli att ta avstånd till sannfinländarnas retorik. Jag menar naturligtvis inte att klassrum ska förvandlas till partipolitiska slagfält eller att jag ser det som lärarnas uppgift att läxa upp elever och studerande som sympatiserar med partier vars värdegrund inte är i samklang med skolans, men nog att man som lärare gärna får och bör ta avstånd till rasistiska, sexistiska, homofoba och annars kränkande uttalanden både då de görs av folk i offentligheten och i all synnerhet då de kläcks i klassrummet. Det är trots allt på lärarens ansvar att se till att den miljö som barn och unga ska lära sig i är trygg för all och alldeles särskilt för dem som riskerar råka ut för påhopp och kränkande kommentarer utanför klassrummet.

Sedan är det förstås också värt att notera att riksdagsledamoten verkar vara ute efter något annat än den ungdomsförening vars inlägg han delat. Kanske att man rentav kan fråga sig hur rimligt och moraliskt det är att en person i ledamotens ställning sysslar med sådant. Att förvränga ungdomars ord för att uppnå egna politiska syften är ju inte nödvändigtvis jättesnyggt, tänker jag.

Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Om utbildningsreformer.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.

Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.

Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?

Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.

Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.

Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.

Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?

Måndagstanken: pojkar, män och moddalärare.

Jag minns att jag någon gång i somras då jag min vana trogen skrollade nyhetsflödet på facebook noterade, att en kollega i någon av alla de trådar jag skummade apropå jämställdhet eller något annat, frågade sig hur män som jobbar som moddalärare känner sig i de professionella sammanhang de existerar: lärarrarum, klassrum, skolsamfund vill jag minnas (eller inbillar jag mig) att det handlade om. Jag kommer ihåg att jag redan då, för flera månader sedan tänkte att ämnet var intressant och något jag gärna ville skriva om. Jag är ju både moddalärare och man och har såtillvida viss insyn i hur det är att vara och uppleva just det kollegan undrade om.

Sedan gick det som det gick och jag glömde bort att jag någonsin hade tänkt mig ett inlägg. I ärlighetens namn hann jag glömma det många gånger om tills ämnet tangerades i ett webbinarium om niondeklassisters skrivfärdigheter och jag själv påmindes om att få män som moddalärare är symtom på få pojkar som som upplever att ämnet är relevant. En av dem som talade under webbinariet använde ordet maskulinitetsnorm och jag tänkte att det minsann är ett fenomen jag har varit tvungen att förhålla mig till.

Ska jag vara ärlig vet jag absolut inte om människor omkring mig tycker att jag bryter mot normer i och med att jag är man och moddalärare. Det jag däremot vet är att jag i synnerhet då jag var yngre, studerade och småningom byggde yrkesprofil ofta kände att jag inte motsvarade folks uppfattning om hur och vad en moddalärare borde vara. Det fanns liksom inga män som undervisade i just mitt ämne, tror jag träffade den första som inte var jag själv då jag slutförde mina studier och då var jag nästan 30.

Under studietiden (i synnerhet i början av den) hände det ibland att jag fick vara med på seminarier där litteratur behandlades ur feministiskt perspektiv och jag som enda man fick ta emot menande blickar och kommentarer av kvinnliga lärare och medstuderande. Det hände också vid olika tillfällen att jag fick höra att jag kommer ha lättare att hitta jobb bara för att jag är man. Naturligtvis kändes det i stunden tråkigt att reduceras till kön, att känna att ens värderingar och förmågor inte räknades, men det var också nyttigt och lärorikt. Det var bra att en stund få existera i en bubbla där en själv var den som var i minoritet, åtminstone delvis saknade makt och privilegier. Och faktiskt tänker jag nu långt senare att jag knappast var utsatt, utan snarare för första gången i mitt liv blev tvungen att se min position och inse mina privilegier och att det kanske smärtade och fick mig att känna mig mer sårbar än jag i verkligheten var.

I arbetslivet har jag bara ytterst sällan stött på kollegor som har svårt att förhålla sig till mig på grund av att jag är man och undervisar i det ämne jag gör. Däremot har jag ofta känt mig medveten om att jag kanske inte riktigt passar in i gänget, i synnerhet i situationer då många moddalärare samlats på ett och samma ställe. Det är liksom svårt att inte känna så då man ofta är den enda av annat kön bland tiotals ämneskollegor, som jag i ärlighetens namn alltid har upplevt att har välkomnat mig med öppna armar.

Det säger säkert mer om mig själv än någon annan, att jag trots den öppna och trygga atmosfär som präglar sammankomster med mina ämneskollegor, ofta har känt mig medveten om att jag inte motsvarar idelabilden, inte är normen. Tänkt att en typisk (eller äkta) moddalärare är något annat än det jag är. Jag antar det är ganska självklart att det har påverkar mig på olika sätt.

Det här kanske låter knäppt, men faktum är att jag på grund av någon konstig osäkerhet till exempel ibland kan uppleva att jag hela tiden måste ge lite mer än hundra procent, alltid göra lite extra, konstant visa att jag är minst lika skicklig som de kvinnor jag jobbar med, som jobbar på annat håll, som inspirerat mig och fått mig att vilja yrket jag inte skulle byta mot något annat. I många år led jag också av bluffsyndrom, tänkte att jag snart skulle bli blottad i all min otillräcklighet och än idag tror jag att det har gått lättare för mig att få jobb, bara för att jag är man.

Jag kan inte understryka nog hur lite de kvinnor jag får jobba med i olika sammanhang är skyldiga till den osäkerhet jag ibland kan känna och som var en ganska stor del av mig då jag var yngre. Den eller de skyldiga finns på annat håll, inte minst i de mansroller och maskulinitetsnormer som präglade min uppväxt och som i olika former lever kvar än idag. Här tror jag skolan ännu har mycket att göra.

När jag växte upp var män i min värld inte moddalärare. Det är ett faktum som har påverkat mig mycket och som jag fortfarande ibland är tvungen att förhålla mig till. Lyckligtvis är det ringa antalet män som undervisar i mitt ämne inget som påverkar hur jag blir bemött i professionella sammanhang. Jag trivs bra i lärarrum och på träffar med ämneskollegor. Känner mig alltmer övertygad om att osäkerhet och bluffsyndrom är obefogat.

Måndagstanken: skolspråk och lärarutbildning.

Jag tänker mycket på skola, skolspråk och skrivutveckling. Föga förvånande kanske. Den senaste veckan har jag funderat på vad vi ska göra med vetskapen att det behövs mer målmedveten skrivundervisning i grundskolan. En rapport som publicerades för några dagar sedan vittnar nämligen om att det är så, vilket inte förvånar mig överhuvudtaget. Jag har själv redan i flera år av många olika anledningar haft på känn att skrivandet i just grundskolan behöver utvecklas. Ska jag vara ärlig tror jag de flesta moddalärarna har misstänkt precis samma sak.

För att den här texten ska handla om mer än min präktighet, måste jag säkert säga något om exakt vad jag har funderat på. Att det tar så länge att komma till det beror på att det känns lite svårt att säga högt. Jag vill liksom inte såra någon. Grejen är ändå den att jag undrar om klasslärar- och ämneslärarutbildningarna ger grundskollärarna tillräckliga verktyg för att stöda elevernas skrivande på olika stadier.

Efter en snabb googling vet jag att Åbo Akademi erbjuder sina klasslärarstuderande 10 studiepoäng didaktiska studier med inriktning på skolspråket och ämnet modersmål och litteratur och så vitt jag kan förstå gör Helsingfors Universitet något liknande. Det jag däremot inte lyckas hitta tecken på är kurser som skulle stärka lärarstudenternas primära undervisningsspråk och det här kan jag tycka är beklämmande.

Det är inte så att jag vill förminska de studerandes språkliga färdigheter, men faktum är att vägen från ett gott studentexamensvitsord i modersmål och litteratur, till en sådan kunskap om skolspråket som tillåter en undervisa och stöda elever med olika utmaningar inte precis är kort. Jag frågar mig om genomsnittslärarstudenten ges tillräckligt med tid för att utveckla det alldeles överlägsna undervisningsverktyg som ett starkt undervisningsspråk ju onekligen är. Frågan är enligt mig särskilt intressant eftersom forskare gång på gång har kommit fram till att ett starkt skolspråk är den kanske största nyckefaktorn för framgångsrika studier.

Som ni märker tänker jag mycket på skola och skrivundervisning. Jag har typ inte bloggat om något annat på ett tag nu. Den här gången är mina måndagstankar snarare frågor, för jag vet ju faktiskt inte. Jag har bara på känn att lärarutbildningarna kanske kunde ge sina studenter bättre verktyg för målmedvetet arbete med skolspråk och skrivande. Någon som vet bättre än jag?

Måndagstanken.

Jag följer en intressant diskussion på insändarsidorna i Hbl. I intressanta inlägg funderar kollegor av olika slag på skolspråk, studentprov och utmaningar på olika stadier. Problemet alla vill lösa är ett resultat av ständigt höjda gymnasieribbor och ungdomar med allt brokigare språkliga färdigheter. Folk verkar vara överens om att lösningen stavas den grundläggande utbildningen, medan representanter för studentexamensnämnden och utbildningsstyrelsen konstaterar att varken kravnivån i gymnasiet eller studentprovet är en del av problemet.

Då jag läser att de som fattar beslut om studentprov och läroplaner tycker att gymnasiet inte ställer för höga krav på sina studerande, märker jag att jag frågar mig om inte här någonstans finns en annan diskussion som vi som samhälle absolut borde ta. Den diskussionen skulle inte handla om de krav som just gymnasiet ställer på ungdomar, utan om samhällets syn på unga i högsta allmänhet.

Den diskussionen kunde handla om huruvida en retorik som gör gällande att tonåringar och unga vuxna måste rusa igenom all utbildning för att de annars är en sån jävla börda för samhället alls är rimlig. Vi kunde också fundera på om det alls är okej och etiskt hållbart att kräva att ungdomar fattar livsavgörande beslut flera år innan deras hjärna hunnit utvecklas tillräckligt för att sådana beslut ska vara möjliga att fatta.

Jag tror vi behöver diskutera de krav vi ställer på ungdomar, är faktiskt alltmer övertygad om att vi måste göra det. Därför är jag glad att jag får följa med en diskussion som tvingar mig tänka vidare och ifrågasätta allt det jag tycker är både självklart och självklart fel i den vardag och framtid jag varje dag är med och bygger med mina studerande.

Tillbaka.

Jag fattade inte HUR mycket jag hade saknat mitt klassrum, min krittavla och mina studerande förrän jag förra veckan för första gången på nästan ett halvår stod framför en grupp och hälsade dem välkomna till en ny kurs och ett nytt läsår. Sedan dess har det varit fest, kalas och förvirring varje dag. Jag är glad, ivrig och uppspelt. Mer blåst än någonsin förut. Fatta att vanlig vardag kan kännas så bra.

Hjärnan.

När under hälften av sommarlovet återstår märker jag att hjärnan småningom börjar fungera nästan normalt, minnet är bara lite rubbat och koncentrationen mindre kort än den varit under merparten av läsåret. Nu kan jag redan läsa i minuter, halva och hela timmar utan att blicken flackar och handen famlar efter telefoner, inboxar, sociala medier. Tillsammans med fokus och närvaro återvänder småningom lusten att göra och uppleva, att åstadkomma mer än att överleva. Plötsligt ser jag annat än det som inte fungerar, ser möjligheter, liv, drömmar.

Och ändå den ständiga oron: klarar jag ett år till med samma tempo, ett helt arbetsliv? Orkar jag se guldkanter om inte något förändras? Knappast. Således behövs lösningar.

När juni blir juli som småningom övergår i augusti märker jag att hjärnan arbetar på medan jag lever semester. I tankarna pågår en desperat genomgång och omvärdering av arbetsuppgifter: var måste jag ge hundra procent? Var kan jag komma undan med femtio? Finns det något mittemellan?

Jag vet att det finns hopp, att det finns svar mina frågor. Återstår bara för mig att hitta dem.