Läroplansmantrat

MÅSTE SE MÖJLIGHETER. MÅSTE SE MÖJLIGHETER. JAG. MÅSTE. SE. MÖJLIGHETER. Jag måste måste måste se möjligheter har jag ibland bestämt, ibland uppgivet upprepat för mig själv nästan hela dagen idag. Jag och kollegorna har firat arbetslördag, planerat framtid och grävt ner oss i vår nya läroplan. Just nu då jag sitter hemma och summerar känner jag att jag både finner och förlorar allt tänkbart hopp på en och samma gång. Så bra och dåligt är det nya styrdokumentet, så värdelösa och fantastiska de nya modulerna i det jag ibland har ganska svårt att känna igen som mitt älskade ämne.

Ändå, ändå finns ett hopp och en iver som ständigt är närvarande. Också det dåliga i det som är läroplanstext i modersmål och litteratur är bra såtillvida att det uppmanar till anarki och självtänkeri, till att ta klivet utanför boxen och utmana föreställningar om vad ämnet borde vara. Då jag sträcker på fantasin anar jag möjligheter till undervisningsupplägg som tänjer på gränserna för det konventionella och hjälper hitta sätt att arbeta som kompletterar dem jag känner till idag.

Jag måste se möjligheter.

Det överlägsna redskapet.

Visste ni att det finns ett undervisningsredskap som är överlägset alla andra? Det är avlångt, interaktivt och tillåter en snabbt att i samverkan med elever eller studerande gestalta invecklade helheter. Användarvänligt är det också. Vilket pucko som helst med ens ett uns fin- eller grovmotorik kan snabbt lära sig behärska de mest elementära funktionerna och den som kan skriva och vet hur pilar, bollar och klamrar ser ut kan bygga och bryta ner hela världar. Det sjukaste är att det här verktyget är helt och hållet analogt och ofta hänger på väggen längst fram i ett klassrum. Det är som det skulle vara skapt för att utnyttjas som pedagogiskt verktyg.

Jag har alltså gått och återinsett att tavlan erbjuder nästan gränslösa didaktiska möjligheter, ett faktum som jag hade förträngt eftersom jag inte älskar den vanligtvis svarta eller gröna varianten som råkar finnas i mitt klassrum och kräver kritor för att fungera. Den är liksom inte optimal för klumpiga lärare med atopiska händer och fumlig finmotorik, men den är – tycker jag – bättre än något av de digitala alternativ jag hittills har använt mig av. Därför har jag svalt min stolthet, tagit kritan i vacker hand och börjat undervisa på ett sätt som kanske inte är fruktansvärt modernt, men mer socialt än ett sådant som tvingar mig gömma mig bakom en skärm om jag vill skriva upp och bekräfta alla de saker mina studerande säger.

Det är liksom det som är hela grejen med undervisning tycker jag, att få finnas tillsammans i ett klassrum och skapa kunskap. Att lärare och studerande får se och höra varandra, testa teorier, undersöka upptäckter och se den dialog som förs befästas på tavlan och där forma mönster som bidrar till förståelse för helheter och sammanhang är liksom kärnan i all klassrumsverksamhet. Inget digitalt verktyg jag någonsin provat har erbjudit samma möjligheter. De saknar bokstavligen den (fysiska) bredd som en tavla längst fram i klassen erbjuder. Det går inte att börja bygga kunskap i mitten av ett worddokument och sedan låta informationen sprida sig i alla väderstreck, men jobbar en med tavlor och kritor finns nästan oändliga möjligheter.

Det kan hända att det varken låter särskilt 2020 eller progressiv ung lärare, men mitt största pedogogiska genombrott det här läsåret tror jag är att jag åter har börjat använda tavlan. Jag älskar smidigheten, interaktionen och spontaniteten som den erbjuder, och så beklagar jag handstilen, naturligtvis.