Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Måndagstanken.

Jag följer en intressant diskussion på insändarsidorna i Hbl. I intressanta inlägg funderar kollegor av olika slag på skolspråk, studentprov och utmaningar på olika stadier. Problemet alla vill lösa är ett resultat av ständigt höjda gymnasieribbor och ungdomar med allt brokigare språkliga färdigheter. Folk verkar vara överens om att lösningen stavas den grundläggande utbildningen, medan representanter för studentexamensnämnden och utbildningsstyrelsen konstaterar att varken kravnivån i gymnasiet eller studentprovet är en del av problemet.

Då jag läser att de som fattar beslut om studentprov och läroplaner tycker att gymnasiet inte ställer för höga krav på sina studerande, märker jag att jag frågar mig om inte här någonstans finns en annan diskussion som vi som samhälle absolut borde ta. Den diskussionen skulle inte handla om de krav som just gymnasiet ställer på ungdomar, utan om samhällets syn på unga i högsta allmänhet.

Den diskussionen kunde handla om huruvida en retorik som gör gällande att tonåringar och unga vuxna måste rusa igenom all utbildning för att de annars är en sån jävla börda för samhället alls är rimlig. Vi kunde också fundera på om det alls är okej och etiskt hållbart att kräva att ungdomar fattar livsavgörande beslut flera år innan deras hjärna hunnit utvecklas tillräckligt för att sådana beslut ska vara möjliga att fatta.

Jag tror vi behöver diskutera de krav vi ställer på ungdomar, är faktiskt alltmer övertygad om att vi måste göra det. Därför är jag glad att jag får följa med en diskussion som tvingar mig tänka vidare och ifrågasätta allt det jag tycker är både självklart och självklart fel i den vardag och framtid jag varje dag är med och bygger med mina studerande.