Tidningar som testar på ungas bekostnad

Just nu är vi ungefär halvvägs i höstens upplaga av studentexamen. Runt om i landet kämpar ungdomar med livsviktiga prov som kan öppna och stänga dörrar. På min arbetsplats sitter jag ofta och övervakar, omsluts av skrivsalens lugn och hinner tänka många tankar. De flesta funderingarna är flyktiga, men vissa stannar kvar, skaver och gnager.

Bland dem jag haft svårast att släppa finns tankar som handlar om Hufvudstadsbladet som dagen före det första provet meddelar att de tänker testa studentexamen (x). Att den skribent som genomför experimentet ska göra det ”dels på skoj”. Det är oklart för mig vad de vill uppnå, vad det redaktionella valet ska signalera.

Jag frågar mig hur det känns för examinanderna att landets största svenskspråkiga dagstidning väljer att roa sig med och testa prov som för de ungdomar som deltar är blodigt allvar. Ältar detta en stund samtidigt som jag tänker på alla dem som i motsats till Hbl:s utsände skribent inte uppfattar läskompetensprovet i mitt ämne som en snabb och enkel affär (x), utan som något ångestladdat, något som måste skrivas om för att vårens vitsord inte räckte till för studieplatsen eller den vita mössan de drömmer om.

Ju mer jag tänker på tidningens test, desto mer hoppas jag på att experimentet ska leda till något vettigt. De som kämpar på riktigt förtjänar mer än billig feelgoodjournalistik som inte ens lyckas kännas särskilt bra, som hittills närmast har varit lite nedlåtande och en smula hjärtlös.

Jag hoppas innerligt studentexamensexpeditionen resulterar i mogna och sakliga reflektioner kring krav som ställs på unga människor, jämförelser av då och nu och analyser med fokus på resultat av ständigt högre ribbor. För studentexamen är mer än något slags skum upplevelsehemester och tidningens test måste utmynna i mer än en skymf mot alla dem som lider och mår illa av de krav som orsakas av studentprov och framtidsångest.