Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Måndagstanken: pojkar, män och moddalärare.

Jag minns att jag någon gång i somras då jag min vana trogen skrollade nyhetsflödet på facebook noterade, att en kollega i någon av alla de trådar jag skummade apropå jämställdhet eller något annat, frågade sig hur män som jobbar som moddalärare känner sig i de professionella sammanhang de existerar: lärarrarum, klassrum, skolsamfund vill jag minnas (eller inbillar jag mig) att det handlade om. Jag kommer ihåg att jag redan då, för flera månader sedan tänkte att ämnet var intressant och något jag gärna ville skriva om. Jag är ju både moddalärare och man och har såtillvida viss insyn i hur det är att vara och uppleva just det kollegan undrade om.

Sedan gick det som det gick och jag glömde bort att jag någonsin hade tänkt mig ett inlägg. I ärlighetens namn hann jag glömma det många gånger om tills ämnet tangerades i ett webbinarium om niondeklassisters skrivfärdigheter och jag själv påmindes om att få män som moddalärare är symtom på få pojkar som som upplever att ämnet är relevant. En av dem som talade under webbinariet använde ordet maskulinitetsnorm och jag tänkte att det minsann är ett fenomen jag har varit tvungen att förhålla mig till.

Ska jag vara ärlig vet jag absolut inte om människor omkring mig tycker att jag bryter mot normer i och med att jag är man och moddalärare. Det jag däremot vet är att jag i synnerhet då jag var yngre, studerade och småningom byggde yrkesprofil ofta kände att jag inte motsvarade folks uppfattning om hur och vad en moddalärare borde vara. Det fanns liksom inga män som undervisade i just mitt ämne, tror jag träffade den första som inte var jag själv då jag slutförde mina studier och då var jag nästan 30.

Under studietiden (i synnerhet i början av den) hände det ibland att jag fick vara med på seminarier där litteratur behandlades ur feministiskt perspektiv och jag som enda man fick ta emot menande blickar och kommentarer av kvinnliga lärare och medstuderande. Det hände också vid olika tillfällen att jag fick höra att jag kommer ha lättare att hitta jobb bara för att jag är man. Naturligtvis kändes det i stunden tråkigt att reduceras till kön, att känna att ens värderingar och förmågor inte räknades, men det var också nyttigt och lärorikt. Det var bra att en stund få existera i en bubbla där en själv var den som var i minoritet, åtminstone delvis saknade makt och privilegier. Och faktiskt tänker jag nu långt senare att jag knappast var utsatt, utan snarare för första gången i mitt liv blev tvungen att se min position och inse mina privilegier och att det kanske smärtade och fick mig att känna mig mer sårbar än jag i verkligheten var.

I arbetslivet har jag bara ytterst sällan stött på kollegor som har svårt att förhålla sig till mig på grund av att jag är man och undervisar i det ämne jag gör. Däremot har jag ofta känt mig medveten om att jag kanske inte riktigt passar in i gänget, i synnerhet i situationer då många moddalärare samlats på ett och samma ställe. Det är liksom svårt att inte känna så då man ofta är den enda av annat kön bland tiotals ämneskollegor, som jag i ärlighetens namn alltid har upplevt att har välkomnat mig med öppna armar.

Det säger säkert mer om mig själv än någon annan, att jag trots den öppna och trygga atmosfär som präglar sammankomster med mina ämneskollegor, ofta har känt mig medveten om att jag inte motsvarar idelabilden, inte är normen. Tänkt att en typisk (eller äkta) moddalärare är något annat än det jag är. Jag antar det är ganska självklart att det har påverkar mig på olika sätt.

Det här kanske låter knäppt, men faktum är att jag på grund av någon konstig osäkerhet till exempel ibland kan uppleva att jag hela tiden måste ge lite mer än hundra procent, alltid göra lite extra, konstant visa att jag är minst lika skicklig som de kvinnor jag jobbar med, som jobbar på annat håll, som inspirerat mig och fått mig att vilja yrket jag inte skulle byta mot något annat. I många år led jag också av bluffsyndrom, tänkte att jag snart skulle bli blottad i all min otillräcklighet och än idag tror jag att det har gått lättare för mig att få jobb, bara för att jag är man.

Jag kan inte understryka nog hur lite de kvinnor jag får jobba med i olika sammanhang är skyldiga till den osäkerhet jag ibland kan känna och som var en ganska stor del av mig då jag var yngre. Den eller de skyldiga finns på annat håll, inte minst i de mansroller och maskulinitetsnormer som präglade min uppväxt och som i olika former lever kvar än idag. Här tror jag skolan ännu har mycket att göra.

När jag växte upp var män i min värld inte moddalärare. Det är ett faktum som har påverkat mig mycket och som jag fortfarande ibland är tvungen att förhålla mig till. Lyckligtvis är det ringa antalet män som undervisar i mitt ämne inget som påverkar hur jag blir bemött i professionella sammanhang. Jag trivs bra i lärarrum och på träffar med ämneskollegor. Känner mig alltmer övertygad om att osäkerhet och bluffsyndrom är obefogat.

Måndagstanken.

Jag följer en intressant diskussion på insändarsidorna i Hbl. I intressanta inlägg funderar kollegor av olika slag på skolspråk, studentprov och utmaningar på olika stadier. Problemet alla vill lösa är ett resultat av ständigt höjda gymnasieribbor och ungdomar med allt brokigare språkliga färdigheter. Folk verkar vara överens om att lösningen stavas den grundläggande utbildningen, medan representanter för studentexamensnämnden och utbildningsstyrelsen konstaterar att varken kravnivån i gymnasiet eller studentprovet är en del av problemet.

Då jag läser att de som fattar beslut om studentprov och läroplaner tycker att gymnasiet inte ställer för höga krav på sina studerande, märker jag att jag frågar mig om inte här någonstans finns en annan diskussion som vi som samhälle absolut borde ta. Den diskussionen skulle inte handla om de krav som just gymnasiet ställer på ungdomar, utan om samhällets syn på unga i högsta allmänhet.

Den diskussionen kunde handla om huruvida en retorik som gör gällande att tonåringar och unga vuxna måste rusa igenom all utbildning för att de annars är en sån jävla börda för samhället alls är rimlig. Vi kunde också fundera på om det alls är okej och etiskt hållbart att kräva att ungdomar fattar livsavgörande beslut flera år innan deras hjärna hunnit utvecklas tillräckligt för att sådana beslut ska vara möjliga att fatta.

Jag tror vi behöver diskutera de krav vi ställer på ungdomar, är faktiskt alltmer övertygad om att vi måste göra det. Därför är jag glad att jag får följa med en diskussion som tvingar mig tänka vidare och ifrågasätta allt det jag tycker är både självklart och självklart fel i den vardag och framtid jag varje dag är med och bygger med mina studerande.

Tillbaka.

Jag fattade inte HUR mycket jag hade saknat mitt klassrum, min krittavla och mina studerande förrän jag förra veckan för första gången på nästan ett halvår stod framför en grupp och hälsade dem välkomna till en ny kurs och ett nytt läsår. Sedan dess har det varit fest, kalas och förvirring varje dag. Jag är glad, ivrig och uppspelt. Mer blåst än någonsin förut. Fatta att vanlig vardag kan kännas så bra.

Läroplansmantrat

MÅSTE SE MÖJLIGHETER. MÅSTE SE MÖJLIGHETER. JAG. MÅSTE. SE. MÖJLIGHETER. Jag måste måste måste se möjligheter har jag ibland bestämt, ibland uppgivet upprepat för mig själv nästan hela dagen idag. Jag och kollegorna har firat arbetslördag, planerat framtid och grävt ner oss i vår nya läroplan. Just nu då jag sitter hemma och summerar känner jag att jag både finner och förlorar allt tänkbart hopp på en och samma gång. Så bra och dåligt är det nya styrdokumentet, så värdelösa och fantastiska de nya modulerna i det jag ibland har ganska svårt att känna igen som mitt älskade ämne.

Ändå, ändå finns ett hopp och en iver som ständigt är närvarande. Också det dåliga i det som är läroplanstext i modersmål och litteratur är bra såtillvida att det uppmanar till anarki och självtänkeri, till att ta klivet utanför boxen och utmana föreställningar om vad ämnet borde vara. Då jag sträcker på fantasin anar jag möjligheter till undervisningsupplägg som tänjer på gränserna för det konventionella och hjälper hitta sätt att arbeta som kompletterar dem jag känner till idag.

Jag måste se möjligheter.

Det överlägsna redskapet.

Visste ni att det finns ett undervisningsredskap som är överlägset alla andra? Det är avlångt, interaktivt och tillåter en snabbt att i samverkan med elever eller studerande gestalta invecklade helheter. Användarvänligt är det också. Vilket pucko som helst med ens ett uns fin- eller grovmotorik kan snabbt lära sig behärska de mest elementära funktionerna och den som kan skriva och vet hur pilar, bollar och klamrar ser ut kan bygga och bryta ner hela världar. Det sjukaste är att det här verktyget är helt och hållet analogt och ofta hänger på väggen längst fram i ett klassrum. Det är som det skulle vara skapt för att utnyttjas som pedagogiskt verktyg.

Jag har alltså gått och återinsett att tavlan erbjuder nästan gränslösa didaktiska möjligheter, ett faktum som jag hade förträngt eftersom jag inte älskar den vanligtvis svarta eller gröna varianten som råkar finnas i mitt klassrum och kräver kritor för att fungera. Den är liksom inte optimal för klumpiga lärare med atopiska händer och fumlig finmotorik, men den är – tycker jag – bättre än något av de digitala alternativ jag hittills har använt mig av. Därför har jag svalt min stolthet, tagit kritan i vacker hand och börjat undervisa på ett sätt som kanske inte är fruktansvärt modernt, men mer socialt än ett sådant som tvingar mig gömma mig bakom en skärm om jag vill skriva upp och bekräfta alla de saker mina studerande säger.

Det är liksom det som är hela grejen med undervisning tycker jag, att få finnas tillsammans i ett klassrum och skapa kunskap. Att lärare och studerande får se och höra varandra, testa teorier, undersöka upptäckter och se den dialog som förs befästas på tavlan och där forma mönster som bidrar till förståelse för helheter och sammanhang är liksom kärnan i all klassrumsverksamhet. Inget digitalt verktyg jag någonsin provat har erbjudit samma möjligheter. De saknar bokstavligen den (fysiska) bredd som en tavla längst fram i klassen erbjuder. Det går inte att börja bygga kunskap i mitten av ett worddokument och sedan låta informationen sprida sig i alla väderstreck, men jobbar en med tavlor och kritor finns nästan oändliga möjligheter.

Det kan hända att det varken låter särskilt 2020 eller progressiv ung lärare, men mitt största pedogogiska genombrott det här läsåret tror jag är att jag åter har börjat använda tavlan. Jag älskar smidigheten, interaktionen och spontaniteten som den erbjuder, och så beklagar jag handstilen, naturligtvis.