Annat som pockar på min uppmärksamhet

När jag sätter mig vid datorn är min plan att skriva något positivt om jobb och liv. Att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt fattar att det jag får göra varje dag är ett privilegium. Inlägget ska vara tacksamhet och rosa fluff tänker jag men märker snabbt att jag inte klarar av att skriva sådant idag. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Tyvärr är det andra varken ljusrött eller fluffigt. Det är sömnbrist och frustration och berg av texter som måste responderas och bedömas. Högt bland mina högar ägnar jag några tankar åt studentexamen som ännu i några dagar rubbar mina cirklar och förgyller min vardag, gör mig trött och irriterad.

Det är naturligtvis inte ungdomarnas alster som prövar mina nerver. Deras texter läser jag gärna och då jag ser att någon lyckas är det något som sporrar och motiverar. Tyvärr finns det annat som gör motsatsen.

En sak som höjer både pulsen och blodtrycket samtidigt som det dämpar stämningen och får humöret att svänga är dokumentet där studentexamensnämnden påstår sig beskriva goda svar i provet i modersmål, men egentligen inte avslöjar något om hur svaren borde se ut. I stället finns iakttagelser om sådant som definitivt inte svarar på uppgifter och långa listor som upprepar innehållet i de material examinanderna analyserar. Jag kan tycka att det finns något här som inte stämmer, att det är problematiskt med tanke på både transparens och rättskydd att bedömningen görs ogenomskinlig, men de problemen klarar jag inte av att klä i ord just nu.

I stället nöjer jag mig med att konstatera att det är märkligt att det är så mycket lättare att lyfta det negativa. Att det inte blev något positivt rosa fluff idag heller. Jag undrar vad det kan bero på.

Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.

En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttigt också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Identitetskriser

Den här veckan markerar slutet på en rastlös söndagsångest som i väntan på läsårsstart har lagt beslag på stora delar av augusti. Äntligen är det dags för ett nytt läsår med lärarvardag och klassrumsskoj och trots att sommarlovet som alltid tar slut helt för plötsligt och det är hyfsat oklart om jag alls hunnit återhämta mig ser jag framemot allt det nya som är på väg. Det är dags för möjligheternas höst 2022 och jag hoppas på omstart och nytändning och arbetsglädje efter några tunga år som mest präglats av överplanering och identitetskris.

För ska jag vara ärlig så är det så här det förhåller sig med mitt förhållande till världens bästa jobb: att jag allt oftare känner att jag inte längre vet om jag kan, att jag saknar självförtroende och självsäkerhet. Inte för att jag någonsin varit den som tvärsäkert vetat att jag fixar att bygga eleganta undervisningshelheter om allehanda ämnen, men den här sommaren har jag varit tvungen att stanna upp och inse fakta. Att jag känner mig vilsen, är förvirrad. Efter att i fem års tid ha trampat vatten mitt i förändringsträsket har jag tappat bort något av min yrkesidentitet, av det som jag en gång tyckte gjorde mig till en relativt skicklig pedagog.

De känns som att jag de senaste åren ständigt har planerat nytt utan att egentligen någonsin få känna mig trygg i något gammalt. Det här har, tror jag, tillsammans med en studentexamen som blir alltmer krävande lett till en rädsla för att inte klara av att förmedla all den information som läroplanen menar att de studerande borde anamma. Som ett resultat av detta har mina lektioner förvandlats till långa powertpointpresentationer med begränsat utrymme för diskussion och meningsfulla textmöten och just här har något viktigt gått förlorat.

Jag väljer att vara snäll med mig själv, att se att omständigheter jag inte kan påverka har styrt mitt sätt att arbeta. Trots det kvarstår faktum: jag är inte nöjd med mig själv och jag är besviken på hur min undervisning har blivit. Det känns som en fin och viktig insikt. Något som ger mig en möjlighet att ta mig ur min nuvarande identitetskris och hitta hem till mina styrkor. Det enda jag vet säkert just nu är att jag vill att mina studerande ska få må bra och känna sig trygga i mitt klassrum. Att de ska trivas. Kanske att det är en god grund att bygga på?

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Om journalister som granskar.

Ikväll känner jag tacksamhet för att journalister på Yle granskar studentexamen och antagningsreformen. Jag har precis kollat ett inslag i TV-nytt och senaste Spotlight och märker att jag nästan blir illamående av att se journalisterna bekräfta det jag både vetat och anat. Adrenalinet pumpar fortfarande medan jag skriver för jag är ledsen och glad och upprymd.

Tänk att reformer kan slå så fel och tänk att vi har journalister med ryggrad som ställer människor med makt mot väggen och kräver att de svarar trots att de hellre vill slingra. Bäst enligt mig är att Spotlight ger de unga plattform och röst, att programmet låter dem komma till tals och visar hur de stressar. Bra också att programmet problematiserar prepkurser vars skamlösa arrangörer utnyttjar abiturienters trångmål och bidrar till att skapa ojämlik utbildning.

Att inslaget i TV-nytt visar hur ogenomskinligt studentexamensnämnden jobbar och bedömer får mig att joddla av glädje. Det är hög tid att någon riktar fokus på detta och jag hoppas verkligen Yle fortsätter gräva. De senaste åren har allt som heter studentexamen och bedömning blivit mindre transparent samtidigt som kravnivån i proven och hela examens betydelse har ökat, och det kan jag tycka är helt vansinnigt jätteproblematiskt.

Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Måndagstanken: pojkar, män och moddalärare.

Jag minns att jag någon gång i somras då jag min vana trogen skrollade nyhetsflödet på facebook noterade, att en kollega i någon av alla de trådar jag skummade apropå jämställdhet eller något annat, frågade sig hur män som jobbar som moddalärare känner sig i de professionella sammanhang de existerar: lärarrarum, klassrum, skolsamfund vill jag minnas (eller inbillar jag mig) att det handlade om. Jag kommer ihåg att jag redan då, för flera månader sedan tänkte att ämnet var intressant och något jag gärna ville skriva om. Jag är ju både moddalärare och man och har såtillvida viss insyn i hur det är att vara och uppleva just det kollegan undrade om.

Sedan gick det som det gick och jag glömde bort att jag någonsin hade tänkt mig ett inlägg. I ärlighetens namn hann jag glömma det många gånger om tills ämnet tangerades i ett webbinarium om niondeklassisters skrivfärdigheter och jag själv påmindes om att få män som moddalärare är symtom på få pojkar som som upplever att ämnet är relevant. En av dem som talade under webbinariet använde ordet maskulinitetsnorm och jag tänkte att det minsann är ett fenomen jag har varit tvungen att förhålla mig till.

Ska jag vara ärlig vet jag absolut inte om människor omkring mig tycker att jag bryter mot normer i och med att jag är man och moddalärare. Det jag däremot vet är att jag i synnerhet då jag var yngre, studerade och småningom byggde yrkesprofil ofta kände att jag inte motsvarade folks uppfattning om hur och vad en moddalärare borde vara. Det fanns liksom inga män som undervisade i just mitt ämne, tror jag träffade den första som inte var jag själv då jag slutförde mina studier och då var jag nästan 30.

Under studietiden (i synnerhet i början av den) hände det ibland att jag fick vara med på seminarier där litteratur behandlades ur feministiskt perspektiv och jag som enda man fick ta emot menande blickar och kommentarer av kvinnliga lärare och medstuderande. Det hände också vid olika tillfällen att jag fick höra att jag kommer ha lättare att hitta jobb bara för att jag är man. Naturligtvis kändes det i stunden tråkigt att reduceras till kön, att känna att ens värderingar och förmågor inte räknades, men det var också nyttigt och lärorikt. Det var bra att en stund få existera i en bubbla där en själv var den som var i minoritet, åtminstone delvis saknade makt och privilegier. Och faktiskt tänker jag nu långt senare att jag knappast var utsatt, utan snarare för första gången i mitt liv blev tvungen att se min position och inse mina privilegier och att det kanske smärtade och fick mig att känna mig mer sårbar än jag i verkligheten var.

I arbetslivet har jag bara ytterst sällan stött på kollegor som har svårt att förhålla sig till mig på grund av att jag är man och undervisar i det ämne jag gör. Däremot har jag ofta känt mig medveten om att jag kanske inte riktigt passar in i gänget, i synnerhet i situationer då många moddalärare samlats på ett och samma ställe. Det är liksom svårt att inte känna så då man ofta är den enda av annat kön bland tiotals ämneskollegor, som jag i ärlighetens namn alltid har upplevt att har välkomnat mig med öppna armar.

Det säger säkert mer om mig själv än någon annan, att jag trots den öppna och trygga atmosfär som präglar sammankomster med mina ämneskollegor, ofta har känt mig medveten om att jag inte motsvarar idelabilden, inte är normen. Tänkt att en typisk (eller äkta) moddalärare är något annat än det jag är. Jag antar det är ganska självklart att det har påverkar mig på olika sätt.

Det här kanske låter knäppt, men faktum är att jag på grund av någon konstig osäkerhet till exempel ibland kan uppleva att jag hela tiden måste ge lite mer än hundra procent, alltid göra lite extra, konstant visa att jag är minst lika skicklig som de kvinnor jag jobbar med, som jobbar på annat håll, som inspirerat mig och fått mig att vilja yrket jag inte skulle byta mot något annat. I många år led jag också av bluffsyndrom, tänkte att jag snart skulle bli blottad i all min otillräcklighet och än idag tror jag att det har gått lättare för mig att få jobb, bara för att jag är man.

Jag kan inte understryka nog hur lite de kvinnor jag får jobba med i olika sammanhang är skyldiga till den osäkerhet jag ibland kan känna och som var en ganska stor del av mig då jag var yngre. Den eller de skyldiga finns på annat håll, inte minst i de mansroller och maskulinitetsnormer som präglade min uppväxt och som i olika former lever kvar än idag. Här tror jag skolan ännu har mycket att göra.

När jag växte upp var män i min värld inte moddalärare. Det är ett faktum som har påverkat mig mycket och som jag fortfarande ibland är tvungen att förhålla mig till. Lyckligtvis är det ringa antalet män som undervisar i mitt ämne inget som påverkar hur jag blir bemött i professionella sammanhang. Jag trivs bra i lärarrum och på träffar med ämneskollegor. Känner mig alltmer övertygad om att osäkerhet och bluffsyndrom är obefogat.

Måndagstanken.

Jag följer en intressant diskussion på insändarsidorna i Hbl. I intressanta inlägg funderar kollegor av olika slag på skolspråk, studentprov och utmaningar på olika stadier. Problemet alla vill lösa är ett resultat av ständigt höjda gymnasieribbor och ungdomar med allt brokigare språkliga färdigheter. Folk verkar vara överens om att lösningen stavas den grundläggande utbildningen, medan representanter för studentexamensnämnden och utbildningsstyrelsen konstaterar att varken kravnivån i gymnasiet eller studentprovet är en del av problemet.

Då jag läser att de som fattar beslut om studentprov och läroplaner tycker att gymnasiet inte ställer för höga krav på sina studerande, märker jag att jag frågar mig om inte här någonstans finns en annan diskussion som vi som samhälle absolut borde ta. Den diskussionen skulle inte handla om de krav som just gymnasiet ställer på ungdomar, utan om samhällets syn på unga i högsta allmänhet.

Den diskussionen kunde handla om huruvida en retorik som gör gällande att tonåringar och unga vuxna måste rusa igenom all utbildning för att de annars är en sån jävla börda för samhället alls är rimlig. Vi kunde också fundera på om det alls är okej och etiskt hållbart att kräva att ungdomar fattar livsavgörande beslut flera år innan deras hjärna hunnit utvecklas tillräckligt för att sådana beslut ska vara möjliga att fatta.

Jag tror vi behöver diskutera de krav vi ställer på ungdomar, är faktiskt alltmer övertygad om att vi måste göra det. Därför är jag glad att jag får följa med en diskussion som tvingar mig tänka vidare och ifrågasätta allt det jag tycker är både självklart och självklart fel i den vardag och framtid jag varje dag är med och bygger med mina studerande.