Framtidstro och samtidsångest

Mitt i decembermörkret sitter jag i en soffa, i ett arbetsrum, i ett hörn i skolan och jobbar med texter. Jag skriver läromedel, läser och responderar studerandes alster och sammanställer listor över böcker som abiturienterna inte får missa om de vill stärka sin svenska. Mellan varven skummar jag inledningen till Brändövägen 8, golvas av Henrik Tikkanens språk och röst. Funderar en stund på om det är okej att gilla en författare som är så problematisk som privatperson nuförtiden.

Sedan plötsligt en fredag kommer nyheter om ny artificiell intelligens som kan skriva trovärdiga texter. Folk är nyfikna, ivriga, upprymda men också fundersamma. I skolvärlden hörs orosviskningar, upprörda rop och skeptiska stämmor. De mest bekymrade deklarerar att det snart kommer bli problem med fusk och plagiat, domedagsprofeterar om fördummade unga och förlorade generationer. Jag själv tar det det hela med ro, rycker på axlarna och tänker att det väl gäller för oss lärare att bli bäst på att bygga basfärdigheter nu.

Någonstans tror jag mig veta att människor alltid behöver kunna läsa, skriva, räkna och tänka. Att de färdigheterna bara blir viktigare i takt med att vi utvecklar hjälpmedel som klarar av att göra svåra uppgifter för oss. För att klara sig i en främmande framtid behöver våra elever och studerande lära sig sådant som hjälper dem utnyttja de texter, uträkningar och undersökningar de lätt kan skapa med hjälp av olika digitala verktyg.

Tre saker är jag övertygad om: att skolan fortfarande behövs, att inget radikalt nytänk är nödvändigt och att ingen maskin någonsin kommer skriva som en Tikkanen. Vi ska gräva där vi står och tro på att barn och unga, framtidens vuxna, har nytta av just de saker vi kan ge dem. Den som kan läsa, skriva, räkna, tänka, lösa problem och vara kreativ kan det hen behöver i livet.

Ideal och verklighet

Den här hösten skriver jag mig närmare en klassrumstillvaro jag vill finna mig i. När den första snön faller känner jag att något rör sig, att pusslet börjar lägga sig själv. Bit för bit bygger jag undervisning som består av glada återseenden och upptäckarglädje. Tänk att jag har kunnat glömma så många bra grejer, att jag kan hitta så många nya.

På bloggen visar jag ofta målbilden, det där idealet jag ständigt strävar efter. Jag hoppas ni som läser förstår att jag aldrig lyckas helt och hållet. Mina mest geniala lektionsplaner saknar så gott som alltid något viktigt element, det finns alltid sådant som jag glömmer bort eller inte hinner med. Sällan blir lektionerna så mångsidiga som jag har hoppats, aldrig lyckas jag engagera alla, men jag gör mitt bästa och jag tror att det ofta räcker.

Just nu jobbar jag mycket med skönlitteratur. Kombinerar bland annat Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse med skrivövningar som hjälper studerande utveckla egna röster. Jag inspireras och imponeras av romanens tidlöshet, av att det som sker i Atwoods dystopiska framtid också sker just nu i vår tidvis tragiska samtid.

Sakta med säker faller pusselbitarna på plats. De visar mig vad jag saknat och avslöjar vad jag behöver. Leder mig närmare ett sätt att vara lärare som känns helt och hållet mitt.

Möten, insikter och obekväma frågor

De senaste dagarna har jag fått ägna åt individuella handledningsträffar med mina abiturienter. Fyrtiofem ungdomar har garanterats åtminstone tio minuter på tumanhand med en tankspridd och förvirrad modersmålslärare. De har haft tålamod med mig, jag har njutit av att få snacka med dem. Trots att det kan bli lite intensivt när ungdomarna avlöser varandra under tre eller fyra timmar då det varken finns tid för tanke eller toa känns de här responstillfällena både viktiga och meningsfulla.

Jag tror naturligtvis att mina studerade har något att vinna på att träffa mig, men det kan hända att det är jag som får ut mest av mötena. Varje år väcker samtalen både tankar och frågor, de blottar smärtpunkter och avslöjar sådant jag behöver tänka på och utveckla. Det händer att ungdomarna lyckas öppna mina ögon för saker jag klarat av att blunda för och att de påminner mig om sådant jag redan har glömt att kämpa för.

De senaste dagarna har jag gått omkring och grunnat på flera frågor. Allra oftast återkommer jag till något jag flera gånger tidigare har dryftat här på bloggen: vad har jag låtit nya läroplaner och svåra studentprov göra med min undervisning och min syn på mitt ämne? Problemet är att den frågan väcker obekväma följdfrågor: hur många glödar har jag släckt, hur många blickar har jag tömt, hur många självförtroenden har jag krossat, hur förbereda för studentprov utan att undervisa studentprov?

Blev jag lärare för att få göra det här?

Svaret på den sista fråga är naturligtvis nej. Jag blev lärare för att ungdomarna finns och för att jag tror jag har något att ge dem. Jag stannar kvar för att det aldrig är ett alternativ att lämna kidsen ensamma i det här systemet och för att jag är övertygad om att det här ämnet ska gå att undervisa på ett sätt som bygger färdigheter och självförtroenden och samtidigt förbereder på svåra prov. Den övertygelsen hjälper mig grubbla konstruktivt, att ställa frågor som söker möjligheter och hittar nya vägar. Sade jag redan att jag tror att jag är den som vinner mest på att få möta ungdomarna?

Att återvända till det enkla

Tanken slog mig medan jag vandrade mot matbutiken, så där som tankar ofta gör; tränger sig på då det egentligen varken finns tid eller plats för dem. Medan storköpets dörrar gled upp och jag gled in tänkte jag att jag en gång var tvärsäker på att jag kan lära vem som helst skriva bra texter. Vad hände med den övertygelsen?

Jag har skrivit förut om att alla reformer, alla nya läroplaner och läromedel tillsammans med pandemier och avvikande undervisningsmetoder har satt spår på mitt sätt att jobba som lärare, att jag upplever att något har gått förlorat. Kanske är det jag saknar helt enkelt en lätthet och enkelhet som jag föreställer mig att förr präglade min undervisning. En ovilja att överkomplicera sådant som inte behöver vara svårt.

Då jag tänker på hur jag jobbar idag, verkar det nästan som om jag i något skede mitt i allt kaos har öppnat en Pandoras ask av begrepp, genrer och undervisningsmetoder, och sedan låtit innehållet skymma alt det viktiga – språket, texterna och skrivandet. Jag har grävt ner mig i teori och finlir och blundat för behov att bygga basfärdigheter. Reagerat genom att göra mera då det rätta sannolikt hade varit att göra mindre.

Där någonstans bland mataffärens bananer, kaffepaket och mjölkburkar insåg jag att jag alltid varit bättre på att förenkla än på att komplicera. Det var vetskapen om den förmågan som en gång gjorde mig övertygad om att jag kan hjälpa vem som helst att inte bara utvecklas som skribent, utan även lära sig skriva bra texter. Kanske läge att sträva bakåt och återvända till det enkla. Att försöka hitta en sund tvärsäkerhet som kan hjälpa både mig och mina studerande.

Låter det som en bra ide?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Annat som pockar på min uppmärksamhet

När jag sätter mig vid datorn är min plan att skriva något positivt om jobb och liv. Att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt fattar att det jag får göra varje dag är ett privilegium. Inlägget ska vara tacksamhet och rosa fluff tänker jag men märker snabbt att jag inte klarar av att skriva sådant idag. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Tyvärr är det andra varken ljusrött eller fluffigt. Det är sömnbrist och frustration och berg av texter som måste responderas och bedömas. Högt bland mina högar ägnar jag några tankar åt studentexamen som ännu i några dagar rubbar mina cirklar och förgyller min vardag, gör mig trött och irriterad.

Det är naturligtvis inte ungdomarnas alster som prövar mina nerver. Deras texter läser jag gärna och då jag ser att någon lyckas är det något som sporrar och motiverar. Tyvärr finns det annat som gör motsatsen.

En sak som höjer både pulsen och blodtrycket samtidigt som det dämpar stämningen och får humöret att svänga är dokumentet där studentexamensnämnden påstår sig beskriva goda svar i provet i modersmål, men egentligen inte avslöjar något om hur svaren borde se ut. I stället finns iakttagelser om sådant som definitivt inte svarar på uppgifter och långa listor som upprepar innehållet i de material examinanderna analyserar. Jag kan tycka att det finns något här som inte stämmer, att det är problematiskt med tanke på både transparens och rättskydd att bedömningen görs ogenomskinlig, men de problemen klarar jag inte av att klä i ord just nu.

I stället nöjer jag mig med att konstatera att det är märkligt att det är så mycket lättare att lyfta det negativa. Att det inte blev något positivt rosa fluff idag heller. Jag undrar vad det kan bero på.

Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.

En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttig också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Identitetskriser

Den här veckan markerar slutet på en rastlös söndagsångest som i väntan på läsårsstart har lagt beslag på stora delar av augusti. Äntligen är det dags för ett nytt läsår med lärarvardag och klassrumsskoj och trots att sommarlovet som alltid tar slut helt för plötsligt och det är hyfsat oklart om jag alls hunnit återhämta mig ser jag framemot allt det nya som är på väg. Det är dags för möjligheternas höst 2022 och jag hoppas på omstart och nytändning och arbetsglädje efter några tunga år som mest präglats av överplanering och identitetskris.

För ska jag vara ärlig så är det så här det förhåller sig med mitt förhållande till världens bästa jobb: att jag allt oftare känner att jag inte längre vet om jag kan, att jag saknar självförtroende och självsäkerhet. Inte för att jag någonsin varit den som tvärsäkert vetat att jag fixar att bygga eleganta undervisningshelheter om allehanda ämnen, men den här sommaren har jag varit tvungen att stanna upp och inse fakta. Att jag känner mig vilsen, är förvirrad. Efter att i fem års tid ha trampat vatten mitt i förändringsträsket har jag tappat bort något av min yrkesidentitet, av det som jag en gång tyckte gjorde mig till en relativt skicklig pedagog.

De känns som att jag de senaste åren ständigt har planerat nytt utan att egentligen någonsin få känna mig trygg i något gammalt. Det här har, tror jag, tillsammans med en studentexamen som blir alltmer krävande lett till en rädsla för att inte klara av att förmedla all den information som läroplanen menar att de studerande borde anamma. Som ett resultat av detta har mina lektioner förvandlats till långa powertpointpresentationer med begränsat utrymme för diskussion och meningsfulla textmöten och just här har något viktigt gått förlorat.

Jag väljer att vara snäll med mig själv, att se att omständigheter jag inte kan påverka har styrt mitt sätt att arbeta. Trots det kvarstår faktum: jag är inte nöjd med mig själv och jag är besviken på hur min undervisning har blivit. Det känns som en fin och viktig insikt. Något som ger mig en möjlighet att ta mig ur min nuvarande identitetskris och hitta hem till mina styrkor. Det enda jag vet säkert just nu är att jag vill att mina studerande ska få må bra och känna sig trygga i mitt klassrum. Att de ska trivas. Kanske att det är en god grund att bygga på?

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?