Möten, insikter och obekväma frågor

De senaste dagarna har jag fått ägna åt individuella handledningsträffar med mina abiturienter. Fyrtiofem ungdomar har garanterats åtminstone tio minuter på tumanhand med en tankspridd och förvirrad modersmålslärare. De har haft tålamod med mig, jag har njutit av att få snacka med dem. Trots att det kan bli lite intensivt när ungdomarna avlöser varandra under tre eller fyra timmar då det varken finns tid för tanke eller toa känns de här responstillfällena både viktiga och meningsfulla.

Jag tror naturligtvis att mina studerade har något att vinna på att träffa mig, men det kan hända att det är jag som får ut mest av mötena. Varje år väcker samtalen både tankar och frågor, de blottar smärtpunkter och avslöjar sådant jag behöver tänka på och utveckla. Det händer att ungdomarna lyckas öppna mina ögon för saker jag klarat av att blunda för och att de påminner mig om sådant jag redan har glömt att kämpa för.

De senaste dagarna har jag gått omkring och grunnat på flera frågor. Allra oftast återkommer jag till något jag flera gånger tidigare har dryftat här på bloggen: vad har jag låtit nya läroplaner och svåra studentprov göra med min undervisning och min syn på mitt ämne? Problemet är att den frågan väcker obekväma följdfrågor: hur många glödar har jag släckt, hur många blickar har jag tömt, hur många självförtroenden har jag krossat, hur förbereda för studentprov utan att undervisa studentprov?

Blev jag lärare för att få göra det här?

Svaret på den sista fråga är naturligtvis nej. Jag blev lärare för att ungdomarna finns och för att jag tror jag har något att ge dem. Jag stannar kvar för att det aldrig är ett alternativ att lämna kidsen ensamma i det här systemet och för att jag är övertygad om att det här ämnet ska gå att undervisa på ett sätt som bygger färdigheter och självförtroenden och samtidigt förbereder på svåra prov. Den övertygelsen hjälper mig grubbla konstruktivt, att ställa frågor som söker möjligheter och hittar nya vägar. Sade jag redan att jag tror att jag är den som vinner mest på att få möta ungdomarna?

Att återvända till det enkla

Tanken slog mig medan jag vandrade mot matbutiken, så där som tankar ofta gör; tränger sig på då det egentligen varken finns tid eller plats för dem. Medan storköpets dörrar gled upp och jag gled in tänkte jag att jag en gång var tvärsäker på att jag kan lära vem som helst skriva bra texter. Vad hände med den övertygelsen?

Jag har skrivit förut om att alla reformer, alla nya läroplaner och läromedel tillsammans med pandemier och avvikande undervisningsmetoder har satt spår på mitt sätt att jobba som lärare, att jag upplever att något har gått förlorat. Kanske är det jag saknar helt enkelt en lätthet och enkelhet som jag föreställer mig att förr präglade min undervisning. En ovilja att överkomplicera sådant som inte behöver vara svårt.

Då jag tänker på hur jag jobbar idag, verkar det nästan som om jag i något skede mitt i allt kaos har öppnat en Pandoras ask av begrepp, genrer och undervisningsmetoder, och sedan låtit innehållet skymma alt det viktiga – språket, texterna och skrivandet. Jag har grävt ner mig i teori och finlir och blundat för behov att bygga basfärdigheter. Reagerat genom att göra mera då det rätta sannolikt hade varit att göra mindre.

Där någonstans bland mataffärens bananer, kaffepaket och mjölkburkar insåg jag att jag alltid varit bättre på att förenkla än på att komplicera. Det var vetskapen om den förmågan som en gång gjorde mig övertygad om att jag kan hjälpa vem som helst att inte bara utvecklas som skribent, utan även lära sig skriva bra texter. Kanske läge att sträva bakåt och återvända till det enkla. Att försöka hitta en sund tvärsäkerhet som kan hjälpa både mig och mina studerande.

Låter det som en bra ide?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Deadlines och skenhelighet

Förra veckan skrev jag ett läromedelskapitel där jag i mitt tycke ganska elegant förklarar varför också den som skriver bäst just före deadline behöver tänka på tid. Något om att anpassa skrivstarten till uppgiften var det, att sista sekunden är olika lång beroende på hur mycket en förväntas skriva. Någonstans där finns något som kanske kan anses vara lite skenheligt och ganska roligt, för tror ni att jag själv blev klar i tid?

Om jag säger att deadline var på fredag och att jag lämnade in mitt näst sista kapitel på lördag så förstår ni säkert vilken framgångssaga min skrivprocess har varit. Mitt tema för den här hösten har visserligen varit att acceptera och omfamna att jag jobbar bäst om jag sätter igång strax innan deadline. Som en följd av detta har jag ändrat på vanor och justerat rutiner och allt har för det mesta fungerat fint. Jag har besparats mycket stress och ångest och det är onekligen bra. Trots det får ja väl vara ärlig och medge att ett och annat ännu kan utvecklas, till exempel min känsla för när den där sista sekunden egentligen börjar.

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Om utbildningsreformer.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.

Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.

Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?

Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.

Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.

Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.

Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?

Måndagstanken: skolspråk och lärarutbildning.

Jag tänker mycket på skola, skolspråk och skrivutveckling. Föga förvånande kanske. Den senaste veckan har jag funderat på vad vi ska göra med vetskapen att det behövs mer målmedveten skrivundervisning i grundskolan. En rapport som publicerades för några dagar sedan vittnar nämligen om att det är så, vilket inte förvånar mig överhuvudtaget. Jag har själv redan i flera år av många olika anledningar haft på känn att skrivandet i just grundskolan behöver utvecklas. Ska jag vara ärlig tror jag de flesta moddalärarna har misstänkt precis samma sak.

För att den här texten ska handla om mer än min präktighet, måste jag säkert säga något om exakt vad jag har funderat på. Att det tar så länge att komma till det beror på att det känns lite svårt att säga högt. Jag vill liksom inte såra någon. Grejen är ändå den att jag undrar om klasslärar- och ämneslärarutbildningarna ger grundskollärarna tillräckliga verktyg för att stöda elevernas skrivande på olika stadier.

Efter en snabb googling vet jag att Åbo Akademi erbjuder sina klasslärarstuderande 10 studiepoäng didaktiska studier med inriktning på skolspråket och ämnet modersmål och litteratur och så vitt jag kan förstå gör Helsingfors Universitet något liknande. Det jag däremot inte lyckas hitta tecken på är kurser som skulle stärka lärarstudenternas primära undervisningsspråk och det här kan jag tycka är beklämmande.

Det är inte så att jag vill förminska de studerandes språkliga färdigheter, men faktum är att vägen från ett gott studentexamensvitsord i modersmål och litteratur, till en sådan kunskap om skolspråket som tillåter en undervisa och stöda elever med olika utmaningar inte precis är kort. Jag frågar mig om genomsnittslärarstudenten ges tillräckligt med tid för att utveckla det alldeles överlägsna undervisningsverktyg som ett starkt undervisningsspråk ju onekligen är. Frågan är enligt mig särskilt intressant eftersom forskare gång på gång har kommit fram till att ett starkt skolspråk är den kanske största nyckefaktorn för framgångsrika studier.

Som ni märker tänker jag mycket på skola och skrivundervisning. Jag har typ inte bloggat om något annat på ett tag nu. Den här gången är mina måndagstankar snarare frågor, för jag vet ju faktiskt inte. Jag har bara på känn att lärarutbildningarna kanske kunde ge sina studenter bättre verktyg för målmedvetet arbete med skolspråk och skrivande. Någon som vet bättre än jag?