Torsdagstext.

Det har inte blivit många inlägg på sistone. Inga alls på flera veckor egentligen. Jag har varit upptagen. Undervisat, läroplanslarvat, responderat. Nästan hela tiden. Under en kort paus på jobbet idag läste jag ett inlägg som fick mig att tänka på den fulaste mest mitt i synfältet placerade post-it-lappen i hela mitt arbetsrum här hemma. På lappen har jag skrivit mitt främsta utvecklingsmål, försökt försäkra mig om att jag inte glömmer bort det. Målet är att se det fina i varje text. Ibland är det lätt att göra det. Varje gång är det värt mödan.

Måndagstanken: reformiver och handlingsförlamning.

Minns ni att jag igår bland annat skrev om att jag misstänker att reformtempot i skolvärlden – åtminstone hos mig – snarare undergräver än uppmuntrar till nytänk, gör det svårare att lösa problem? Idag konstaterade en kollega apropå gymnasiet, moddan och kravnivån något som nu efteråt känns så självklart och möjligt att jag inte kan fatta att jag i över tre år har misslyckats med att förstå och hitta en i grunden ganska enkel utväg ur något jag har upplevt är en mörk och djup återvändsgränd. Det är visserligen inte alls sagt att de vägmärken kollegan pekade ut precis passar min undervisning och mina studerande, men jag tror de kan hjälpa mig hitta riktning vilket är mer än jag hade vågat hoppas på.

För övrigt fascineras jag av hur dagens insikt bekräftar gårdagens misstanke: reformregnet och alla medföljande kallduschar har småningom fått de didaktiska verktygen att rosta och pedagoghjärnan att gå i lås. Nu tänker jag åtminstone försöka bli kvitt mina blockeringar.

Om utbildningsreformer.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Jag blir andfådd och lätt illamående då jag räknar upp alla reformer som på ett eller annat sätt har kommit att prägla de senaste fem åren av mina tio första år som gymnasielärare. Det handlar om fem STORA reformer. I genomsnitt en STOR reform per år. Det är ganska många reformer.

Faktiskt är mängden nya styrdokument och andra dekret som människor med makt och till synes ringa insyn i skolvärlden överöser gymnasierna med så stor, att åtminstone jag nästan helt har tappat tron på att de som kräver att vi ska reformera gör det med tanke på studerandenas eller ens skolans bästa. Kraven på ständig förnyelse har gjort mig cynisk och misstänksam. Fått mig att ifrågasätta meningen med utvecklingsarbetet.

Jag tror jag slutade lita på dem som fattar beslut om utbildningsreformer samtidigt som de kungjorde att vi i gymnasierna skulle börja jobba med en ny läroplan innan en enda årskull som studerade enligt den då- och nuvarande hade utexaminerats. Det beslutet var så huvudlöst, tajmingen så dålig att jag fortfarande inte förstår hur de människorna tänkte då. Vad trodde de att de skulle uppnå genom att dra mattan under alla dem som fram till den stunden hade jobbat häcken av sig med att ta i bruk det föregående undermåliga styrdokumentet?

Jag vet inte hur jag ska förklara vilken stor tragedi jag tycker det är att våra beslutsfattare ska ha så förbannat bråttom hela tiden. Kanske är jag ensam om att lida av tempot, men jag sörjer att jag som förr älskade arbetet med nya styrdokument och tyckte om att få en chans att tänka om inte längre orkar tro på att det finns en plan, inte längre har lust att försöka se värdet i reformer som ändå kommer ersättas av andra innan jag själv får en chans att förstå vad jag behöver förändra eller utveckla.

Jag avskyr nuläget med tätt duggande kryss-i-rutan-reformer som dödar motivation och förvandlar möjligheter till måsten. Jag är visserligen övertygad om att det finns något av värde i alla nya dokument och dekret, men tempot är så högt och arbetet så slitsamt att jag varken orkar eller hinner se de brister som det nya påstås åtgärda. Ska jag vara ärlig är det tungt att förnya då den påtvingade utvecklingen hindrar riktigt utvecklingsarbete. Det tycker jag är tråkigt.

Faktum är nämligen att jag vill, måste, längtar efter att få utveckla min undervisning, att själv se saker jag gör dåligt och att göra något åt det som inte fungerar. Jag tycker också om att jobba tillsammans med kolleger, att förbättra och förändra skolgemenskap och verksamhetskultur utgående från upplevda brister.

Meningsfullt utvecklingsarbete leder till bättre, tryggare skolor och välmående studerande och båda är något vi måste jobba för. För att ett arbete som gynnar ungdomarna ska vara möjligt behövs arbetsro och lärare med ork. Båda två är i nuläget bristvaror, vilket jag misstänker inte är optimalt med tanke på pågående och stundade reformer, för att inte tala om hur förödande det är för studerande som riskerar gå i väggen redan innan de får den vita mössan.

Läroplan, digitalisering, studentexamen, gymnasielag, läroplan, läroplikt. Att skriva det här inlägget känns som att erkänna att mängden reformer och bristen på arbetsro har gjort mig till en sämre lärare och kanske har de det. Samtidigt känns det viktigt att berätta, för jag har kämpat och kämpar fortfarande för att se värdet i allt det nya, men det är svårt då det inte finns tid att stanna upp och begrunda. Kanske jag inte är ensam om den upplevelsen?

Måndagstanken: skolspråk och lärarutbildning.

Jag tänker mycket på skola, skolspråk och skrivutveckling. Föga förvånande kanske. Den senaste veckan har jag funderat på vad vi ska göra med vetskapen att det behövs mer målmedveten skrivundervisning i grundskolan. En rapport som publicerades för några dagar sedan vittnar nämligen om att det är så, vilket inte förvånar mig överhuvudtaget. Jag har själv redan i flera år av många olika anledningar haft på känn att skrivandet i just grundskolan behöver utvecklas. Ska jag vara ärlig tror jag de flesta moddalärarna har misstänkt precis samma sak.

För att den här texten ska handla om mer än min präktighet, måste jag säkert säga något om exakt vad jag har funderat på. Att det tar så länge att komma till det beror på att det känns lite svårt att säga högt. Jag vill liksom inte såra någon. Grejen är ändå den att jag undrar om klasslärar- och ämneslärarutbildningarna ger grundskollärarna tillräckliga verktyg för att stöda elevernas skrivande på olika stadier.

Efter en snabb googling vet jag att Åbo Akademi erbjuder sina klasslärarstuderande 10 studiepoäng didaktiska studier med inriktning på skolspråket och ämnet modersmål och litteratur och så vitt jag kan förstå gör Helsingfors Universitet något liknande. Det jag däremot inte lyckas hitta tecken på är kurser som skulle stärka lärarstudenternas primära undervisningsspråk och det här kan jag tycka är beklämmande.

Det är inte så att jag vill förminska de studerandes språkliga färdigheter, men faktum är att vägen från ett gott studentexamensvitsord i modersmål och litteratur, till en sådan kunskap om skolspråket som tillåter en undervisa och stöda elever med olika utmaningar inte precis är kort. Jag frågar mig om genomsnittslärarstudenten ges tillräckligt med tid för att utveckla det alldeles överlägsna undervisningsverktyg som ett starkt undervisningsspråk ju onekligen är. Frågan är enligt mig särskilt intressant eftersom forskare gång på gång har kommit fram till att ett starkt skolspråk är den kanske största nyckefaktorn för framgångsrika studier.

Som ni märker tänker jag mycket på skola och skrivundervisning. Jag har typ inte bloggat om något annat på ett tag nu. Den här gången är mina måndagstankar snarare frågor, för jag vet ju faktiskt inte. Jag har bara på känn att lärarutbildningarna kanske kunde ge sina studenter bättre verktyg för målmedvetet arbete med skolspråk och skrivande. Någon som vet bättre än jag?