En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Tid

Jag vet inte om det är åldern eller omständigheterna eller något helt annat men av någon anledning verkar tiden gå fortare eller timmarna på dygnet bli färre för varje år som går. Kanske är det bara jag som blir äldre och mer ostrukturerad eller så är det min eviga tidsoptimism och kroniska oförmåga att sätta gränser. Inte för att jag ångrar att jag alltid hakar på spännande uppdrag men ibland kan det bli lite jäktigt med ont om tid för punkter, kommatecken och andra andningspauser. Idag har jag mäktat med lektioner, planer, studerandes texter och läromedelskapitel. Sätter jag punkt nu och prioriterar hinner jag kanske också ha tid för dem jag bor och delar liv med.

Eskapism.

Min hjärna är trött. För att ge den vila väljer jag ofta bort ljudböcker och poddar när jag kör bil eller diskar. Tanken får vandra fritt och plötsligt är det 2009 och Berlin och luften smakar damm och avgaser. Människorna runtomkring mig röker sjävrullade cigaretter, föreställer hipsters och gör sitt bästa för att utstråla spleen och Weltschmerz. Jag är ung och vilsen och världen är ny och allt är möjligt, oupptäckt och spännande.

Jag känner mycket och fritt när jag dagdrömmer mig till tider som förnuftet vet att minnet i sin skonsamhet har förgyllt och förenklat. I tillbakablickarna är världen lätt att förstå, saker och ting har lagts till rätta och det finns en logik och en röd tråd som självklart löper genom de allra snårigaste delarna av det förflutna. Allt är tydligt och lätt och bevarat i vackra, dramatiska, sepiaskimrande ögonblicksbilder där alla är glada och ingen någonsin är sjuk eller ledsen.

I mitt minne finns framtid, drömmar, förhoppningar och hela världar att upptäcka. Där finns en förvissning om en självklar rätt att hoppas och sträva, och jag tänker att jag kanske saknar den tiden just nu då det mesta vacklar och mycket är osäkert.

Nånstans längst inne finns också tacksamheten. Jag har ändå fått vara ung.

Insikt den första jullovsveckan.

Den första jullovsveckan lyssnar jag på Gabor Maté och lär mig att man kan bli beroende av stress vilket kanske mindre otippat kan leda till både ytterligare stress och svåra abstinensbesvär för den som vill stressa mindre. Tänker att det förklarar varför humöret just nu är ungefär lika stabilt och nerverna slappa som om jag precis hade bestämt mig för att sluta röka efter åratal av en ask om dagen.

Hösten.

Det blir få texter den här hösten. Varje morgon tänker jag att idag vill jag skriva. Varje kväll att jag inte orkar, behöver sömn, prioriterar vila. Det är inte bara det att det är mycket nu. Också det att jag bara bloggar jobb nuförtiden dödar lusten att skriva. Är jag inget mer än yrke, än prestationshets, -glädje och -ångest? Jag lever ju faktiskt ett liv, har en vardag och tänker tankar som kretsar kring annat än bara undervisning. Finns det plats för hela livet här på bloggen? Vågar jag längre skriva om annat än jobb?

Kanske det.