Identitetskriser

Den här veckan markerar slutet på en rastlös söndagsångest som i väntan på läsårsstart har lagt beslag på stora delar av augusti. Äntligen är det dags för ett nytt läsår med lärarvardag och klassrumsskoj och trots att sommarlovet som alltid tar slut helt för plötsligt och det är hyfsat oklart om jag alls hunnit återhämta mig ser jag framemot allt det nya som är på väg. Det är dags för möjligheternas höst 2022 och jag hoppas på omstart och nytändning och arbetsglädje efter några tunga år som mest präglats av överplanering och identitetskris.

För ska jag vara ärlig så är det så här det förhåller sig med mitt förhållande till världens bästa jobb: att jag allt oftare känner att jag inte längre vet om jag kan, att jag saknar självförtroende och självsäkerhet. Inte för att jag någonsin varit den som tvärsäkert vetat att jag fixar att bygga eleganta undervisningshelheter om allehanda ämnen, men den här sommaren har jag varit tvungen att stanna upp och inse fakta. Att jag känner mig vilsen, är förvirrad. Efter att i fem års tid ha trampat vatten mitt i förändringsträsket har jag tappat bort något av min yrkesidentitet, av det som jag en gång tyckte gjorde mig till en relativt skicklig pedagog.

De känns som att jag de senaste åren ständigt har planerat nytt utan att egentligen någonsin få känna mig trygg i något gammalt. Det här har, tror jag, tillsammans med en studentexamen som blir alltmer krävande lett till en rädsla för att inte klara av att förmedla all den information som läroplanen menar att de studerande borde anamma. Som ett resultat av detta har mina lektioner förvandlats till långa powertpointpresentationer med begränsat utrymme för diskussion och meningsfulla textmöten och just här har något viktigt gått förlorat.

Jag väljer att vara snäll med mig själv, att se att omständigheter jag inte kan påverka har styrt mitt sätt att arbeta. Trots det kvarstår faktum: jag är inte nöjd med mig själv och jag är besviken på hur min undervisning har blivit. Det känns som en fin och viktig insikt. Något som ger mig en möjlighet att ta mig ur min nuvarande identitetskris och hitta hem till mina styrkor. Det enda jag vet säkert just nu är att jag vill att mina studerande ska få må bra och känna sig trygga i mitt klassrum. Att de ska trivas. Kanske att det är en god grund att bygga på?

En timme, en text

Idag tänkte jag plötsligt att jag njuter av att läsa mina studerandes texter. Detta hände under håltimmen och den märkliga tanken måste ha berott på att jag lät mig läsa med eftertanke. Det tog mig en timme att verkligen se texten och förstå vad skribenten ville uppnå. En timme tog det att ge en text den uppmärksamhet den förtjänar. Och jag märkte att själv behövde samma timme för att känna att det jag gör har någon betydelse.

En timme, en text. Åttio texter per period. Lika många till som inte är helt lika långa. Låter det ganska mycket?

Tid

Jag vet inte om det är åldern eller omständigheterna eller något helt annat men av någon anledning verkar tiden gå fortare eller timmarna på dygnet bli färre för varje år som går. Kanske är det bara jag som blir äldre och mer ostrukturerad eller så är det min eviga tidsoptimism och kroniska oförmåga att sätta gränser. Inte för att jag ångrar att jag alltid hakar på spännande uppdrag men ibland kan det bli lite jäktigt med ont om tid för punkter, kommatecken och andra andningspauser. Idag har jag mäktat med lektioner, planer, studerandes texter och läromedelskapitel. Sätter jag punkt nu och prioriterar hinner jag kanske också ha tid för dem jag bor och delar liv med.

Eskapism.

Min hjärna är trött. För att ge den vila väljer jag ofta bort ljudböcker och poddar när jag kör bil eller diskar. Tanken får vandra fritt och plötsligt är det 2009 och Berlin och luften smakar damm och avgaser. Människorna runtomkring mig röker sjävrullade cigaretter, föreställer hipsters och gör sitt bästa för att utstråla spleen och Weltschmerz. Jag är ung och vilsen och världen är ny och allt är möjligt, oupptäckt och spännande.

Jag känner mycket och fritt när jag dagdrömmer mig till tider som förnuftet vet att minnet i sin skonsamhet har förgyllt och förenklat. I tillbakablickarna är världen lätt att förstå, saker och ting har lagts till rätta och det finns en logik och en röd tråd som självklart löper genom de allra snårigaste delarna av det förflutna. Allt är tydligt och lätt och bevarat i vackra, dramatiska, sepiaskimrande ögonblicksbilder där alla är glada och ingen någonsin är sjuk eller ledsen.

I mitt minne finns framtid, drömmar, förhoppningar och hela världar att upptäcka. Där finns en förvissning om en självklar rätt att hoppas och sträva, och jag tänker att jag kanske saknar den tiden just nu då det mesta vacklar och mycket är osäkert.

Nånstans längst inne finns också tacksamheten. Jag har ändå fått vara ung.

Insikt den första jullovsveckan.

Den första jullovsveckan lyssnar jag på Gabor Maté och lär mig att man kan bli beroende av stress vilket kanske mindre otippat kan leda till både ytterligare stress och svåra abstinensbesvär för den som vill stressa mindre. Tänker att det förklarar varför humöret just nu är ungefär lika stabilt och nerverna slappa som om jag precis hade bestämt mig för att sluta röka efter åratal av en ask om dagen.

Hösten.

Det blir få texter den här hösten. Varje morgon tänker jag att idag vill jag skriva. Varje kväll att jag inte orkar, behöver sömn, prioriterar vila. Det är inte bara det att det är mycket nu. Också det att jag bara bloggar jobb nuförtiden dödar lusten att skriva. Är jag inget mer än yrke, än prestationshets, -glädje och -ångest? Jag lever ju faktiskt ett liv, har en vardag och tänker tankar som kretsar kring annat än bara undervisning. Finns det plats för hela livet här på bloggen? Vågar jag längre skriva om annat än jobb?

Kanske det.