Att återvända till det enkla

Tanken slog mig medan jag vandrade mot matbutiken, så där som tankar ofta gör; tränger sig på då det egentligen varken finns tid eller plats för dem. Medan storköpets dörrar gled upp och jag gled in tänkte jag att jag en gång var tvärsäker på att jag kan lära vem som helst skriva bra texter. Vad hände med den övertygelsen?

Jag har skrivit förut om att alla reformer, alla nya läroplaner och läromedel tillsammans med pandemier och avvikande undervisningsmetoder har satt spår på mitt sätt att jobba som lärare, att jag upplever att något har gått förlorat. Kanske är det jag saknar helt enkelt en lätthet och enkelhet som jag föreställer mig att förr präglade min undervisning. En ovilja att överkomplicera sådant som inte behöver vara svårt.

Då jag tänker på hur jag jobbar idag, verkar det nästan som om jag i något skede mitt i allt kaos har öppnat en Pandoras ask av begrepp, genrer och undervisningsmetoder, och sedan låtit innehållet skymma alt det viktiga – språket, texterna och skrivandet. Jag har grävt ner mig i teori och finlir och blundat för behov att bygga basfärdigheter. Reagerat genom att göra mera då det rätta sannolikt hade varit att göra mindre.

Där någonstans bland mataffärens bananer, kaffepaket och mjölkburkar insåg jag att jag alltid varit bättre på att förenkla än på att komplicera. Det var vetskapen om den förmågan som en gång gjorde mig övertygad om att jag kan hjälpa vem som helst att inte bara utvecklas som skribent, utan även lära sig skriva bra texter. Kanske läge att sträva bakåt och återvända till det enkla. Att försöka hitta en sund tvärsäkerhet som kan hjälpa både mig och mina studerande.

Låter det som en bra ide?

Skolan och individen

Under veckoslutet läste jag en artikel som handlar om att de unga i Svenskfinland mår sämre än på länge. Själva texten är en relativt lång genomgång av reslutatetn i Magmas ungdomsbarometer, men jag fastnar för det forskaren Matilda Wrede-Jäntti säger om det individfokus som präglar vårt samhälle. Hon talar bland annat om att vi vuxna har en tendens att röja hinder och jämna vägen för kidsen, att det leder till att barn och unga inte lär sig hantera vanliga vardagliga motgångar, sådana som lär dem att man kan gå vidare trots att något känns motigt eller gör en besviken. Nu har jag ju inte barn så jag vill inte uttala mig om hem eller föräldrar, men jag vet vad vi gör i skolvärlden och känner att det ligger mycket i det Wrede-Jäntti säger.

Jag har jobbat inom den grundläggande utbildningen under ungefär hälften av min yrkesverksamma karriär, men på senare år har jag arbetat bara i gymnasiet. En av sakerna jag minns bäst från åren på årskurs F-9 – jag hann jobba i två olika kommuner och på alla utbildningsstadier – är att det på många håll verkade råda koncensus om att unga mår illa av att misslyckas och att misslyckanden därför bör förebyggas. Jag minns till exempel att det var på mitt ansvar att se till att elever som vägrade arbeta lämnade in prestationer som var godkända och att det ibland antyddes, ibland sades rakt ut att det inte var ett alternativ att låta kidsen ta konsekvenserna av att inte ha skött sig.

Nu låter exemplet med konsekvensfria kids i stycket ovan antagligen ganska extremt och det är det också i viss mån. Samtidigt minns jag att samma mekanismer påverkade mitt bedömningstänk och att ribban så småningom sänktes på alla områden. Lägg till att läroplanen lät förstå att muntliga framföranden måste betraktas som lika värdefulla prestationer som skrivna texter så förstår vem som helst att man kan fråga sig i vilken mån mina elever fick med sig de baskunskaper de egentligen behöver. Idag är betoningen på att elever ska få visa sitt kunnande på många olika sätt ännu starkare. Det är säkert bra på många sätt, men jag frågar mig nu som då om det leder till att värdet av vissa centrala färdigheter urholkas.

Om någon undrar så kan jag gärna säga det rakt ut: jag anser att det enda barn och unga på riktigt behöver lära sig i moddan är att läsa och skriva, allt annat är bonus. Inom ramarna för mitt eget undervisningsämne har jag ofta frågat mig om det kan vara så att just fokuset på individen och individuella lösningar bidrar till att allt fler har det allt svårare i gymnasiet. Jag minns att en vän som jobbar inom universitetsvärlden för några år sedan berättade att nya studenter verkar sakna förmågan att bita ihop och kämpa sig igenom komplicerade studieavsnitt och kunde konstatera att jag redan länge har sett samma utveckling i skolvärlden. Med åren har mängden unga som tycker det är en märklig tanke att de borde slutföra uppgifter som känns svåra eller ointressanta ökat och samtidigt har det blivit allt vanligare att bli besviken om inte till exempel utvecklingen som skribent sker utan särskilt stor egen insats.

Nu menar jag absolut inte att det är fel på ungdomarna. Jag kommer alltid att försvara deras rätt att ifrågasätta, protestera och vid behov vara besvärliga. Det jag är ute efter är att det finns ett gjutfel någonstans i systemet. Det ligger något i det Wrede-Jäntti i artikeln säger om att ungdomarna far illa av indvidfokuset. En grej är säkert det att det finns en del motstridiga strukturer. Fokuset på den unga som en individ med en egen optimal lärstig och personliga sätt att anamma och visa kunskap är till exempel inte särskilt kompatibelt med fenomen som studentexamen där bara ett visst slags färdigheter räknas och kidsen ska klara av att pressa sig genom en och samma form. Det jag kanske frågar mig är om vi har byggt ett system som signalerar att det som räknas är det som är viktigt för individen, men kräver att individen klarar av att anpassa sig till kollektivet och möta krav som inte är skräddarsydda för hen. Gör vi tillräckligt för att hjälpa ungdomarna hantera dessa motstridiga förväntningar?

Jag vet inte, men märker att mycket i det jag hittills skrivit verkar kretsa kring något slags diskrepans mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. Det finns en ganska logisk förklaring. Jag har under så gott som hela min lärarbana upplevt att läroplanerna inte är helt kompatibla och de senaste reformerna har på något vis gjort klyftan mellan stadierna större. I grunden finns säkert styrdokument som föder olika elevsyn, men också kunskapskrav som i viss mån skiljer sig från varandra. Kanske att detta bidrar till att många unga mår illa i gymnasiet.

Det jag tror är viktigt är att vi vuxna som jobbar inom skolvärlden snart fattar att dra i handbromsen, stanna upp och verkligen fundera på vad vi har åstadkommit med alla våra reformer. Jag tycker till exempel vi borde fråga varför vi tar till individuella lösningar. Är det för att hjälpa en elev hantera en inlärningssvårtighet är anpassningen säkert motiverad. Gör vi det däremot för att vi inte har tid eller ork att kämpa, motivera och hjälpa hantera besvikelser bör vi förmodligen ta en titt i spegeln och överväga att tänka om.

Vad tycker du om individuella lösningar i skolan?

Lugn

Då jag strax efter fem på morgonen på söndag slog mig ner vid arbetsbordet och började läsa mina studerandes texter kände jag mig plötsligt helt lugn. Jag vet inte vad det berodde på, men jag gillade känslan. Gillar att den dröjer kvar. Just nu rymmer livet mer för att det innehåller mindre. Stundande deadlines, sömnlösa nätter och projektsplittrad vardag: allt det lyser med sin frånvaro. Istället finns underbar vintertid, högar med uppsatser att plöja igenom och lugn att läsa lite annat också.

Det finns tid och det finns lugn och jag tänker njuta så länge det varar.

Deadlines och skenhelighet

Förra veckan skrev jag ett läromedelskapitel där jag i mitt tycke ganska elegant förklarar varför också den som skriver bäst just före deadline behöver tänka på tid. Något om att anpassa skrivstarten till uppgiften var det, att sista sekunden är olika lång beroende på hur mycket en förväntas skriva. Någonstans där finns något som kanske kan anses vara lite skenheligt och ganska roligt, för tror ni att jag själv blev klar i tid?

Om jag säger att deadline var på fredag och att jag lämnade in mitt näst sista kapitel på lördag så förstår ni säkert vilken framgångssaga min skrivprocess har varit. Mitt tema för den här hösten har visserligen varit att acceptera och omfamna att jag jobbar bäst om jag sätter igång strax innan deadline. Som en följd av detta har jag ändrat på vanor och justerat rutiner och allt har för det mesta fungerat fint. Jag har besparats mycket stress och ångest och det är onekligen bra. Trots det får ja väl vara ärlig och medge att ett och annat ännu kan utvecklas, till exempel min känsla för när den där sista sekunden egentligen börjar.

Idag en måndag

Idag en måndag som ställer frågor om motivation och ork och vad som är värt mödan. Så plötsligt mitt i en lektion ett mess av en viktig tonåring som meddelar att hen använder vårt läromedel i moddan och i butiken på vägen hem en jag en gång fått undervisa som verkar ha landat rätt. Och jag säger verkligen inte att något av det här är kvitto på att jag har gjort något bra, men kanske att det viskar att det jag gör betyder något. Svarar försiktigt på de frågor måndagen ställer.

Annat som pockar på min uppmärksamhet

När jag sätter mig vid datorn är min plan att skriva något positivt om jobb och liv. Att bevisa för mig själv och andra att jag faktiskt fattar att det jag får göra varje dag är ett privilegium. Inlägget ska vara tacksamhet och rosa fluff tänker jag men märker snabbt att jag inte klarar av att skriva sådant idag. Det finns så mycket annat som pockar på min uppmärksamhet.

Tyvärr är det andra varken ljusrött eller fluffigt. Det är sömnbrist och frustration och berg av texter som måste responderas och bedömas. Högt bland mina högar ägnar jag några tankar åt studentexamen som ännu i några dagar rubbar mina cirklar och förgyller min vardag, gör mig trött och irriterad.

Det är naturligtvis inte ungdomarnas alster som prövar mina nerver. Deras texter läser jag gärna och då jag ser att någon lyckas är det något som sporrar och motiverar. Tyvärr finns det annat som gör motsatsen.

En sak som höjer både pulsen och blodtrycket samtidigt som det dämpar stämningen och får humöret att svänga är dokumentet där studentexamensnämnden påstår sig beskriva goda svar i provet i modersmål, men egentligen inte avslöjar något om hur svaren borde se ut. I stället finns iakttagelser om sådant som definitivt inte svarar på uppgifter och långa listor som upprepar innehållet i de material examinanderna analyserar. Jag kan tycka att det finns något här som inte stämmer, att det är problematiskt med tanke på både transparens och rättskydd att bedömningen görs ogenomskinlig, men de problemen klarar jag inte av att klä i ord just nu.

I stället nöjer jag mig med att konstatera att det är märkligt att det är så mycket lättare att lyfta det negativa. Att det inte blev något positivt rosa fluff idag heller. Jag undrar vad det kan bero på.

En dag då det är tur

Jag sitter i soffhörnet och lyssnar på diskmaskinen, den sprakande brasan och natten vars lugn sakta lägger sig över världen. Inne i mig är det kaos. Dagen har varit lång, mycket har hänt, men ganska lite har blivit klart. Just nu går hjärnan på övervarv, halvfärdiga, formlösa tankar hotar spränga huvudet. Just nu borde jag klara av att släppa jobbet, just nu känns just det övermäktigt, svårt.

Det har varit en lång dag tänker jag samtidigt som elden i brasan småningom falnar och förvandlas till rödskimrande glöd. Jag har jobbat, arbetat och slitit. Hunnit med mycket: undervisning, planering, möten, fortbildning och underbara ungdomar. Åtta på morgonen har jag klivit in i klassrummet, stängt dörren till lärarrumet strax före nio. Idag är en dag då det är tur att jag gillar mitt jobb.

Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.

En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttig också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Hundpromenader och tacksamhetstankar

Jag avrundar dagen genom att kvällspromenera med hundarna. Medan mitt sällskap stillsamt snusar stolpar och snår och vi sakta stryker längs sömniga gator samlar jag tankar.

Jag tänker på veckan som varit, på allt det som börjat men inte riktigt kommit igång: läsåret, lektionerna och vardagen. På att det är mycket som känns viktigt, halvfärdigt och fullt av hopp.

Jag hinner också tänka på veckoslut och vänner, på fina stunder, viktiga typer och samtal som stärker. På det otroliga osannolika med människor som orkar med en trots att de känner en. Som har gjort det i tiotals år.

Medan jag begrundar det som syns och hörs av mina hundar, hårdjobbande nosar och svanstippar som skymtar i buskar, gör jag listor med tacksamhetstankar. Stannar upp och försöker komma ihåg att allt just nu är ganska bra.