Eskapism.

Min hjärna är trött. För att ge den vila väljer jag ofta bort ljudböcker och poddar när jag kör bil eller diskar. Tanken får vandra fritt och plötsligt är det 2009 och Berlin och luften smakar damm och avgaser. Människorna runtomkring mig röker sjävrullade cigaretter, föreställer hipsters och gör sitt bästa för att utstråla spleen och Weltschmerz. Jag är ung och vilsen och världen är ny och allt är möjligt, oupptäckt och spännande.

Jag känner mycket och fritt när jag dagdrömmer mig till tider som förnuftet vet att minnet i sin skonsamhet har förgyllt och förenklat. I tillbakablickarna är världen lätt att förstå, saker och ting har lagts till rätta och det finns en logik och en röd tråd som självklart löper genom de allra snårigaste delarna av det förflutna. Allt är tydligt och lätt och bevarat i vackra, dramatiska, sepiaskimrande ögonblicksbilder där alla är glada och ingen någonsin är sjuk eller ledsen.

I mitt minne finns framtid, drömmar, förhoppningar och hela världar att upptäcka. Där finns en förvissning om en självklar rätt att hoppas och sträva, och jag tänker att jag kanske saknar den tiden just nu då det mesta vacklar och mycket är osäkert.

Nånstans längst inne finns också tacksamheten. Jag har ändå fått vara ung.

Insikt den första jullovsveckan.

Den första jullovsveckan lyssnar jag på Gabor Maté och lär mig att man kan bli beroende av stress vilket kanske mindre otippat kan leda till både ytterligare stress och svåra abstinensbesvär för den som vill stressa mindre. Tänker att det förklarar varför humöret just nu är ungefär lika stabilt och nerverna slappa som om jag precis hade bestämt mig för att sluta röka efter åratal av en ask om dagen.

Hösten.

Det blir få texter den här hösten. Varje morgon tänker jag att idag vill jag skriva. Varje kväll att jag inte orkar, behöver sömn, prioriterar vila. Det är inte bara det att det är mycket nu. Också det att jag bara bloggar jobb nuförtiden dödar lusten att skriva. Är jag inget mer än yrke, än prestationshets, -glädje och -ångest? Jag lever ju faktiskt ett liv, har en vardag och tänker tankar som kretsar kring annat än bara undervisning. Finns det plats för hela livet här på bloggen? Vågar jag längre skriva om annat än jobb?

Kanske det.