Min trygga plats

Då jag kliver över tröskeln till mitt klassrum finns bara närvaro och harmoni. Alla sorger och bekymmer, all ångest och irritation rinner av mig och jag känner mig helt lugn. Det har alltid varit så. Inte ens då mitt liv känts som kompaktaste mörker har jag känt mig något annat än hemma på min trygga plats.

Jag tänker på det ganska ofta så här års: att alla inte får känna som jag då de kliver in i ett klassrum. I stället får de vara oroliga och rädda, ständigt på sin vakt och beredda på påhopp. Det finns så mycket som kan hända redan under en vanlig lektion, så många kränkningar, sårande blickar och viskningar en lärare kan missa utan att ens försöka. Sådant vill jag inte att mitt klassrum ska vara. Jag vill att det ska vara ett ställe dit unga kommer och känner att här kan de pusta ut och må bra.

Jag tror igen – just nu mer än på länge – att jag har världens bästa jobb med världens finaste ansvar. En sak jag drömmer om att lyckas med i mitt arbete är att göra mitt klassrum till en trygg plats där mina studerande får må lika bra som jag själv får göra varje dag. Jag vill ett klassrum där ungdomar känner sig sedda, välkomna och värdefulla precis som de är och där akademiska krav och samhällets förväntningar aldrig tillåts definiera ens värde som människa.

Om jag någonsin kommer lyckas skapa ett sådant klassrum vet jag inte, men det är målet. En plats som är trygg för alla. Jag vägrar ribbor som är lägre än så.

Stasi-Janne och den stora offerkoftan.

Då jag läser att en sannfinländsk riksdagsledamot uppmanar sina anhängare att ange oliktänkare, tänker jag att det för en lärare som omfattar läroplanens värdegrund är nästan omöjligt att låta bli att ta avstånd till sannfinländarnas retorik. Jag menar naturligtvis inte att klassrum ska förvandlas till partipolitiska slagfält eller att jag ser det som lärarnas uppgift att läxa upp elever och studerande som sympatiserar med partier vars värdegrund inte är i samklang med skolans, men nog att man som lärare gärna får och bör ta avstånd till rasistiska, sexistiska, homofoba och annars kränkande uttalanden både då de görs av folk i offentligheten och i all synnerhet då de kläcks i klassrummet. Det är trots allt på lärarens ansvar att se till att den miljö som barn och unga ska lära sig i är trygg för all och alldeles särskilt för dem som riskerar råka ut för påhopp och kränkande kommentarer utanför klassrummet.

Sedan är det förstås också värt att notera att riksdagsledamoten verkar vara ute efter något annat än den ungdomsförening vars inlägg han delat. Kanske att man rentav kan fråga sig hur rimligt och moraliskt det är att en person i ledamotens ställning sysslar med sådant. Att förvränga ungdomars ord för att uppnå egna politiska syften är ju inte nödvändigtvis jättesnyggt, tänker jag.