Om småbarnspedagogik, skenhelighet och läskunnighet.

 

Självständighetsdag. Jag dricker morgonkaffe, slöskrollar, stöter på en tweet. Vår förra undervisningsminister hävdar med hänvsining till Pisa självklarheter: att mängden 15-åringar som inte kan läsa skulle vara mindre om alla hade garanterad tillgång till småbarnspedagogik. När exministern avslutar genom att konstatera att dalande läskunnighet och för få barn på dagis är problem och att vi måste göra något kan jag inte annat än hålla med. Samtidigt undrar jag om hon minns vems förtjänst det är att många av de barn som idag allra mest skulle behöva ha tillgång till småbarnspedagogik i praktiken inte har det. Jag kan inte låta bli att fråga mig om hon minns att hon själv var med och hyvlade hundratals miljoner utbildningspengar, att hennes parti åren 2011-2019 sammanlagt såg till att försämra förutsättningarna för våra barn och unga med över en och en halv miljard euro. Jag märker att jag tycker att den före detta undervisningsministern är lite skenhelig. Samtidigt har hon rätt i att något måste göras.

Ett gott språk är en mänsklig rättighet och förmågan att läsa och skriva en nödvändighet. De som följt med rapporteringen om den senaste Pisa-undersökningen vet att den vittnar om en del gott, men att den också avslöjar att vi är på väg att bli riktigt dåliga på vissa saker. Det som oroar mig mest i rapporteringen är att vårt utbildningssystem verkar skapa klyftor snarare än överbrygga dem. I våra skolor finns till exempel allt fler elever och studerande som klarar sig allt sämre då de ska läsa eller räkna. Klyftorna mellan pojkar och flickor växer, likaså blir den avgrund som beror på socioekonomiska faktorer allt större och djupare. Så kan vi inte ha det.

En av de saker jag gillar allra mest med vårt självständiga land är att vi är ganska bra på att erbjuda jämlika möjligheter. Åtminstone har vi varit det. Småningom verkar vi ändå röra oss åt ett håll där vi som samhälle i allt högre grad accepterar att rikedom och fattigdom går i arv. Rimligtvis gör vi faktiskt det, för i åratal har vi tillåtit regering efter regering att skära i just de resurser som mest kan bidra till ett rättvist samhälle. Varje cent vi har hyvlat har drabbat de socioekonomiskt svaga långt värre än de försvunna miljarderna någonsin kommer drabba de resursstarka. Barnen från fattiga familjer, invandrarfamiljer, de barn som allra mest har behövt stöd har lidit mest av personal- och resursbrist, av att fyrk för adekvat stöd saknas.

På sätt och vis är jag glad att vår förra undervisningsminister har sett ljuset. Bättre sent än aldrig tänker jag, och hoppas hon minns sin tweet den dag då någon regering bestämmer sig för att på allvar satsa på utbildningen. För satsningar behövs och lösningen stavas reda pengar. Det är inte gratis att överbrygga klyftor och erbjuda jämlika möjligheter.

 

Tips: läs Fritjof Sahlströms kolumn om Pisa. Den är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: