Jag fattar att jag ser mer förstoppad än glad ut på den här bilden. Det där med att se in i kameran och le naturligt har liksom aldrig varit min grej. Trots den obekväma minen är jag mest tacksam där ni ser mig stå och fotografera mig själv med ett hav och en huvudstad i bakgrunden. Jag är glad för att jag får bo på en ganska glest befolkad ö där morgonrundor ute i det fria fortfarande är tillåtna. Det hjälper att veta att det åtminstone än så länge är okej njuta av naturen och att springa längs stränderna.
Samtidigt undrar jag: är det okej att känna sig tacksam och glad när man vet att det finns många som lider?
Kaffepausen. 
Det är ju klart – det är din känsla. Den är viktigast i slutändan
Tack! Och förlåt att jag inte har svarat tidigare. Det har varit ganska mycket och jag har varit jätteglömsk.