Och så plötsligt en söndag i maj sitter jag och korrekturläser studerandekårens årsbok. Samtidigt som jag låter mig imponeras av alstren och allt fint som skett mellan augusti och maj, tänker jag att det mesta nu är fullbordat och att också det här märkliga läsåret småningom lider mot sitt slut. Mycket har varit konstigt och underligt och besvärligt, men ändå är känslan just nu att jag trots ovanliga omständigheter hela året har fått jobba med det bästa jag vet.
Kaffepausen. 