En sorg jag känner

Igår läste jag en artikel om en av anledningarna till att jag till slut insåg att jag inte klarade av att arbeta inom den grundläggande utbildningen. I texten som publicerades i Helsingin Sanomat berättar några lärare om besvärliga vårdnadshavarkontakter och jag förs tillbaka till sömnlösa nätter som vakats på grund av obehagliga wilmameddelanden eller telefonsamtal där vuxna människor skrikit förolämpningar i örat mig. Jag tänker en del på hur tragiskt det är att just det här mörka och obehagliga är det jag oftast minns först då jag tänker tillbaka på tiden som lärare främst på åk 7-9. Särskilt sorgligt är det för att så gott som alla andra minnen är positiva och för att det inte ens var en handfull av alla hundratals vårdnadshavare jag inte lyckades kommunicera konstruktivt med.

Alla elever och så gott som alla deras hemmatyper var fina och fantastiska, men en knapp handfull hotfulla, aggressiva, besvärliga, antagligen innerst inne fruktansvärt oroliga och desperata fick mig att förlora sömn om nätterna och uppleva hjärtklappningar och skräcksvettningar varje gång telefonen plingade till om dagarna. Det är onekligen ledsamt att det blev så, men kanske var upplevelsen nyttig också. Den hjälpte mig få upp ögonen för en känslighet som jag är tvungen att förhålla mig till om jag vill jobba som lärare, för kontakter med vårdnadshavare är en del av arbetet och de som ungdomarna har hemma är ofta skolans viktigaste samarbetspartner.

Nu kanske någon undrar vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. Kanske främst att jag beundrar alla dem i skolvärlden som dagligen har kontakt med vårdnadshavare, alla dem som stöttar, backar, uppmuntrar, att det är fint att det finns så många hemma hos barnen och ungdomarna som verkligen vill de där starka samarbetet med skolan. Eventuellt vill jag också erkänna att jag känner en viss sorg för att tidiga erfarenheter har gjort mig så känslig att jag fortfarande ibland kan känna att det är ganska obehagligt att kontakta vårdnadshavare, helt enkelt för att hen som svarar kan bli arg. Och då ska det sägas att min senaste besvärliga vårdnadshavarkontakt ägde rum år 2014. Att spåren är ju nog pinsamt djupa.

Annons

2 reaktioner till “En sorg jag känner”

  1. Galet att det kan vara så! Som vårdnadshavare känns det helt oförståeligt för mig att man skulle kunna bete sig så. Det är ju läsarna som tar hand om det viktigaste vi har! Utan lärarna skulle mina barn inte vara där de är idag. Verkligen hemskt att det finns en sådan baksida!

    1. Det är inte skoj, nej, men säkert ett symtom på något. Jag tror nog alla föräldrar vill göra sitt bästa och vill sina barn väl. Sedan är det ett faktum att det ibland blir fel och det är nog tungt att vara den som får lida av felet så att säga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: